Veckans ord i Sannas fotoutmaning är BOK. Bok kan vara ett träd, och det kan vara ett litterärt verk.
Själv för jag dagBOK så gott som varje dag. Skriver för hand, började 1976.
Numera har jag flera hundra häften, och jag tror att jag borde skriva testamente om att min yttersta önskan är att dessa dagböcker aldrig förstörs.
Inom de här pärmarna finns mitt liv. Många av mina innersta tankar, men mest är det beskrivningar om vad som hänt och händer i vardagen. Precis allt kring det kan och vill jag inte skriva i bloggen, hur kär den är också är, på ett annat sätt.
Har städat lite i dag och fortsätter i morgon. Ska skaffa förvaringslådor för dagböckerna och sortera dem, åter en gång. På grund av många flyttar under åren 2014-2017 har jag för mig att dagböckerna ligger lite huller om buller 😀
I dag bjuder jag på fyra bilder i den här serien.
Alla hör ihop med Nya Östis läsarresa. Några saker köpte jag själv, en fick jag som gåva.
Då jag köper något försöker jag alltid sträva till att det är något jag verkligen använder i min vardag 🙂
Den här sarongen fick jag som gåva av gruppen som tack för det jobb jag gjort i samband med anmälningar och annat som haft med resan att göra. Jag blev både överraskad och glad! Tänk att dom visste att svart och vitt är mina favoritfärger 😀En dagbok kommer alltid väl till pass och temat påminner mig om Spanien!Jag tycker om levande ljus och det här blev ett bra minne från Conil.Ytterligare ett dagbokshäfte och några glasunderlägg.
… som jag behöver då och då, varje dag – tror jag att den här julklappen kommer att ge.
(insåg att Sannaockså i år har bildutmaningar, härligt! … så jag satte den här in som årets första, ordet är JULKLAPP för vecka 1)
Någon kanske skulle tycka tvärtom, att personen tappar nerverna med pussel 😀
Mitt lugna och metodiska arbete inleddes i dag med att jag gjorde plats för pusslet på en glasskiva som jag vid behov kan flytta åt sidan om bordet behövs till andra ändamål. Snart ska jag sortera bitarna, så att de alla har rätt sida uppåt och att kantbitarna finns på separat plats. Ordning och reda 😀
När pusslet är klart ska det se ut så här!
Jag är för övrigt full av idéer, både vad gäller jobb men också blogginlägg. Därför kan det hända att jag vissa dagar lägger ut tre eller fyra. Men det kommer säkert tider då jag bara hinner med ett per dag, vilket under många års tid varit mitt mål.
En trevlig nyårshälsning fick jag från en vän i Sverige. De här orden kan jag ju också ha som motto 🙂
I min dagbok skrev jag i går bland annat: 2018 ❤ Jag ska bli starkare, känna och veta mitt värde, samtidigt som jag är ödmjuk mot livet. Jag ska öva ännu mer på att känna tacksamhet. Jag vill vara rättvis, och se till att jag inte utnyttjas för att jag i grund och botten vill alla väl.
Jag ska gå min egen väg såsom jag hittills gjort. Jag ska ha ett bra liv, själv vara regissören i det. Lita på att allt ordnar sig.
I kväll hade många affärer i centrum öppet längre än vanligt. Den traditionella Shopping by Night firades. Då kan jag passa på att visa några Lovisabilder.
Föreningen Hakevas projekt med att måla mattor på trottoarerna fortsätter.
Här, utanför gamla apoteket som är en pampig bostads- och företagsbyggnad i dag, målades inga trasmattor. Här ska det vara lite finare sådana 🙂
Jouni Väänänen från Helsingfors gör ett beställningsjobb vilket avsevärt snyggar upp en vägg.I bokhandeln hittade jag ”mig själv” i celebert sällskap med bland andra Zlatan,Lapidus, Luois, Mankell och Mazzarella.Det enda jag shoppade själv var klistermärken och ett dagbokshäfte. Ny dagbok behövs inför semestern som ska föra mig ut på diverse äventyr 🙂
Att skriva dagbok är personligt. Så jag gläntar bara lite på sidorna i min.
