Lite frisk luft behövs varje dag. Solen skiner, vi har plus två grader och en kall vind. Men skönt att komma ut från bostaden en stund, helt isolerad är det inte bra att vara hur länge som helst. Vi åkte med min syster till badstranden och så besökte vi trapporna på åsen och sedan var vi en sväng i mataffären.
Lite ny målning och några nya bräder här och där, speciellt på den bortre hyttens dörr, skulle behövas. Hoppas staden fixar det här senast i sommar.
De har en tendens att samlas på hög, bilder som jag knäppt på promenader, men som jag sedan av någon anledning inte har hittat nåt specifikt tema för.
Samtidigt vet jag att många som läser min blogg gillar att se olika vyer från Lovisa. En del av dem har bott här förr, de har rentav barndomsminnen från Lovisa.
Så varsågoda, en mycket blandat kompott!
Bodde drygt tre dygn på en stuga. Hade tillgång till nätförbindelse men var inte en enda gång på Facebook, först i dag då vi såg det här halofenomenet. Det var vi två om att dela, det kändes så pass unikt 🙂
Fenomenet i sig ÄR väl inte direkt unikt, enligt Wikipedia kan man se sådana hundra gånger per år. Men det finns vissa av dessa fenomen som är mer sällsynta än andra.
Hur som helst, hoppas inte snö är på kommande eftersom fenomenet har med iskristaller att göra 😀
Vi tänkte också ta oss ett dopp här, men av olika anledningar blev det inte av den här gången 🙂 Underbar badstrand har vi ändå ❤
Lägger ut fler bilder senare, och från Öppna trädgårdar.
Kerstin Hafréns vackra naturfotografier kan beskådas i Klassiska Båtars boda till och med den 28 juli, dagligen mellan klockan 12 och 18.
Jag valde att visa den här bilden eftersom badstranden Plagen är en kär plats för mig. Här har en del av Lovisaviken frusit och perspektivet är så otroligt fint mot Sågudden och Kråkholmen. Längst borta skymtar sädessilon i Valkom hamn.
Missa inte Hafréns utställning!
Det är ett uttryck som många finskspråkiga i min bekantskapskrets gillar.
Jag vet inte riktigt hur det har blivit så. Men när jag säger så, då tänker jag ofta på finska vänner som använt det svenska uttrycket.
Den här bilden tog jag tidigare i höstas. Den målades gul i samband med inspelningen av den första filmen om Ada och Glada. Länkar här till en tidningsartikel om den i Åbo Underrättelser.
Det blir många symbolbilder nu. För av någon anledning har jag börjat tänka mer och mer i symboler. Badstranden har alltid varit viktig för mig, då jag var barn och under tiden vi hade kiosken där med ex-maken.
På den här bänken hoppas jag en dag kunna sitta med en ny kärlek vid min sida. Tänk om man kunde sitta här på sin ålders höst, hand i hand med någon man håller av, och blicka ut över den fina Lovisaviken 🙂
I går skrev jag på Facebook att jag ska vara en soffpotatis hela helgen.
Det är nämligen höstlov i vår region och förr hade barnen lov från skolan för att hjälpa till att ta upp potatisarna därhemma.
Så någon liten anknytning till potatisar ville jag ha.
Men uppdateringen var nog ändå lite överdriven – skrivet i ett slags trots 🙂
Det jag ville säga var att jag gör det jag vill och delvis måste då jag är ledig.
Det blir alltså inga bilder av en Carita som ligger svettig under hävstänger på gymmet.
Dagar då jag jobbar är det svårt att klämma in saker som måste göra. Bilen ska besiktigas en gång per år och där var jag och Svensson, som han heter, i dag. Det gick bra! Jag får köra med min kära bil ett år till.
Han är numera helt min, den delade vårdnaden med ex-maken upphörde för några veckor sedan.
Sedan körde jag till badstranden och tog några bilder. Hösten har redan en längre tid visat sig från sin bästa sida – och jag tror det fina vädret ska hålla i sig hela min ledighet – det vill säga till söndagens slut.
Vyerna jag bjuder på i dag är från Lovisas badstrand, Plagen.
Där njöt jag i skuggan av ett träd, satt på en badhandduk och läste en veckotidning. En skön bris från havet fläktade lagom.
Det vackra vädret verkar fortsätta – så jag kan verkligen inte klaga nu då jag har min semester del två.
I dag är det på dagen sjutton år sedan maken och jag förlovade oss.
