Glömde ta selfie på krogen där jag åt med väninnorna ikväll, så det blev en sådan här hemifrån istället.
Här läser jag ”Detta är min målarsång” av Emma Klingenberg. Och jag känner SÅ igen mig i mycket som har med Tove Janssons livsfilosofi att göra. Hon var avvikande då hon klädde sig i byxor på 1930-talet, hon rökte och drack. Jag röker inte, men jag har svårt att förklara och sätta fingret på vad det är som gör att jag känner igen mig i henne.
Hon skrev mycket, diktade, ifrågasatte sin talang. Det gör även jag. Hon gillade att måla och rita, och hon gjorde det mycket bättre än jag nånsin kommer att göra, men jag har börjat våga nu. Hon älskade naturen och försökte att inte bry sig om normer. Det fanns liksom nåt slags fananamma i henne då det gällde auktoriteter – det där med att inte gilla översittare, inte tolerera mobbare. Pippi Långstrump och Muminfamiljen, Astrid Lindgren och Tove Jansson – de skulle ha trivts tillsammans ❤
Barnet inom oss ska alltid få leva. Det är min livsfilosofi. Och förstås har jag Lilla My som bokmärke 🙂
Det här är för övrigt ett helt osponsorerat inlägg om nu någon trodde att jag får nån euro för att marknadsföra. Jag tror att man ska vlogga eller finnas på Reels eller Instagram och så vidare för att få samarbetsavtal. Jag har i och för sig 10 000 som läser min blogg varje månad, men ”gammaldags” bloggar som den här är ju inte längre tidens melodi då det gäller att håva in pengar 🙂
Höll på att få kramp i armen då jag väntade på att få en bild på detta från teven. Kommer så många reklaminslag, räknade till närmare tjugo… Men jag kallar ju programmet Bonde söker FRÖ istället för FRU 🙂 Får ändå erkänna att jag satt klistrad som ett tuggummi i soffan denna kväll, första avsnittet fick åtta poäng av tio möjliga.
Vantar, dubbla byxor, dubbla tröjor under vårjackan, luvan uppe – det var allt ett måste igår under cykelturen. I dag har vädret varit ännu värre. Plus sex grader, ihållande regn, ingen sol alls.
Så jag beslöt mig för att elda. Det hade jag inte trott mig behöva göra i maj. Kan ha elementen på och har även haft från och till. Men då jag också hade ved kvar för minst två, kanske tre eldningar, gjorde jag en brasa i dag.
Konstigt annars med selfiesen att den blev spegelvänd. Den blir inte alltid så, men nu blev den. Jag tycker ändå att det har blivit allt lättare, dels att snabbt ta bilder av mig själv, dels också att publicera dem och inte vara självkritisk. Förr tog jag 10-20 bilder och ofta var det ”nej nej, inte den och inte den”. Igår tog jag två och tänkte ”äh, det får duga!” 😀
Den glada måndagen fortsätter, men den är blåsig och kall. Bara +6 grader. Våren går lite för fort så här då man inte kan vara ute och njuta i solen utan att bylta på sig massor av kläder. Men man kan inte annat än ta det som det är. Hjälper inte att klaga.
När jag gick till växthuset för att se hur plantor och växter mådde där såg jag redan på avstånd en tjädertupp som spatserade vid odlingslotterna och intill växthuset. Den burrade upp sig och gastade gällt.
Jag närmade mig den försiktigt, väl medveten om att den kunde bli ilsken och se mig som en grann konkurrent! Tuppen hastade in genom den täta granhäcken mot grannens gård, så jag kom in i växthuset. Men jag tänkte också att där hade jag kanske fått stanna ett tag om tuppen återvänt och bestämt sig för att ge mig stryk 😂
Han fortsatte gala där i skydd bakom häcken. Jag kunde vattna grödorna och avlägsnade mig sedan så fort jag kunde, men ändå utan yviga gester, från trädgården till postlådan.
Någon som vet hur länge tjädertuppar håller på att vakta sina revir?
