chock

När jag mötte sorgen…

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Orsakullans utmaning i dag är ”När jag mötte sorgen…”
Sorg har jag upplevt många gånger, varje gång en kär person eller ett djur går bort, men jag väljer att skriva om två sorgliga upplevelser.

Den största sorgen drabbade mig en dryg månad innan jag skulle fylla 16. Den 9 april 1978 blev en förfärlig dag och en chock som lämnat djupa spår. Efter den dagen fanns inte min pappa mer.

Den här lyktan pryder ibland min pappas grav.

Så många frågor blev obesvarade och det gick många, många år då jag tänkte på pappa varje dag. Den här våren är det 41 år sedan vi fick sorgbeskedet.

Den andra stora sorgen var förstås skilsmässan 2014. Att bli övergiven ytterligare en gång, lämnad utan svar på oändligt många frågor, blev enligt terapeuten en stor chock för mig. Allt det gamla kom upp till ytan.

Då personer man håller av, älskar, litar på… bara försvinner… då blir sorgen enorm. Den tar tid att bearbeta, men får man hjälp med att göra det, kommer man upp till ytan igen och klarar av att andas. Fastän man trodde att man aldrig skulle kunna göra det igen – andas, leva och skratta.

Söta små krukor

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Penseer som plockats bort från kyrkogården ska ännu få vara med ett tag på sommarstället.
Penseer som plockats bort från kyrkogården ska ännu få vara med ett tag på sommarstället.

Efter en vecka på stugan är jag åter tillbaka i ”civilisationen”.
Men jag går ner till sommarstället varje dag för att vattna blommorna och grödorna.

Här tankar jag också själv energi. Det är roligt att se ekorrarnas lek eller fasanen som stolt spatserar som om ägorna var hans. I tidig morgonstund eller sent på kvällen kan fältharen skutta över gräsmattan.
Kråkorna, skatorna, måsarna och en massa olika småfåglar är också intressanta att studera.

Mycket långsamt återhämtar jag mig från den chock jag fick för drygt sex veckor sedan. Det kommer att dröja länge än innan jag är en hel människa. Terapeuterna talar om en sorgetid på ett år.

Men bloggen är mitt andningshål. Och en dag ska jag berätta om allt som hänt. Om det bara blir på bloggen eller om det blir en bok återstår att se.
Den dagen är inte riktigt nu, men den dagen kommer – en dag då jag är mycket starkare än just nu.

Kramar till er alla där ute!