Det finns årsdagar av olika slag.
Dagen då man träffade någon man älskade och dagen man förlovade sig.
Det finns ett datum för dagen då man gifte sig och för dagen då man fick veta att han hade hittat en annan.

Jag tycker inte att att det här är dagar eller datum man ska glömma. Ju mer jag talar och skriver om sådant som gör ont – och även om sådant som känns bra – desto mer respons får jag. Jag är inte ensam med alla känslor och minnen, och jag lär mig leva med dem.

Har också ofta undrat varför det är mer legitimt att minnas någon som dött, att tala och skriva om hen. Medan man inte får minnas och skriva om den man skilt sig från. En människa som ofta utgjorde en viktig del av ens liv under många, många år.

Vissa människor gör allt för att hålla fasaden. De vill uppträda korrekt, visa sina bästa sidor, inte bråka. Man talar om att ta hänsyn till andra.

Det är lättare att sopa saker under mattan och vara glättig. Att prata om svåra känslor, att gråta och rasa och tillåta även fula känslor – det är betydligt svårare.

När jag nu ändå kommit en god bit på väg mot mitt nya liv och känner att jag mår bra gör jag återblickar i bloggen mest för att reflektera över hur det en gång var. Och för att inse att jag klarat mig vidare.

För ett år sedan gick första flyttlasset – via länken kan ni se bilder från den dagen.
Och i dag minns jag det positiva. Hur kul det var att kolla på snygga killar som med gott humör kånkade mina saker 🙂

När jag nu tittar på bilderna från ett år tillbaka, i inlägget jag skrev den 4 augusti 2014… då är jag glad och stolt över mig själv. Jag har skapat ett fint hem som jag trivs utmärkt i. Jag har sopat ihop spillrorna av allt som slogs sönder, jag går vidare i livet, jag försöker hålla huvudet högt.
Och framförallt – jag försöker förstå att jag i dag är många erfarenheter rikare än förr.