Jag tror att krisen som coronaviruset innebär också kommer att föra med sig en del gott. Det här med jobb på distans kanske äntligen börjar få spridning och uppskattning. Vi kan också inse att allt inte måste ske genast. Många möten och evenemang har skjutits upp. Det måste inte hela tiden hända en massa i vår omgivning och vi måste inte konsumera hejvilt.

Vi måste inte vara superaktiva och direkt då den första snön faller kasta oss ut i skidspåret. Det finns inte så väldigt många måsten överlag, om vi tänker efter.

Pussel. Det är färger och former. Kantbitar som hittas först.

Och så sitter jag där och tänker. Jag har varit ensam snart sex år, alltså inte levt i ett förhållande. Men ensam är jag ju ändå inte. Jag har fått många nya vänner, som jag inte skulle ha träffat om jag varit kvar i förra tvåsamheten.

Många tårar har jag fällt, jag har känt missmod och rädsla i många situationer och jag kommer att gråta även i framtiden – men jag gråter inte längre för att jag blev övergiven då den där våren 2014. Jag har sagt upp mig från en fast anställning, bildat ett företag och på något sätt klarat mig från dag till dag. Litat på att livet bär.

Det vill jag lita på att det gör även nu under coronakrisen.
Isolering och distansjobb skrämmer inte mig.
Det finns en mening med allt och jag kanske fick min förberedande chock redan i maj 2014. Den långa resan som jag har gjort efter det bidrar till att jag känner att jag klarar nästan vad som helst i livet ❤