biopsi

Att uppleva med alla sinnen

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Livet går vidare och jag är tacksam för varje morgon jag kan stiga upp ur sängen och känna mig någorlunda frisk.

Solen sken, himlen var blå där runt halv nio på morgonen. Vinden sval, men väldigt skönt var det ändå och +7 grader. Jag kom på att jag igår hade lagt skydd över plantor i växthuset, så jag gick tidigt ut för att avlägsna dem. Därifrån tog jag en sväng via postlådan och där låg Kuriren och Hemmets Journal och väntade.

Denna skira grönska är något bland det bästa som våren levererar. Rönnen utanför min dörr, och så syrenen förstås, som inte syns på bilden.

Jag läste vårddirektiven pånytt i dag och ser att jag borde kunna ta en dusch imorgon, men då det inte får komma tvål på sårområdet kan jag tvätta håret först på fredag kväll. Men jag får inte gå i bastun.

Nå, det här är ju bara små bekymmer.

I dag får jag också ta bort sårkompresserna och tejpen som håller fast dem.

Ska skriva ett par korta artiklar nu. Har fått en del mejl iväg och tvättmaskinen går. To-do-listan är rätt lång, men jag gör saker i lugn takt och njuter av att titta ut genom fönstret på bilar och människor som far förbi. Fåglar pickar i gräsmattan som är grön.

Dessa blomsterhav av scillor och allehanda andra fina små blommor finns nu överallt. Den här bilden tog jag i lördags i en av parkerna i stan.

Jag känner att jag nu, då jag litet trappat ner arbetstakten, hinner uppleva mer av våren och allt som sker i naturen. Jag ser fjärilar, humlor och blommor. Jag hör fågelsången, känner vinden och solens strålar som smeker min kind.

Lät som om jag nitades med en häftpistol

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Ja, dessa mammografiska undersökningar… Det finns inga pappografiska liknande där män skulle få vissa kroppsdelar inklämda mellan skivor som röntgar härligheten.

Likväl mycket tacksam för att dessa undersökningar görs. Fastän tacksamhet nog inte var första tanken jag kände då jag låg i en obekväm ställning 40 minuter med ena bröstet inklämt i en apparat. När proverna togs var jag lokalbedövad, tack tack för det 😀 … och det lät som om de sköt mig med en häftpistolsapparat. Ibland lät det som om en borr arbetade.

Sköterskorna var väldigt trevliga och de höll mig uppdaterad om det mesta, och sade ”det här klarar du bra, det går jättefint”.

Och tack till Marina som körde mig till och från kliniken, naturligtvis mot ekonomisk ersättning i dessa tider då bränslepriserna åter nått höjderna.

I rummet där jag skulle klä av mig och även vänta en stund innan proceduren satte igång, fanns denna vackra, roingivande vägg.

Bra att jag då inte alls visste vad som väntade mig.

Jag har genomgått biopsi en gång tidigare, men vill minnas att läkaren då bara konstaterade att det var en vattencysta, och den punkterades?

Nu har jag nåt chip inne i mig och jag kommer att bli blå och gul och jag får inte anstränga mig med tunga lyft. Så jag tackar även för det, att jag helt berättigat får slappa och be grannen vattna i växthuset 🙂

Inte får jag bada bastu på fyra dagar heller, duscha får jag på torsdag. Så om jag luktar stinkbomb vet ni varför 🙂

Läkaren kunde inte säga vad de hade hittat under grävarbetena. Hon sa att det troligen är något godartat, och inte cancer, men 100 % säker var hon inte. Efter en eller två veckor blir det fortsättning på bröst-följetongen.

Firade med skumpa

~ Carita Liljendahl ~ 33 kommentarer

… och fluffig chokladkaka på Saltbodan i dag med min syster.
Känner tacksamhet för att svaren från biopsin (ett den 10:e mars, ett annat den 26:e april) visade att jag inte hade en tumör i bröstet.

Livet tar och livet ger. Samma dag som någon är glad kan en annan vara utom sig av sorg.

Men så här är det i livet.
Då när du känner att du har anledning att glädjas, att fira, att hurra – gör det.
Sorgen är en annan del av livet, den finns och den kräver sin tid.

Det enda vi egentligen har är den här stunden, här och nu.

En dag fylld av energi

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

Egentligen fattar jag inte hur jag ännu sent på kvällen orkar sitta och skriva artiklar. Jag steg upp åtta i morse och var på ett pressinfo klockan 10. Det arrangerades i Strömfors bruk, en och en halv mil från Lovisa, och det kändes som första sommardagen där på Stallbacken.

Träden har inte fått mössöron än heller, men snart går det säkert undan då det kanske blir +20 till helgen.

Här kommer det att sjuda av liv den 12 maj vid Brukets sommaröppning.

Efter pressinformationen infann jag mig på redaktionens kontor. Där assisterade jag och en kollega ett gäng trevliga killar då diverse ”bråte” bars ut. Så skönt att äntligen få ordning och reda där och snart får vi upp vårt planeringsverktyg, en whiteboard, på väggen.

En timme paus hemma, sedan redaktionsmöte där vi firade av två medarbetare som ”går i pension”.

Tårta och en fin blombukett.

Att jag fortfarande sitter här och skriver när klockan är 19.50 ser jag som ett tecken på att alla dagar är olika. För ett par veckor sedan kände jag mig helt dränerad. Min energi gick till en konflikt som sedan ändå på sikt visade sig leda till förbättringar på många plan.
Energi krävdes också för att orka med biopsin, det vill säga vidareundersökningar av mitt vänstra bröst.

