Nu får det bli lite juligt här…

… det är ju trots allt ändå bara dryga två veckor kvar till julafton.
Jag har fått de första julkorten, långväga ifrån. Från andra sidan jordklotet faktiskt, och då är det bra att vara ute i god tid.
Posten i Finland har inte heller blivit överöst med rosor på senaste tid. Det är inte brev- och postbärarnas fel… utan något annat som haltar betänkligt i systemet.

De här kortet kom ändå fram och jag tackar för det. Har ett fadderbarn i Bolivia och fick hälsningar från henne via en tolk.

Hälsningar av fadderbarnet <3
Hälsningar av fadderbarnet ❤ Vackert bolivianskt hantverk.

Och så hade vi julmarknad på torget i Lovisa i dag. Vädret var ganska grått och ruggigt. Jag delade ut ett femtiotal Nya Östis-tidningar där. Kul att prata med läsare och eventuella kommande prenumeranter.

Har tagit massor av julinspirerade bilder med tanke på tidningens paradsida den 22 december. I dag valde vi ut en bild av tolv, resten publicerar jag här på bloggen! Om det är just min bild som landar på NÖ:s parad inför jul vet jag inte, men det är kul att kunna bidra med förslag.

Ängeln var en av favoriterna, men nu publiceras den här i stället :-)
Ängeln var en av favoriterna, men nu publiceras den här i stället 🙂

Episcleritis

Mystiska damen...
Mystiska damen…

Det var diagnosen jag fick hos läkaren i dag. Han var för övrigt riktigt snygg. Hade kunnat stanna där längre än tio minuter 🙂
Han konstaterade att jag lider av tämligen ofarliga episcleritis. Fick droppar som innehåller Voltaren för att få bukt med det röda.

Försökte ta bild av mig själv, för att visa hur nöjd jag var med nyklippta håret. Men espiscleritis ställde till det. Det röda ögat gör att jag inte ser riktigt klok ut.

Så det får blir en konstnärlig variant av mitt hår och av ett friskt öga 🙂
Det här med att ta selfie med systemkamera är inte heller så lätt.

Njuter nu i skenet av ett levande ljus. Det jag köpte på Corazon Grande-festen.
Har varit en strålande vacker dag med +25 grader. Nu mulnar det till lite och jag misstänker att det snart kommer regn. Men jag har semester och olika små aktiviteter planerade för de kommande dagarna. Livet är här och nu. Kram till er alla ❤

Till förmån för flickhemmet i Cochabamba i Bolivia.
Till förmån för flickhemmet i Cochabamba i Bolivia.

 

Massor av människor

… har jag nu för en gångs skull på ett av mina foton.
En av mina bloggvänner i Sverige brukar säga att det är så folktomt i Lovisa. Så jag har tänkt försöka satsa på bilder som visar att jag inte bor i en spökstad 🙂

I dag var utmaningen inte svår. Besökte en fest som arrangerades till förmån för Corazon Grande, ett flickhem i Bolivia som Siw Broman startat. Siw är en barndomsvän som bor där i Sydamerika nu. Hon kommer på besök vartannat år.
Jag är fadder till ett av barnen i hennes hem. Men det behövs fler än de cirka 150 faddrar hon har. Levnadsstandarden har blivit högre i Bolivia, och bra så. Vilket dock betyder att lönekostnaderna för Siws anställda stigit, och överlag har allt blivit dyrare.
Vill du bli fadder eller annars bara veta mer om hemmet, läs mer HÄR.

Kring 120 personer kom på välgörenhetsfesten i Österstjernans hall.
Kring 120 personer kom på välgörenhetsfesten i Österstjernans hall.

För deltagaravgiften fick alla laxsoppa och kaffe med dopp. Här bjöds på sång och musik och trevlig samvaro. Många köpte lotter och vinsterna var fina.
Dessutom såldes bolivianska hantverk. Jag köpte ett ljus.

Broscher.
Broscher.
Färggranna hantverk.
Färggranna hantverk.

Ett minne från en resa

… dök upp då jag dök ner i en av de få lådor jag ännu inte helt packat upp sedan flytten.

