Jag får ofta höra att jag är för snäll. Min ex-make sade det, vänner säger det.
Men hurdan är man då man är för snäll? Jag har aldrig fått ett svar på den frågan, men kanske inte ställt den rakt ut heller.

Vad är det jag gör fel då jag är för snäll?
Jag vill ju liksom inte bli elak, beräknande, manipulerande.
Men är det bättre att vara lite försiktig och misstänksam? Att inte tro gott om alla? Och att för allt i hela världen inte vara öppen kring det man känner?
För mig skulle det kännas väldigt svårt att ge avkall på ärligheten och öppenheten. Jag vill kunna vara mig själv.

Samtidigt understryker jag alltid att det här med att vara öppen inte betyder att jag går ut på torget och berättar allt jag hört. Hemligheter som måste bevaras för spänningens skull, och saker jag får höra om i förtroende, håller jag tyst om. Men det tycker jag också är så självklart att det inte borde behöva skrivas ut.

Är ordet snäll i dina öron ett skällsord, eller umgås du hellre med snälla människor?
Om jag säger att en person är snäll, då är han eller hon givmild, empatisk och har förmåga att förlåta. En snäll person vill alla väl.

Är det då så att snälla personer oftare blir utsatta för manipulerande människors olika tilltag? Är den snälla personen en tacksam måltavla? Någon man kan frysa ut för en tid, behandla som luft? För att den snälla är så dum i sitt huvud att hon förlåter ändå?