… då även jag gick på ett covid-test i vår lilla testbyggnad som finns i anslutning till hälsovårdscentralen. Får resultatet imorgon.

Allt började med att jag på söndagsmorgonen vid sextiden vaknade av att jag frös och pulsen var hög. Snart hackade jag tänder och skakade så att jag tappade saker, bland annat flög mina glasögon in under sängen, men jag lyckades fiska fram dem därifrån.

Klädde på mig två stickade tröjor och tre blusar, ett par mjukisbyxor och yllestrumpor. Tog två tabletter med febernedsättande effekt, drack mycket vatten och lade mig under duntäcket. Somnade sedan åter vid åttatiden.

Försökte göra hemtestet för covid men då jag kom till sista skedet där dropparna från provflaskan skulle sättas på testplattan blev det stopp. Inga droppar kom ut! Flaskan var tom. Jag antar att den lilla mängden av vätska hade sugits upp i bomullspinnen.

Beslöt mig för att beställa tid till ett trovärdigt test på hälsocentralen, men den är öppen bara om vardagar i Lovisa så dit kom jag iväg i dag. Testet i sig tog kanske 6–10 sekunder av vilka tre var smått obehagliga och tårarna rann. Men det finns värre saker som sker just nu, smärtor och elände, så det har var peanuts.

Och det är ju just det, att ingen av oss i dag kan veta var vi får smittan. Vi kan bära på den utan att känna symptom, och sjukdomen kanske inte ens bryter ut. Vi har levt med covid-19 nu i två år och sannolikt kommer vi alla någon gång att drabbas av viruset. Men jag tänker att då jag har tre vaccin i mig så kanske jag blir lindrigare sjuk.

Jag vet ju inte om jag överhuvudtaget har covid-19 eller om det är en lätt vårförkylning, eller om febern var kroppens sätt att säga att jag har stressat för länge, gjort för långa arbetsdagar och inte gett mig tid att stanna upp för fritid.