Finland

Självständighet och frågor om HEM

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Tre teman i dag. Allvarsord i början och mer lättsamt mot slutet.

1) Finlands självständighetsdag firas i dag. 108 år av frihet är inget som kan tas för givet då vi har en aggressiv granne i öst.

2) Kalenderbilden, det vill säga Caritas blogg-adventskalender.

3) Elisas fredagsfrågor som jag faktiskt glömde bort igår 😨- ett bevis på att jag haft för mycket på gång. Men ibland blir det bara så.

Tände ett ljus för min morfar som jag aldrig fick träffa. Han stupade i mars 1940, exakt datum kanske inte är känt. Kroppen hittades aldrig. Detta präglade förstås min mormors liv då hon blev ensam med fyra barn, tre pojkar och en flicka (min mor).

Det är ju inte 108 år sedan kriget som utkämpades då, men vi kämpade i slutet av 1930-talet för att få behålla vår frihet från 1917. Det är inte så väldigt länge sedan.

Nu är Ukraina i samma situation. Kämpar för att få vara ett fritt land. Jag blir så bedrövad när jag tänker på de eftergifter Ukraina förväntas göra, ge områden ifrån sig. Det tvingades Finland också göra, så därför känns det illa.

Och idag kan ingen vara säker på vad Ryssland hittar på. Jag tycker inte illa om ryska folket, det är bara deras ledare jag inte litar på.

Jag hade frilansjobb när Lovisa stad firade självständighetsdagens fest på Societetshuset idag.
Efter musik, tal och sång och årets kulturpris, som gick till Loviisan Teatteri (finska lokala teatern) fick vi kaffe och bakelse.

Och ikväll ska jag förstås se på slottsbalen där presidentparet Alexander Stubb och Suzanne Innes-Stubb tar emot sina gäster. Tradition!

Adventskalenderns bild i min blogg, lucka nummer sex. En tomte, några vackra julgransbollar och lampor som finns på en vägg i lokala restaurangen Fylla. Fint, tycker jag!

Och så till Elisas frågor, som har temat HEM.

Var utanför din nuvarande stad skulle du om möjligt flytta till?
Om jag blev tvungen så kunde grannstaden Borgå duga, för där kan man tala svenska och den ligger nära Lovisa. Stockholm, och då Täby, är också kärt, men så mycket har förändrats där sedan 1998 att jag antar att jag inte skulle trivas på samma sätt mer.

Var låg ditt första boende?
Då jag var barn, i stadsdelen Garnison vid Kuhlefeltsgatan. Men när jag flyttade första gången var det till mormors övre våning i stadsdelen Antby.

Vad kan du inte kompromissa med gällande standard?
Innetoalett med rinnande vatten och dusch är det ju trevligt att ha.

Vilken typ av område trivs du bäst i?
Småstad där det är lummigt och nära till havet.

Vilken utsikt skulle du helst vakna till varje dag?
Öppet hav vid solig strand 🙂

    Blandade känslor, seger och segt

    ~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

    Efter att ha legat under med 0–1 hemma mot Italien i EM-kvalet reste sig Finland igår på ett nästan ofattbart sätt till 2–1 seger. Jag ser sällan hela matcher, gör annat under tiden, följer lite med ett öga så att säga. Men nu blev det så att jag såg sista halvtimmen och extra spännande var det då det blev sju minuter tilläggstid… Men vi red ut stormen!

    Idag var den en ganska tung dag på jobbet. Jag är inte längre i den här åldern så stresstålig då det gäller att bli avbruten stup i kvarten. Överlag är det nog ett dilemma för många i dagens värld. Det gäller att lära sig att ha fokus, att kunna stänga av vissa ”pling” för stunden, bara göra en sak i taget. Ibland går det bättre för mig, ibland sämre. Och den här dagen hörde till kategorin ”det gick lite sämre”.

    Den svaga rörelseförmågan stressar ju också på olika vis. Allt tar lång tid och kräver planering. Här har jag varit ute med skräppåsen och stannar upp för att fånga nuet. Vackra blommor vid ingången till husets trappa.

    Det har alltså varit lite trist och segt i dag, men ljusa kvällar med några solstrålar som visar sig nu klockan 19.15 och +8 grader ute gläder mig ändå.

    Nostalgiskt värre

    ~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

    Det här är jag utanför Globen 1995, då Finland tog sitt första guld i hockey-VM där.

    Fick en låda med gamla fotografier som ex-maken samlat ihop. En sådan skatt dessa gamla pappersfoton är 🙂 Det blev många nostalgitrippar och jag har inte ens hunnit genom en femtedel av allt ännu.
    Sorgligt med bilder av människor som inte längre finns bland oss, men fina minnen är det ju också.

    I dag är det inte många som sparar papperskopior av foton och sätter in dem i album.

    Julkalenderlucka 6, självständighetsdagen

    ~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

    Ett enkelt ljus passar bra att ha i luckan den sjätte december då vi firar självständighetsdag. En dag värd att fira och en tradition vi värnar om. Den känns extra viktig nu när Ukraina kämpar för sin självständighet.

    Hemma tar jag alltid fram ett blåvitt ljus och morfars foto. Han stupade i ett av de krig Finland genomlevt. Han var några år över trettio då och min mormor blev ensam med fyra barn. Morfar Edvin Ahllunds kropp återfanns aldrig.

    Det vilar allvarets skimmer över denna dag, men vi har också kunnat börja fira den med glädje, och framför allt med tacksamhet över alla de uppoffringar som gjordes under och efter kriget.