Handskrivet, över hundra häften sedan 1976. Med klisterbilder på sidorna, så klart 🙂
Många av mina bloggvänner berättar om sin vardag. Det vill jag också göra.
Men så tänker jag… äh, vem skulle orka läsa om den? 😀
Man stiger upp, har sina morgonrutiner, går eller åker till jobbet.
Där är vardagen verkligen inte enahanda, men den får ni tal del av på min arbetsblogg.
Sedan kommer jag hem och då vill jag gärna ta det lugnt. Jag läser tidningar och böcker. Jag spelar Wordfeud och skriver dagbok. Jag ser på tv, håller kontakt med vänner via bloggar, på telefon och på Facebook. Jag kör en tvättmaskin och hänger kläder på tork, jag städar, jag diskar, jag pysslar om mina krukväxter.
Vem tusan vill läsa om sånt?
Wordfeud, ett fint tidsfördriv.
Ändå är det här precis det jag älskar att göra i min vardag.
Kanske jag borde börja skriva om mina drömmar.
För sådana finns.
Jag vill åka långt bort. Jag vill jobba som volontär. Jag vill finnas till för människor som har det svårt. Jag vill göra något som gör ännu större skillnad än alla texter jag skrivit de senaste trettio åren.
… i dag fyller du fyrtio år! Jag skrev de första orden med en tuschpenna i dig den 29 januari 1976. Sedan dess har mycket hänt.
Du fick namnet Randi, för att du blev randig, det vill säga bestod av olika färger då jag tejpade ihop de första häftena till en bok.
Med åren har antalet dagbokshäften blivit närmare 200. De är olika tjocka och jag har inte räknat dem. En tid skrev jag sidantalet uppe till höger och vänster på sidorna. Någon gång efter 11.000 sidor slutade jag. Tänkte ha det som ett projekt att faktiskt fortsätta där jag en gång slutade… 🙂
En tiondedel av alla dagböcker.
I fyrtio års tid har jag nästan dagligen skrivit något i dig. Ibland bara en halv sida. När jag haft mer tankar i huvudet, glada eller bekymrade, har det blivit tio sidor.
Någon gång då och då undrar jag vad som händer med alla mina dagböcker den dag jag går bort. En väninna sa att jag måste skriva i mitt testamente vad jag önskar, det vill säga att dagböckerna inte kastas bort eller bränns upp. Samtidigt vill jag ju att den som tar hand om min livshistoria är en pålitlig person som gör något vettigt med alla häften.
Dagboken fyllde en viktig funktion senast då jag skrev av mig allt jag kände i samband med skilsmässan. Sådant som med tiden tenderar falla i glömska, svåra känslor som kan vara bra att inse att man klarat av.
Men dagboken har hjälpt mig minnas mycket annat också. Om det nån gång blir tvist med någon om årtal eller om vad som helst som hänt i mitt och andras liv – då är det bara att plocka fram dagboken.
Strömfors bruk, en idyllisk miljö som ligger knappt två mil öster om Lovisa.Härifrån visade jag tidigare i våras en bild. Nu hade bodarna som säljer hantverk öppnat.Syster min köpte några fjärilar.En av flera broar på området har snyggats upp.En av de nyare hantverksbodarna.En vacker dörr.En liten dockvagn till familjens minsta? Eller kanske att plantera blommor i?Köpte en dagbok med vacker handsydd pärm. Ljuset är från Afrika och ska brinna så det blir som en lykta då skalet blir kvar.
… invigde balkongen i dag. Den sextonde mars. Det var tidigt!
Hon hade köpt pärlhyacinter och hastade ut med dem direkt efter jobbet. Temperaturen låg väl på cirka +20 – +25. Behagligt värre.
