bostad

Här har ni dem – fönstret, bordet och soffan!

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer
Någon har stavat mitt namn fel, en bokstav fattas.
Någon har stavat mitt namn fel, en bokstav fattas.

Två saker kändes bra i dag då jag gick till nya bostaden.

Mötte en granne i trappan, en dam som började prata med mig. Hon hälsade mig välkommen. Visst känns sådant bra!

Vi konstaterade att mycket varit upp och ner i huset de senaste två månaderna och hon sa att det varit en del oljud också med borrandet. Men bara vi fått in de nya fönstren har vi det riktigt fint.

Den andra saken som kändes bra var att en liten skylt nere vid dörren där det finns en summer bar mitt namn. Och att namnet också kommit på dörren. Bör väl ändå påpekas att bokstaven N fattas efter bokstaven E…

En detaljstudie av fönsterbågen. Älskar den där lilla haken.
En detaljstudie av fönsterbågen. Älskar den där lilla haken.

Slitet ska det vara, men kan hända att jag låter skrapa bort en del av den mest flagande målningen.

Undrar vad invånarna i grannhusen tänkte. De som såg mig kånka på fönstret.
Vad ska hon med det där gamla fönstret till – vi ska ju få nya!

Gammalt fönster, gammalt bord.
Gammalt fönster, gammalt bord.

Ja, svaret ser ni här. Något sådant här har hon tänkt sig.

Bågen skulle göra sig fin som ram till en spegel men jag tror nog jag ska sätta dit en skir spetsgardin och på bordet en grön växt eller två. Få se vad det blir!

Och när ni ser soffan förstår ni kanske vad jag menar med avskalat och maskulint.

Jag är SÅ nöjd med min nya soffa, inköpt på loppis. Tänk att man där liksom bara kan snubbla över de mest fantastiska saker!
Jag är SÅ nöjd med min nya soffa, inköpt på loppis. Tänk att man där liksom bara kan snubbla över de mest fantastiska saker!

Jag vill blanda hypermodernt – som min iPad och datorn som får fiberanslutning samt den stora nya teven – med riktigt gamla saker.

När jag stod där mitt på salsgolvet sade jag högt för mig själv ”det blir nog bra det här ska du se”.

Och Adrian stod bredvid mig och nickade gillande.

Både han och jag inser att jag börjat förverkliga mina drömmar och nu inreder min bostad precis så som jag hade inrett hans i mina böcker.
Det är väl bara… hmm… arkitektbordet med den lutande bordsytan och glasskivan som fattas… ❤

Man gör hur man vill

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

… då man bor ensam. Till exempel skär jag upp brödet så här för att det ska plats i den påse jag har till förfogande.

Förr rådde delade åsikter i hushållet huruvida man kunde göra så här eller inte.

Klart man kan.

Man måste inte börja skära ett bröd från någon av de så kallade ändorna.
Man måste inte börja skära ett bröd från någon av de så kallade ändorna.

I dag ska jag försöka skjuta bort de ledsna tankarna. De som handlar om att jag inte är på den årliga semesterresan nu. Det är inte jag som vandrar med min man hand i hand på en strand eller längs gatorna i en pittoresk by, jag hör inte vågorna slå mot stranden eller syrsorna spela.

Om jag sätter fokus på framtiden så är det packa som gäller i dag igen.

Jag ska också till bostaden tillsammans med dess ägare för att kolla hur renoveringarna framskrider.

I framtiden hoppas jag ha krafter att vandra runt i min nya näromgivning. Där finns många fina parker med gamla träd som jag vill ta bilder av till bloggen.

Lovisa är ju min barndomsstad och trots att jag huserat på många adresser här har jag aldrig bott i det kvarter jag nu flyttar till.

I kväll kanske jag tar mig till Skeppsbroområdet för att vara med om Lovisa fredsforum. Någon afrikansk grupp uppträder där. Brukar gilla den musiken.

 

Bilder av bostaden

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer
En ickestajlad bild av vardagsrummet.
En ickestajlad bild av vardagsrummet.