Han kom med ett flyg från Sverige och väskan kom med ett annat, där blev något strul – men klart han skulle till Finland, med eller utan grejer 🙂 För skulle vi förlova oss så skulle vi ❤
Det skedde på en badstrand, men inte på den där vi har kiosken. Den här ligger lite mer avlägset och vi stod där mitt i en lång trappa och växlade ringar. Jag kände att han var mitt livs stora kärlek och vi skulle alltid vara tillsammans.
Hade jag fått bestämma skulle det ha blivit så, att vi hade åldrats tillsammans. I med- och i motgång skulle jag ha kämpat.
Jag var ju till och med beredd att förlåta otroheten.
Men… allt blir inte som man tänkt sig och terapeuten säger att vi aldrig kan veta vad som kommer att hända. Också jag skulle, sägs det, kunna bli huvudstupa förälskad i en annan fastän jag tror mig vara lycklig med min man.
Jag har svårt att föreställa mig att det hade kunnat gå så. Vem hade kunnat komma och bräda min man?
Men… ytterligare ett men…
Kanske jag fortfarande efter 52 år inte vet så mycket om livet.
I kväll ska jag ut med en väninna på välgörenhetsrock. Vi firar hennes födelsedag och höjer säkert en skål på förlovningsdagen också. Det här datumet är ju ett av många som jag ändå aldrig glömmer 🙂
Avslutar med lite bilder från gårdagen.
På förmiddagen i går skrev jag en grej om vinterdäck.
Den blev paradgrej i dagens Östra Nyland.
På eftermiddagen besökte fotografen Mariella och jag en lunchcafeteria i Tessjö. Impin Kievari heter stället och det har funnits i tjugofem år.
Men så kom den nya motorvägen, som i och för sig är en välsignelse med tanke på trafiksäkerheten.
Men kunderna försvann och serveringen tvingas stänga. Innehavaren hade sista dagen öppet i går och bjöd alla på kaffe, bullar och syltmunkar. Jag fick en tår i ögat då hon var så vänlig att hon gav en påse full med munkar som vi fick ta med till redaktionen. Så omtänksamt!
Här är jag på väg bort från jobbet. Älskar att gå och dra med fötterna i de prasslande och doftande löven 🙂
Badade för första gången den här sommaren. Juni månad var ju så extremt kall att knappt någon simmade då. Och när det sedan blev varmt hade vi rätt mycket jobb i kiosken. Men i morse klockan åtta kastade jag vinterpälsen som om ni ser något som flyter ute på viken kan det vara den 🙂
Efter badet satt jag en stund på kioskens terrass och värmde mig i solen. Osökt kom tankarna på sommaren innan. Då jag inte hade en aning om att sommaren 2014 skulle bli den hittills tyngsta i mitt liv. På kioskens altan har min man och jag ätit otaliga tidiga frukostar innan vi öppnat kiosken. Genom åren har vi till och med övernattat i den några gånger, för att det kändes som ett litet äventyr.
Den här sommaren blir den sista i kiosken, åtminstone för min del. Det känns vemodigt. Men jag försöker tänka att nya dörrar öppnas för mig. Nästa sommar kan jag göra något helt annat.
I går firades Small Ships Race i Lovisa. Massor av folk var i rörelse. Jag hade kameran med mig men kom inte för mig att ta några bilder!
Väninnan och jag träffade många bekanta och jag fick en del spontana kramar av människor som känner till det som hänt. Och ganska många sa att de följer min blogg och att de tycker om den fastän de inte hör till personerna som skriver kommentarer.
Svårt var det att se mannen jag älskat sjutton år hålla om en annan människa. Någon gång gjorde ju också han och jag sådär, smekte varandras ryggar och pussades förälskat.
Men… sådant är livet. Vi vet aldrig vad det för med sig och mitt liv går vidare, en timme i taget.
Kramar till er alla ❤
I går tyckte jag att lövverket och himlen med solen ovanför badstrandens gräsmatta var så fina att jag tog ett fotografi utan att desto mera tänka på att jag skulle publicera den.
Men i dag då jag tittade närmare på bilden ser jag ett lysande hjärta!
Det vill jag förstås gärna se som en symbol på att jag har ett bra liv att se fram emot.
Att det finns en mening med allt hur nattsvart allting än kändes då jag fick veta att den jag älskade mest av alla hade svikit mig.
I kväll är det Small Ships Race på Skeppsbron i Lovisa. Där väljs bland annat Miss Lovisa.
Under många år har jag själv skrivit om evenemanget för tidningen och ibland suttit i juryn som valt missarna. Vi jobbade ofta tillsammans med maken på olika evenemang, han som frilans. Det var väldigt roligt att ha jobbet som ett gemensamt intresse.
I år går jag på evenemanget med en god vän och jag ser fram emot kvällen. Ska tänka på det lysande hjärtat och vad det kan betyda för mig ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 