Just nu rider jag på en våg av ork. Jag har framtidstro. Jag tänker inte ge mig.
Jag vet vad som känns rätt och vad som känns fel ❤

Äntligen åter balans

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Har två röriga veckor bakom mig med överraskningar som kullkastat mina planer och olika konflikter som kommit upp till ytan. Men det som inte dödar en ger nya erfarenheter och styrka, och det är såsom jag ser på läget nu.

Mitt i allt detta genomgick jag den andra biopsin = vävnadsprov togs från bröstet. Inte konstigt alls att jag har känt mig både otillräcklig och trött.
Jag vill ju så mycket och brinner speciellt för lokaltidningen.

Fint resereportage i dagens Hufvudstadsbladet.

I går morse och i dag hade jag ingen väckarklocka på ringning. Jag sade flera gånger till mig själv, ”du måste inte stiga upp, du har nästan inga jobb-måsten heller”.

Det har funkat bra. Jag har levt i nuet. Stökat undan ett par översättningar, stuckit mig in på ”redaktionen” och haft bra samarbete där.

Tog för en tid sedan den så kallade 2+5 prenumerationen. Två dagar Östnyland, fem dagar Hufvudstadsbladet. Ska nog ha den åtminstone över sommaren. Speciellt söndags-HBL bjuder på bra läsning. Då har jag också tid att läsa, liksom det underbara resereportaget (bilden), som gick över tre sidor.

I kväll blir det rätt mycket hockey. Mest hejar jag ju på Finlands U18-landslag ❤ som är i VM-final mot USA.

Veckans ord – MINNE

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Vill inte missa Gemsweeklyphotochallenge, men det blir ett hastverk också den här gången. Har haft fullt upp på jobbet, det blev en del överraskningar som kullkastade mina planer. Helst vill jag ha ordning och reda, välplanerat i god tid – det vinner alla i ett team på. Men ibland händer saker man inte kan förutse.

Och så var jag ju på biopsin också. Fick i går ett svenskt namn för undersökningen, det var ett histologiskt nålprov. Jag hoppas att undersökningarna snart är ett MINNE blott.

Istappar borde snart också vara ett MINNE blott när vi går in i maj månad.

Och mot slutet av påskhelgen var jag i Täby, den resan blev ett fint MINNE.

Hade en mycket märklig dröm

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Jag har inte tänkt speciellt mycket på morgondagens fortsatta undersökningar. Mammografin i februari ledde ju till ultraljud och biopsi den 11 mars och sedan fick jag kallelse till stereotaktisk biopsi som utförs i morgon på en klinik i Helsingfors.

Resultatet blir vad det blir, men i natt hade jag en konstig dröm. Jag låg på något som påminde om ett operationsbord och var omgiven av en massa sjukskötare och läkare. Dom fanns på bägge sidorna av britsen. En gjorde ett hål, utan bedövning, i min armhåla och sa att den vägen ska dom dra ut knölen.

Vilken knöl, tänkte jag. Det hade ju bara talats om kalkbildningar.
Då jag tittade på klockan på väggen tänkte jag att det här drar ut på tiden. Hur ska jag kunna meddela mina anhöriga som väntar på mig utanför salen? Jag frågade om jag kunde ringa dem, men det gick ju inte från en operationssal 😀

Plötsligt kom de anhöriga istället in i operationssalen. Då tänkte jag ”här kan ni ju inte vara”.

Som sagt, bara en dröm – men en märklig sådan. Naturligtvis har mitt undermedvetna hela tiden bearbetat och varit varse om den kommande undersökningen. I morgon är det dags.

Saker att glädja sig över

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Solen skiner och värmer, snön smälter, grus och asfalt och gräs kommer så småningom fram då snötäcket ger vika. Genom vädringsfönstret som står öppet hör jag fåglarna kvittra.

Gudsonens kompisar kom till matchen och bar suppporterskjortor med hans namn 🙂

Att vi förlorade andra omgångens finalmatch i ligakvalet i går kan man ju inte direkt glädja sig över. Vi hade ledning med 4–1 och 5–2 men det blev 7–6 torsk… Vi hade flow i första perioden, de andra hade flow efter det. Så här är det i idrotten, man kan inte alltid vinna.

Bilden av systersonens kompisar blir jag däremot glad över. Conny gjorde också ett mål i matchen.
Glad är jag också för att nya supporters börjat komma med på våra långa resor och för att jag via innebandyn fått vänner för livet ❤

Kallelse till nästa provtagning kom med posten.

I dag fick jag också brev från radiologen. Inget direkt glädjebesked om att allt är ok, men jag ser ändå positivt på det faktum att brevet kom per post. Ingen ringde och lät allvarlig på rösten och bad mig infinna mig hos läkaren följande dag.

Jag förstår inte alla medicinska termer, brevet är på finska vilket inte är mitt modersmål, men inte vet jag om jag hade förstått så mycket mer på svenska heller. Tror det handlar som stereotaktisk biopsi.

Men eftersom jag har två månader på mig att åka på denna tydligen kompletterande undersökning som handlar om ett vävnadsprov, antar jag att det inte är något alarmerande.
Glädjer mig också över den fina, gratis sjukvård vi har i Finland ❤

Och som jag tidigare har sagt och skrivit. Vilket det slutliga svaret än blir, är det inget jag kan påverka.