Torget i vinterskrud i Lovisa. Jag gillar de här små gångarna som plogats upp i olika riktningar. Ibland är här torgdagar med försäljning, det är inte alltid så tomt som i dag.
… men mest har jag suttit inne, då jag haft så mycket att skriva.
Jag vet inte om jag här på min blogg introducerat Nya Östis webbsajt. Du som vill veta mer om sådant som hänt på lokalt plan i Lovisa kan gå in där. Där finns en artikel som berättar mer om vad vi vill med sajten, den ska alltså inte ersätta papperstidningen. Vi vill inte ge bort grejer gratis, vi vill att folk ska prenumerera på papperet.
Då ni som läser min blogg ibland frågat vad jag jobbar med är Bloglovisaen sak. Men bara en liten bäck av många små, som bildar en lite större å. Med bara ett uppdrag skulle jag inte klara min ekonomi 🙂
Också på den här sajten finns massor att läsa om Lovisa, också på finska.
Bastion Ungern i vintersolen.
Och så fick jag mitt andra postcrossingkort i dag. Det första kom förra veckan från USA, i dag fick jag ett från Indien! Jättekul!
Elephant on work står det bak på det här kortet som jag fick av en ung studerande kille.
… så dör jag lycklig. Det sade jag i somras åt en vän då jag kände att jag hade tagit kommandot över mitt eget liv. Jag hade fattat beslut som inte var lätta att fatta, och jag hade bestämt mig för att ta en dag i sänder och att lita på att saker och ting ordnar sig.
En dörr som ingår i Småfolkets stig i Lovisa. Det finns många miniatyrdörrar runtom i staden, en del går att öppna, andra inte.
När en dörr stängs öppnar sig så småningom andra. Det vet jag nu, när jag har facit i hand på vad som hände efter skilsmässan. Klart att jag inte hade velat att den inträffade, men när det nu ändå blev så att jag inte ensam kunde bestämma, gällde det att göra det bästa av situationen.
Jag minns hur jag verkligen visste att det var sant det som många vänner sa till mig då ”håll ut, allt ordnar sig” – men mitt i den stora sorgen kan man inte se allt med klara ögon. Man måste GENOM sorgen. Jag kan upprepa det ända in i evigheten – det går inte att komma förbi, över eller under det som gör ont. Man ska genom det, och tiden som krävs varierar för varje individ.
Till min vän Anna i Sverige skickar jag en särskild hälsning, den här sången har verkligen gett krafter ❤
Den här dagen har jag jobbat flitigt från tio i morse till fyra på eftermiddagen. Det har varit intervjuer per telefon, inlägg till Bloglovisa, protokoll för en förening jag är aktiv inom och diverse förberedelser inför en massa projekt jag har lyckan att få vara delaktig i.
Nu när jag orkar så bra själv och är tillfreds med livet tänker jag ofta på dem som inte orkar. Som genomgår sorger av olika slag. Som har förlorat någon nära och kär, eller som drabbats av en energikrävande sjukdom.
Jag uppmuntrar så gott jag kan men jag förstår också att jag inte alltid kan få gensvar. För den som är mitt uppe i en sorg har fullt upp med den. Den personen jobbar sig framåt, minut för minut, dag för dag.
Då jag tänker på hur jag reagerade själv, hur det var då jag inte ens orkade gå utanför dörren… så vet jag att tacksamheten för att vänner pushade alltid finns. Och det sade jag också ofta då … ”om jag inte tackar ja till att komma ut i dag, glöm mig inte, tjata på mig om och om igen… någon dag orkar jag igen”.
Charlotte Vainio fick en stund med James Bond innan hon fortsatte jobba.
I går tog Radio Vega Östnyland kontakt med mig. Radion ville sända en intervju med mig direkt och den skulle handla om Bloglovisa som jag är både skribent och moderator för.
Så fort jag hör ordet direktsändning skriker en del av mitt inre ”nej nej nej – utsätt dig inte för det, du vet hur nervös du blir, hur dåligt du sover natten innan!” En annan del av mitt inre säger att jag visst ska våga ställa upp. Inte minst för att jag kan ge min hemstad Lovisa och den rätt nystartade bloggen publicitet. En blogg där konceptet bygger på att också invånarna ges möjlighet att medverka med bilder och berättelser, eller ge tips om vad de vill läsa om på bloggen.
Jo, jag sov dåligt. Drömde hela natten om intervjun. Men det kanske var bra. Jag processade måhända något då. Och innan reportern Charlotte Vainio och ljudteknikern kom satt jag en stund stilla för mig själv och bad om att ett inre lugn skulle infinna sig.
När stunden var inne för direktsändningen gick allt bra. Inte minst tack vare en proffsig reporter. HÄR kan du läsa intervjun på webben.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 