
På väg till ett möte på Saltbodan på kvällen hade jag tänkt cykla fram till Skeppsbron och ta en bild av fartyget J.L. Runeberg. Men där var rätt mycket folk och jag lider ännu av känslan att folk tittar på mig och tänker ”där är hon som övergivits av sin man”, ni vet – allt tissel och tassel som småstadscharmen bjuder på. Jag vet ju aldrig heller om jag ska råka på henne, makens nya, i vimlet.
Jag hade jag tänkt skippa mötet jag skulle till där på Saltbodan. Hade redan sms:at ordföranden och skrivit jag orkar inte, det går inte… Men hans svar var ett vänligt och uppmuntrande vi behöver dig, snälla kom… och jag ångrar inte att jag släpade mig dit. Hans fru hade också skickat med en vacker pion som uppmuntran ❤

På sommarstället plockades den här sängen ner från vindsvåningen. Många barn har sovit i den och nu står turen för ytterligare ett barnbarn att sussa här. Lite finjusteringar och sängkläder behövs dock 🙂

Och kvällen avslutades i trevligt sällskap på sommarställets veranda.

