Det är ett tag sedan jag var patient här själv. Som arbetstagare gick jag i företagshälsovård hos ett privat företagare, men den tiden är förbi.
Jag kände mig inte som ett särskilt brådskande fall men gick in här ändå. Efter tio minuter blev det min tur att anmäla mig, och sedan var det bara att vänta på läkare.

Där satt jag en och en halv timme drygt, men det gick ingen nöd på mig. Jag läste om kungligheter i svenska damtidningar, om kändisars skilsmässor och om livsöden i tidningen Allers. Tiden gick fort.

Den trevliga unga kvinnliga läkaren bad om ursäkt för att jag hade tvingats vänta. Jag sa att jag hade valt en dag för besöket då jag inte hade någon brådska – jag tycker vårdare och läkare ska få tack och beröm, inte bara gnäll av trilskande patienter.

Jag har fått låna två knästöd av bekanta och läkaren sa att jag får använda det då jag går, men hemma och särskilt på natten ska jag inte ha stödet på benet.
Eftersom jag är tacksam för att jag KAN gå, för att jag inte har värk och inte behöver kryckor – är det lugna puckar som gäller. Jag kan ta mig både hit och dit men allt tar längre tid och kräver planering.

Knäskadan har blivit lite bättre på fem dagar. Nu kollar vi läget. Förvärras det blir det nytt besök på vårdcentralen och magnetröntgen. Men om läget är såsom i dag och om det långsamt blir bättre behöver jag inte gå till läkaren. Dock kan det dröja veckor innan knäet är stabilt igen.
Så det är åter ordet TÅLAMOD som gäller 🙂