… att försöka se fin ut i håret. Igår kväll efter bastun och då jag hade haft hårrullar hade jag en frisyr. När jag vaknade var håret inte längre lika vackert och jag är inte den som orkar hålla på med locktång osv. Nej, nej – never in my entired life! Hårrullar är ok att ha i blött hår tills håret torkar, eller att ha en stund i torrt hår (aningen fuktat) innan jag ska iväg nånstans.
Så jaaaa… det här är mina selfien för i dag. Ska be någon vän ta foton av mig så att de ser lite mer naturliga ut och att jag får visa nya vårjackan 🙂
Annars rullar livet på så att jag nu tänker ”ta vara på varje dag”. Maj månad är den du älskar mest. Gå ut, se vad som händer i naturen. Missa inte det, såsom du gjorde då du jobbade för full fart. Vips hade trädens löv slagit ut och jag hade missat det. Sedan var maj slut och det blev midsommar och juli fräste på och så var det mörka augustikvällar som gällde…
Nej. Nu tänker jag, ”idag är det tredje maj”. Hoppa upp på cykeln eller gå en kort promenad. SE vad som händer, känn värmen (+11 i dag), solen som plötsligt går i moln, stormen som blåser upp, regnet som behövs… och sedan solen igen, som lyser vackert i det blöta gräset och i vattenpölarna.
Mamma behöver hjälp så i dag var det lite sånt på agendan med mjölk och mediciner. Men annars njuter jag här hemma i tystnaden, med levande ljus mot kvällen.
Här vill jag vara och bo ensam. Men jag fortsätter hoppas att jag kan hitta en vän, en kvinna eller en man, som vill gå ut och äta med mig, ta en cykeltur till stranden, eller bjuda mig på en biltur till huvudstaden där jag inte varit på länge, eller till någon av grannstäderna. Eller varför inte åka på en mini-kryssning? Möjligheterna är oändliga, också utan att två mänskor delar bostad.
Jag tror att många längtar efter sådan samvaro i dag. Otvunget, på neutral plan. Inte så att det uppstår krav för någondera att servera mat, ställa till med fest. Hellre lite mer sådär som picknick eller knytkalas 😍
Eftersom olika utmaningar i Blogglandia dött ut eller ligger i träda (har paus) – så tänkte jag att jag börjar med denna. Bjud på dig själv! Visa en otillrättalagd selfie 🙂
Du kan göra det en gång i månaden, eller en gång i veckan – eller såsom jag kommer att försöka göra… lägga ut en selfie varje dag hela maj!
Ingen känner väl sig vacker i hårrullar? Men so what? Vill jag att någon där ute ska lära känna mig sådan som jag är (ja, ni får ta det här som en kontaktannons om ni vill) … så är ju det här ett sätt att visa mig i helt oförskönad stil 😂
Om jag kräver att den person som vill ta kontakt med mig, och dela vardagen med mig, ska vara modig, öppen, småtokig och sig själv… då måste jag ju också vara det.
Så jag lever på hoppet att genom min blogg hitta modiga personer som vill lära känna mig bättre. Gå ut med mig och äta i sommar. Ta en cykeltur.
Skriv gärna en kommentar här på bloggen om du vill träffa mig. Du kan kalla dig Kalle fastän du heter Ville och din e-postadress behövs men stannar enbart hos mig. Vill du vara anonym, så skriv även det – då publicerar jag inte din kommentar så att alla ser den. Bara jag läser den.
Jag tog några foton även efter att papiljotterna, som vi kallar dem i Svenskfinland, togs bort från huvet. Dem får du kanske se imorgon!
Dags åter för lite marknadsföring av Nya Östis, som har en förnyad webbplats. För att kunna läsa webbartiklarna i sin helhet där ska man vara prenumerant. Men lösnummer av tidningen kan köpas från Lehtiluukku genom att skriva in tidningens namn i ett fält uppe till höger.
Här syns en del av min kolumn. I dag är jag vanlig frilansare, även för andra tidningar som tackat jag till sporadiskt samarbete. Men just nu skriver jag mest för Nya Östis. Jag var tidningens chefredaktör under fem år och två månader, således den som hittills lett tidningen längst. Grundaren Kim Wahlroos var chefredaktör från 28 april 2015 då tidningen grundades till sista juli 2019, således fyra år och tre månader. Chefredaktör sedan slutet av september 2024 är Marit Björkbacka, med starkt stöd av redaktionschefen Anna Johansson. Bägge medarbetare som jag tog med i teamet under den tid som jag var chef.
