Jag vet inte hur många pussel jag har lagt de senaste fyra åren, men många är det. Det här var också lite extra krävande, men kul som vanligt! Nu kanske jag får det klart den här veckan, men jag har inget uppsatt mål. Pusslandet ska vara avkopplande.

Tänk att något så enkelt ska vara så svårt att inse. Varje pling på telefonen får ju min hand att sträcka sig mot den och kolla vad som plingade. Då jag inte hör plingen får jag mycket mer gjort och allt det som har plingat kunde vänta, det var inget som världen rasade ihop för då jag inte registrerade det.

Fullmäktigemötet ska jag följa ikväll via nätet, men jag tog en paus på en halvtimme nyss för att lägga pussel.

Björn Natthiko Lindeblads bok ”Jag kan ha fel” har också fängslat mig. Men den ska som sagt läsas långsamt. Den uppmaningen finns i förordet och introduktionen till boken.

Jag har lärt mig att jag inte ska tro på allt som jag själv tänker. Det är min superkraft. Jag kan nämligen ha fel. Jag behöver inte heller verka smart inför andra, imponera på dem. Det räcker långt med uppriktig närvaro. Varsevarande, ett ord Björn myntat själv.