Som ni ser har min Muminfamilj framför teven och jag laddat oss för Mandelmanns gård och våren som snart är i antågande där. Klockan är 21 finsk tid och 20 i Sverige då programmet börjar. Det här var alltså vad jag kopplade av med igår kväll.

Alla gillar inte Mandelmanns, eller kanske specifikt inte Gustav Mandelmann. Anses han för fjompig?
Samma gäller Ernst, alla gillar inte honom heller. En man som syr och handarbetar, ibland.

Ofta tänker jag att mitt liv är så enahanda och mina blogginlägg så trista att VEM orkar läsa dem? Jag jobbar en hel massa, det är tidningen hit och tidningen dit. Jag pusslar ibland och jag promenerar varje dag. Och inte var det ens meningen att mina promenad-inlägg skulle bli klagovisor! Men ibland känns de som sådana. Pust och stånk och stön. Snön vräker ner, det är mörkt och kallt och jag knatar på… Who cares?

Samtidigt är jag ju stolt för att jag orkat kämpa så många dagar. Fått rumpan upp från soffan, kommit ut.
Och jag lär ska ha inspirerat en eller annan till att göra nåt liknande. Inte sätta ribban för högt, men hundra steg är bättre än inga alls.

Och när jag skriver det här, ett förhandsinställt inlägg för onsdagen den 11 januari, hör jag hur regnet slår mot rutan. Det gör mig glad. Fastän snömängderna blir tunga. Men det låter som det gör på sommaren. Regn. Ett tryggt ljud.