cancer

Cellförändringar

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Ordet cellförändringar väcker troligen många känslor. Första tanken kanske går till cancer.

Själv har jag försökt tänka såhär: Så många vänner eller personer jag känner har drabbats av cancer.
Somliga har tillfrisknat, andra har inte gjort det. Någon har haft cancer två gånger, lever fortfarande men andra har gått bort.

Varför skulle det då vara så att just JAG inte skulle drabbas? Jag frågar mig inte ”varför just jag?”… utan istället ”varför inte även jag, då så många andra drabbas?”.

När jag tog den här bilden tänkte jag inte direkt på cancer eller annan dramatik. Men det finns dramatik i bilden ändå. Jag tycker om dimman och de kala träden. Här står jag utanför postlådorna vid mitt hem och väntar på en skjuts. Det var igår. Skulle iväg på ett jobb.

Några dagar tidigare fick jag ett brev från HUS, som är Helsingfors universitets sjukhus, Helsingin yliopistollinen sairaala på finska.
Brevet kom från centralen för diagnostik.

Jag hade varit på papa-prov i november och nu visar provet att jag har en lindrig cellförändring som förutsätter fortsatt undersökning.

Brevet är kanske 2000 tecken långt. Jag blir inte speciellt orolig. Där står bland annat ”en cellförändring betyder inte cancer”. Väntetiden för denna typ av förändringar är cirka ett halvt år, eftersom förändringarna ofta läks av sig själva under väntetiden.

Jag tror att många får brev av det här slaget. Somliga blir oroliga, andra tar det lugnt.
”Slutligen konstateras cancer hos högst en kvinna per tiotusen screeningar” står det i brevet.

Jag kan ju vara en av dessa tiotusen. Eller så är jag inte det.

Men det är viktigt att skriva och tala om även det här. För det väcker känslor och tankar och sånt vill jag prata och skriva öppet om.

Den där boken där man ska fylla i ett slags testamente, eller skriva in hur man önskar att allt ordnas efter ens död, blev plötsligt aktuell att skaffa igen. Där kan man skriva in allt om var ens lösenord finns till allt det där, ni vet, som behövs i dag. Man kan skriva hur man vill att ens begravning ska vara, osv.

Men vi är ju inte där riktigt än för min del, hoppas jag 🙂
Å andra sidan. Vem vet när ens sista dag är kommen. Jag kan bli överkörd av en bil eller bara stupa av hjärtslag.
Att tänka på allt sånt här är inte hemskt tycker jag. Däremot ”hemskt” nödvändigt och nyttigt 😉

Kanske bäst att föregå alla rykten

~ Carita Liljendahl ~ 59 kommentarer

… då jag nu öppet berättat för nära och kära, vänner och arbetskamrater att jag fått en kallelse till fortsatta undersökningar efter mammografin.

Först hade jag tänkt att jag skriver om det här först efter att resultatet av lördagens undersökning kommit, det vill säga om ett par veckor.

Men sedan insåg jag hur fort ryktena går. Och då talar jag om rykten, det vill säga om hur ord jag sagt eller skrivit ner förändras på vägen och börjar leva sina egna liv.

Plötsligt tror någon att jag verkligen är illa däran. Jag kanske redan är dödssjuk i någons fantasi.

Min spetsgardin får bli symbolbild den här gången. Men jag känner igen sorg, så det här är inget sorgflor 🙂

I fredags fick jag ett telefonsamtal med besked om att jag ska in på nya undersökningar eftersom mammografin hade pekat på något som var avvikande.
Ultraljudsundersökning gjordes direkt på lördag, i Lovisa dessutom – fin service då radiologens bil finns på plats – och samtidigt togs under lokalbedövning en provbit. Både läkare och röntgenskötare var trevliga och sakliga.

Humor vill jag ha så jag säger att det, utgående från ljudet jag hörde, kändes som om en häftapparat gjorde jobbet då snittet sattes och provbiten togs.

Jag har ju alltid talat och skrivit om att det är bäst att vara öppen kring allt. Också lovat mig själv att om jag blir allvarligt sjuk så skriver jag om det här på bloggen, även om jag vet att många nyfikna läser och aldrig kommenterar. De kloka svar jag får här om andras erfarenheter, all tröst och uppmuntran – de uppväger allt.

Jag har redan fått massor av gensvar av andra som varit med om liknande upplevelser, då jag berättat om det här för närstående, vänner och bekanta.

Många säger att de kalkbildningar jag verkar ha är jättevanliga, och att en läkare inte säger NÅT överhuvudtaget om resultatet från en ultraljudsundersökning om det är så att han misstänker cancertumör.

Jag är vid gott mod. Resultatet av provtagningen kommer om två veckor. Och vilket det än är, så är det något jag inte kan påverka.

En direkt ”konsekvens” av undersökningarna och alla tankar kring dem är att jag slutar med vissa uppdrag och koncentrerar mig på tidningen Nya Östis. Vissa andra saker hinner jag också med, men jag behöver tid att planera och vill inte längre ha jobb som kräver att jag gör allt på stubinen, eller helst så att jobbet var gjort i går 🙂

Våga prata, lyssna, gråta

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Ser på Tillsammans mot cancer på Sveriges TV4 i kväll.
Blir väldigt berörd av alla öden där. Men speciellt av den berättelse som mannen som miste sin hustru och som blev kvar med två barn i tonåren hade att berätta.

De valde att prata öppet om allt. Om rädslorna innan hon gick bort, om sorgen efteråt, om saknad, om ilska, om kärleken de fortfarande känner … ja, de pratar moget och finstämt om precis allt som har med sjukdomen att göra.

Även om jag själv inte drabbats, kan jag säga att jag kanske är en av dem som får cancerbesked i morgon – och om det är så, då vill jag också vara en av dem som talar öppet om precis allt.

Men samtidigt härmed sagt. Alla gör sina individuella beslut. Och alla har rätt till dem och till sina känslor.

Livet. Det är här och nu.
Livet. Det är här och nu.