Hon läste en tidning, skrev dagbok för hand, hällde upp ett glas vitt, plirade mot solen, kände värmen i ansiktet, hörde ett dovt surr och såg en stor fluga eller en humla. Hon hann inte bedöma vad det var, men något som var tidigt i farten för årstiden i alla fall och garanterat inte en helikopter.
Tanten filosoferade med slutna ögon. Tänkte att livet är här och nu. En bekant till henne avled knall och fall i söndags, en annan har insjuknat i cancer.
Hon kände inget dåligt samvete för att hon inte gjorde något i hushållet som någon annan hade tyckt att hon kanske borde ha gjort innan hon började njuta så där bara – av sol och tidning och vin!
Tanten tog en bild av sig själv och tänkte att livet ändå är ganska gudagott.
Tanten och selfiepinnen.Pärlhyacinterna gör sig redo för att komma fram.Tulpanerna håller på att blomma ut men är vackra ändå.Ett av Guds många underverk.
Kuvert i vårens glada gröna färg, anteckningsblock och dukar att torka i köket med?
Som sagt, då jag köper något ska det vara sådant jag använder. Försöker undvika prydnadsgrejer, men det finns så många fina som är svåra att motstå.
Får jag sådana i gåva uppskattar jag dem alltid, för de som känner mig vet vilken stil jag har i hemmet i dag.
Vet för övrigt inte om jag insåg vad Kitchen clothes ska användas till egentligen. Jag trodde de var trasor att torka med, och funkar som sådana, men… känns lite stora. Kanske ska klippa dem i mindre bitar? Eller också ska de användas till något helt annat 😀
Frestande vacker.
Jag var snubblande nära att köpa den här klockan, för jag vill gärna ha en ny till arbetsrummet. Den jag har funkar, men batterihållaren håller på att vittra sönder, ni vet – när batterierna på nåt sätt läcker. Är det farligt förresten?
Ni som följt mig genom skilsmässans alla faser, ni som sagt snälla saker, ni som förstått mig, ni som gett mig av er tid, skickat små gåvor, skrivit kommentarer på min blogg, ni som kramat mig… ni är ALLA guld värda och här får ni ett stort tack och en kram ❤
Jag skriver inte längre varje dag om min sorg. Om smärtan som förlusten av en kär person betydde efter sjutton år tillsammans. Om alla de ringar av saknad som skapas på ett vatten som är gemensamt för oss båda.
Men saknaden finns ändå där. Kanske lite inkapslad. Men inte övertäckt, bortglömd och sopad under mattan. Jag har lärt mig leva med den. Fastän jag fortsättningsvis gråter då och då.
1997 bestämde jag mig för att släppa allt. Var då på väg ut ur ett sju år långt förhållande. Tänkte att nu lever jag ensam resten av mitt liv, om jag inte hittar mannen i mitt liv, han som älskar mig sådan som jag är. Och då träffade jag honom – mitt livs stora kärlek – som jag gifte mig med 1998.
För att göra en lång historia kort. Nu lever jag åter ensam. Inte var det ju så jag hade tänkt livet skulle bli. Men livet blir heller sällan så som vi tänkt.
I somras då allt var smärtsamt värre kände jag att jag inte kan bo i den här staden, jag kan inte andas, jag kan inte finnas till – inte utan honom.
Men se… det kunde jag.
Ändå dröjde det nio månader innan jag var någorlunda på benen igen. Jag kravlade jag mig fram på olika sätt, fick mycket hjälp av en fin terapeut.
Och här står jag i dag. Skriver i min dagbok samma ord som för snart arton år sedan. Allt ordnar sig. Blir jag inte älskad för den jag är så kan det få kvitta. Då kan jag leva ensam resten av livet.
Det ÄR kanske inte svårare än så.
Fortsättning på följetongen kommer troligen 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 