Jag har börjat bli ressugen nu och känner att jag kan åka iväg ensam. När jag var yngre reste jag mycket på egen hand. Jag till och med liftade i norra Europa och på motorvägar utanför London… i dag har jag farhågor om att bli knivmördad om jag ger mig i väg på sådana äventyr.

Men å andra sidan, mördad kan man bli utanför trygga (?) hemmet i en småstad också. Allt för många rysliga historier har vi läst om sånt.

Snart dags att använda halsduken, det börjar bli kyligt utomhus.
Snart dags att använda halsduken, det börjar bli kyligt utomhus.

För mer än tio år sedan åkte jag ensam på journalistförbundets resa till Manchester City. Såg City-Tottenham som snopet nog slutade 0-0, mållöst är ju trist.
Men efter matchen hade jag en ofattbar tur. Spelarna brukade röra sig i gångar under stadion och på så sätt ganska obemärkt ta sig till sina bilar, eller till sina chaufförer.
Plötsligt såg jag en liten samling med folk som hade omringat en man, som visade sig vara Nicholas Anelka. Läget var helt lugnt, han skrev autografer och bytte några ord med sina fans. Också jag fick hans autograf. Undrar var jag lagt den. Om den dyker upp lovar jag visa den här.

Men tanken halsduken väckte var att kunde och vågade jag resa då, och även långt innan den här resan – så kan jag och vågar jag nu också.
Vem vet, en vacker dag flyger jag kanske i väg till Bolivia eller till Thailand eller till Australien.
Men jag kanske börjar med en Sverigeresa 😀

Snart, snart svallar havet fritt

Den börjar ge med sig, isen. Kung Bore släpper sitt grepp.
Den börjar ge med sig, isen. Kung Bore släpper sitt grepp.

Nu kan islossningen ske vilken dag som helst. Härligt att havet snart åter svallar fritt. Den som är född i en stad som ligger vid havet vet hur det känns. Det är inte samma sak att bo vid en insjö, fastän det är fint på sitt sätt det också.

Har en väninna som sedan årtionden tillbaka bor i Sydamerika. Närmare bestämt i närheten av Cochabamba i Bolivia. Då hon kommer på besök till sin hemstad Lovisa, vilket sker ungefär vartannat år, är bland det första hon gör att dra lungorna fulla av salt havsluft. Jag förstår henne.

Brev från Kenya

Får då och då brev av fadderbarnet och hälsningar från organisationen.
Får då och då brev av fadderbarnet och hälsningar från organisationen.

Jag har ju inga egna barn men om någon frågar mig det brukar jag svara att jag har två, ett i Kenya och ett i Bolivia. Tjejen i Kenya har jag haft sedan 2001. Hon är född 1996 så hon var fem år då vi började och blir sjutton i maj.

Vi har aldrig träffats men jag har tänkt på det. Så omvälvande det skulle vara att få se henne.

I Bolivia har jag som bäst en tjej som är ungefär fyra år gammal. Hon heter Laura. Tidigare hade jag en annan tjej, men hon återförenades med sin far.

Laura bor i Corazon Grande (det stora hjärtat) som drivs av min vän från skoltiden, Siw Broman. Vill du bli fadder för ett barn hos henne hittar du information på hemmets sajt. För mig känns det bra att stöda Jepkoech i Kenya, men Siws hem upplever jag mig ha mer personlig kontakt till. Kanske jag någon dag kan besöka det också?

Hit vill jag åka – ETT drömresmål

Läser flitigt andras bloggar under semestern och blir inspirerad av många. Då jag läste den här, http://barfota.ratata.fi/post/288697/ väcktes en massa minnen till liv. Interrailresan på 1980-talet till exempel. På barfotas blogg är ju bilden bara så underbar i sin enkelhet. Att studera kartor, fundera vart man är på väg, drömma och fantisera om resmålen. Det är ju en STOR del av resandet!

Ett av mina drömresmål är Transsibiriska järnvägen. Ett annat är Hurtigruten i Norge, ett tredje vuxeninterrail. En safari i Kenya, kombinerad med ett besök hos min Sponsorchild Jepkoech, skulle också vara spännande. Likaså en resa till Bolivia för att träffa Siw och flickan jag hjälper just nu, Laura, på Corazon Grande.

Och drömmar – är inte dom till för att förverkligas?