Tidningen fyller tio år i april i år och det ska firas på olika sätt. Var och när och hur lyfter nuvarande redaktion och medarbetare fram lite senare i vår. Många var det nog som inte trodde att tidningen skulle överleva sitt första år enligt det koncept som gällde. Inga anställda, ingen fast redaktionslokal. De flesta jobbar hemifrån och är antingen frilansare eller företagare eller både och.
Solen lyser, himlen är blå. Ute är det + 6 grader, men det ska bli kallare snart igen så vi ska inte låta oss luras att våren är här. Men jag har ändå redan köpt de här fröpåsarna 😍
I dag ska jag på en föreläsning om Sigrid af Forselles. Nyligen intervjuade jag en blivande 90-åring. Så visst är jobbet omväxlande!
Och ikväll har Tor sista matchen i grundserien i Finlandsserien i innebandy. Laget har säkrat en plats i slutspelet där flera lag kämpar om att få avancera till Divari, som är nivån/serien under Ligan, som i sin tur är högsta serien.
Av olika anledningar, som jag skriver mer om senare, städar jag mer än vanligt just nu. Jag har ett arkiv av gamla tidningar och artiklar och jag tänkte att om jag inte kollat materialet allt för ofta under sju år kanske där finns urklipp jag kan slänga.
Och ja, det finns det sannerligen. Men det finns också klipp och minnen som jag absolut varken vill eller kan kasta. Jag stannar upp och läser nyheter från tiden då Östra Nyland och Borgåbladet slaktades och då föddes regiontidningen Östnyland. I dag är Östnyland åter Borgåbladet och Östra Nyland blev Nya Östis.
Jag fick äran att skriva en kolumn i det sista numret av Östra Nyland den 10 januari 2015. Allt det här hände för nio år sedan. Men för mig känns det som att det var minst 15–20 år sedan. Jag vet inte varför, men så är det. Gulnade urklipp. Så mycket som har hänt sedan dess.
I dag tittade vi också med mamma ute på hennes gård på gamla fotografier. Vissa var från 1970- och 1980-talet. Andra från 1998–1999. Det var en nostalgitripp som hette duga. Några få foton som inte väckte några minnen hos någon av oss slängde vi. Det var okända personer på olika fester och evenemang.
Men resten sparades. Åtminstone för en tid framöver. Och samma gäller här hemma hos mig. Vissa urklipp, de som har med min livshistoria att göra, sparar jag, tillsvidare.
Den här intervjun gjordes den 24 november. Inte tycker jag att det var SÅ länge sedan. Så fort som texten kommer ut på webben lägger jag ut en länk i ett nytt inlägg här, så att den som vill läsa artikeln kan göra det.
Hanna Nordenswan som är reporter har själv jobbat på Östra Nyland för länge sedan. Hon är väl ungefär trettio år yngre än jag, och det var under den tiden då hon hade gått ut gymnasiet som vi var kolleger en tid.
Hon fick precis allt jag svamlade om helt rätt. Det blev en mycket personlig och bra artikel, jag fick läsa den innan den gick i tryck men behövde inte rätta någonting 🙂
Hanna till vänster och fotografen Linda Varoma till höger. Linda känner jag också sedan ganska länge, en superduktig fotograf men hon är också bra på att skriva kolumner både på finska och svenska.
Efter att Linda tagit bilder av mig frågade jag förstås om jag får ta en bild av henne och Hanna så att jag kan berätta om artikelpaketet de gjorde. De gjorde också en gallup med fyra personer och frågade om de känner till Nya Östis.
Annars har jag idag nästan förfrusit fingrarna då jag skrapade fram lånebilen. Minus 22 grader har vi och jag är inte den som vill stoppas av polisen, som jag faktiskt råkade möta i dag.
”Jaahas rouva, olette näköjään saaneet iglunne liikkumaan” – jaha frun, ni tycks ha fått er iglo att röra på sig…
Nej, jag kör aldrig med en rullande iglo, det vill säga en bil som är täckt med snö, särskilt högt lager på taket, och med endast en liten glugg att titta ut genom på vindrutan 🤣
Och när jag äntligen hade fått upp värmen i mig själv och bilen rullade jag in på mammas gård för att ge mat åt fåglarna, och då höll jag på att förfrysa fingrarna igen. Men, jag tinade upp!