Nu finns vår bostad utlagd på oikotie.fi. Är du intresserad av att köpa bostaden eller bara nyfiken på att se hur det ser ut hos oss, så hittar du fler bilder HÄR.

I sovrummet brukade vi aldrig ha ett sängtäcke, jag tycker det som finns på bilden inte är särskilt vackert. Men vi ansåg ändå att vi var tvungna att lägga något på lakanen, speciellt som den ena sidan av sängen helt saknade sådana…

I dag har jag för övrigt fått höra att jag borde börja blicka framåt, kanske gå till en ny frissa, plocka ögonbrynen, se över garderoben och så vidare. Inte så mycket för andras skull men för min egen.

Jag kan förstå att människor menar väl men JAG själv tycker så här:

– det har inte ens gått TRE månader sedan jag fick veta att min man hade lurat mig under flera månaders tid, så jag har inte kommit genom alla faser av sorg, ilska och besvikelse ännu, JAG vill låta den här processen ta den tid den kräver

– jag ser inte enbart bakåt, jag har en viss framtidstro och jag har gjort framsteg sedan den där katastrofala dagen första maj

– sorgen är MIN och ingen annans, ingen utomstående ska komma och säga när det är dags att bli glad och gaska upp sig och bara se framåt, inte bakåt, att tänka på gamla minnen och att vårda dem är inte fel

– om jag inte duger sådan som jag är så har jag inget annat att tillägga till de människor som tycker jag borde göra något åt mitt utseende än ”det är inte mig du vill ha då, varsågod och leta efter nån som motsvarar dina ideal”!

Dessutom är det här MIN blogg. Här skriver jag precis vad jag vill, inte vad någon utomstående anser att jag ska skriva. Den som inte gillar det jag skriver behöver inte läsa. Punkt och slut.

Till alla er som stöder mig och som tycker om min blogg vill jag säga:
Tack snälla ni för att ni kommenterar, stöder mig, ger mig kramar både på riktigt och virtuellt. Den här månaden ser det ut som om jag får lika många läsare som ifjol under hela året, över 30 000.

Lägenhet till salu

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer
Salen kallar jag det här rummet och det är ett av dem jag gillat mest.
Salen kallar jag det här rummet och det är ett av dem jag gillat mest.

I dag har vår lägenhet fotograferats av en mäklare.Det var inte så lätt att få till fina bilder. Dels fanns inte inspiration och tid för att stajla hejvilt. Dels är bostaden fylld av flyttlådor och de ska ju inte synas på bilderna. Vi lyckades stapla dem på varandra och tillfälligt få dem att bara finnas på ett ställe, men snart sprids de ut igen.

Visst var det en stund fylld av vemod då vi ställde i ordning rummen. Det här hemmet har varit vårt i drygt tio år och det har varit kärt för mig.

Det gör stundvis ont att packa ner, sälja eller slänga saker. Många av dem bär ju på minnen från en gemensam tid.

Sist och slutligen betyder saker ändå ingenting. Vi får varken dem eller pengar med oss i graven. Och det som betydde mest för mig, min man och kärleken till honom, var det enda jag hade velat ha kvar. Men då jag är ensam om att vilja det blir det inte mycket av det önskemålet.

Jag lägger ut länken till annonsen med mer fakta om bostaden så fort den är klar.

Tack alla kollegor!

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Är det här måhända buskrosor?
Är det här måhända buskrosor?

Jag har under de senaste veckorna, särskilt efter att jag offentligt gick ut och berättade om det som hänt i mitt liv, fått en massa gåvor och även blommor. Den här buketten fick jag i går av kollegorna på tidningen i Borgå.

Eftersom jag inte kan nå alla personligen vill jag tacka för omtanken här. Detsamma gäller den omtanke kollegorna på min egen arbetsplats visat.

Ofta har det varit så att då jag känt mig som mest nere och bara gråtit, inte sett någon utväg ur sorgen … då har någon ringt på dörren eller bara dykt upp för att ge mig en kram ❤

Den här dagen börjar hos terapeuten och lite senare ska jag skriva hyreskontrakt. Då ska jag passa på att ta några mått i bostaden så att jag kan fortsätta planera den.