Vem är jag? Det är en fråga som jag, och kanske många andra också för den delen, ibland ställer sig själv. Vem är jag? Vad står jag för? Hur ser andra på mig? Vem tror de att jag är, och är det viktigt att andra vet vem jag är på riktigt?
Under rubriken About här på bloggen finns en kort beskrivning om mig själv. Men hur ska jag gå till väga då jag vill berätta mer?
Jag har alltid strävat till att vara öppen och ärlig kring allt. Det har förstås straffat sig ibland, och jag har tänkt ”det där borde jag inte ha sagt” eller ”nu blev jag åter missförstådd”. Men då allt kommer omkring tror jag att det lönar sig att vara ärlig i alla fall, och att även tala och skriva om svåra saker.
Hur många gånger har jag inte funnit tröst i att höra att jag inte är ensam om olika problem. Då jag har öppnat mig har det visat sig att andra lättade har sagt: ”Nä men oj, så där känner även jag”.
Carita längst till höger, kanske fem år gammal? Väninnan Anne till vänster, syster Veronica och grannen Elise som blivit student.
Ja, så vem är jag? Med åren ändras vi ju alla, så att beskriva mig sådan som jag varit tidigare finns det inte utrymme för här.
Nyligen hade vi Pride-evenemang i Lovisa. Jag har understött det ekonomiskt och jag har tryckt gilla-reaktioner på många bilder som delats före och efter det. Jag respekterar och accepterar sexuella minoriteter, men jag hänger inte alltid med i alla de nya bokstavskombinationer som finns. Det finns också en ny flagga som symboliserar intersexualitet, har jag lärt mig.
Själv är jag hetero. Kanske någon tror annat om mig då de oftast ser mig umgås med kvinnor. Bland kvinnorna som är mina vänner finns några lesbiska och intersexuella, men själv är jag varken det ena eller det andra. Jag har också bögar i min bekantskapskrets.
Då jag har varit ensam i nio år kan jag också tänka mig att det finns personer som tänker ”tillhör hon kanske en sexuell minoritet ändå?” Men det gör jag inte.
Vid en sommarstuga 2015.
Jag vill beskriva mig själv som en generös, hjälpsam och för det mesta glad person. Jag tycker om att läsa och skriva. Jag reser gärna, men det finns inte alltid tid och pengar för det nöjet. Äter helst ute på restaurang, är ingen kock själv och det har visat sig att samhället, och speciellt att det som säljs i mataffärer, inte är anpassat för singelhushåll. Då blir det att slänga en hel del mat, och det tycker jag inte om att göra.
Jag jobbar mycket och det är väl en orsak till att jag fortfarande är ensam. Längtan efter livets pusselbit finns djupt inom mig. Jag slutar aldrig hoppas, och det är kanske också därför jag skriver personliga inlägg om mig själv ibland.
Med åren blir människan bekväm och jag vet precis vad jag behöver och framför allt vad jag inte behöver. Pusselbiten i mitt liv ska vara en stark person som vågar stå upp för sig själv och för andra.
Fokus ligger inte längre på sex i den här åldern, i alla fall inte för mig 🙂 Därför hittar jag inga pusselbitar via dejtingsajter. Sex kan komma med i bilden senare, sedan då pusselbiten och jag gjort tusentals andra roliga saker tillsammans. Efter att vi har talat, och gärna även skrivit till varandra, om allt mellan himmel och jord, då vi har öppnat oss och blottat vårt innersta i djupa samtal – då kanske det bara säger klick och så är även sex naturligt.
Ibland tänker jag att det bästa vore att flytta bort från Lovisa. Kanske till Sverige, för där har jag alltid trivts. Inte till Stockholm eller någon annan stor stad, det är för stökigt. Men å andra sidan, att i denna ålder börja på ny kula, ensam på en ny ort, känns övermäktigt – både fysiskt och mentalt.
Nä, kanske mitt älskade Lovisa har något att ge mig ändå, någon dag i framtiden ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 