    Nu är det tennis som gäller

    ~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

    Vem hade väl trott att Finland skulle ta sig till Davis Cup-finalen som spelas just nu? Men där är vi och igår klådde vi Canada, som var regerande mästare från 2022. På fredag möter vi antingen Australien eller Tjeckien.

    Matcherna visades i direktsändning igår under sex timmars tid, så jag såg bara lite då och då men sedan förstås den avgörande sista matchen.

    Den här segern över Canada kändes faktiskt riktigt enorm!

    Spelarna Harri och Otto från dubbeln, tränaren Jarkko Nieminen i mitten, intervjuas efter matchen. Jarkko har tidigare haft stora tennisframgångar som spelare. Nu lotsar han Finland från den ena framgången till den andra 🙂

    Brunnslock och hälsostegen

    ~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer

    Det där med att fota brunnslock blev jag inspirerad av för ett antal år sedan då en bloggkompis från Sverige, som hade bloggen Intefangördetdet, fotade sådana. Det blev lite av en ”tävling”, vem hittar de finaste? Jag reste lite mer på den tiden också, och det var ju före pandemin, så att hitta udda och fina brunnslock var inte svårt.

    Det här locket finns i Lübeck. De vi har här hemma är rätt fantasilösa.

    I går vann Finland med hela 6–0 över San Marino och toppar sin grupp i EM-kvalspelet. Häftig stämning på stadion i Helsingfors. Fotbollen har fått ett stort uppsving i Finland och supporterskapet är av en helt annan kaliber än för kanske tio, femton år sedan. Många halsdukar, flaggor och vimplar. Sin andra match i landslaget gjorde Noah Pallas. Han pappa har spelat fotboll i Lovisa och farbrodern bor i Lappträsk. Alltid extra kul när det finns kopplingar till personer man känner.

    Ja, och sedan kom jag att tänka på att jag inte på länge uppdaterat Hälsostegen! Vilket inte betytt att jag slutat med dem. Aktiv Året Om är det som räknas nu, eftersom jag fick ont i vänstra knäet efter läsarresan i maj. Det onda hindrade mig från att gå raskt, så det blev en mix av promenader och cykelturer. Varje gång jag går på kyrkogården och vattnar, såsom till exempel i dag, får jag 1800 steg och resten kommer sedan längs dagen.

    Hjältarna glömmer vi aldrig

    ~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
    Hjältegravarna på Lovisas nya kyrkogård.
    Snön har dalat lätt hela dagen. Det är en minusgrad och ingen blåst.
    Helt idealiskt då någon vill tända ljus på gravar.
    Lyktorna är resultatet av en insamling, handsmidda var och en. Krigsveteranföreningar, församlingar, reservister och andra föreningar och organisationer har under årens lopp alltid sett till att det finns ett ljus vid varje krigshjältes sten. Nu finns även fina lyktor ❤
    Morfar Edvin Ahllunds sten. Jag har svårt att minnas platsen exakt fastän jag kommer hit varje år, flera gånger. Var det andra stenen i första raden, eller första stenen i andra raden, eller andra stenen i andra raden. Började putsa snön från en av dem. Slutet på namnet var LUND 🙂 Men nej, det var ju Kurt Bärlunds sten, bredvid morfars.

    Jag tror att varken Kurt eller Edvin tog illa upp. De kunde se mig våndas där vid stenarna och kanske smålog lite för sig själva i sin himmel. ”Nåja morfar, äntligen hittade jag dig” sade jag. ”Varsågod – här är ditt ljus såsom under många år tidigare. Tack för att du gav ditt liv så att jag kan leva i ett fritt land”.

    Många kransar och ljus vid Pro Patria, För Fosterlandet-stenen. På dagen finns här hedersvakter, likaså på julaftonen.
    Klockan är fem på eftermiddagen. Mörkret har lagt sig. Julgranen har kommit till gården och Finlands flagga får ännu vaja kvar en stund.

    Känner stor tacksamhet för mycket i dag. Nu ska jag börja se på tv, balen från presidentens slott, en tradition som lever och förändras med tiden, efter en paus under pandemiåren. Och så ska jag skåla för mitt kära fosterland Finland 🕯🍾

    Lucka 6, tack för självständigheten 🙏

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    Den här dagen har alltid varit viktig för Finland, sedan 1917 och efter krigen på 1930-1940-talet.

    Ju äldre jag blivit själv, desto mer har jag förstått vilka uppoffringar som gjordes av våra förfäder. Självständigheten uppskattas mer och mer dag för dag, inte minst för att vi nu kan se hur Ukraina kämpar för hela Europa.

    Tackbrevet som mormor fick av fältmarskalk Mannerheim har jag inramat här hemma.

    Min morfar Anders Edvin Ahllund fick jag aldrig träffa. Hans kropp återfanns inte heller. Det blev ett livslångt trauma för hans hustru (min mormor) som blev krigsänka med fyra barn. Min mamma, som är 88 år i dag, var krigsbarn på västkusten i Sverige några år.

    Gravljus med Finlands flagga ska min syster och jag föra till hjältegraven i dag. Vid olika hjältegravar i nejden, och runtom i hela Finland, har kransar lagts ner i dag för att hedra minnet av alla stupade. Traditionen är mycket viktig och även barn från grundskolan brukar dagen innan självständighetsdagen föra ljus till hjältegravarna. På det här sättet ser vi till att kamperna som utkämpades, och den seger som slutligen efter stora uppoffringar blev vår, Finlands, inte faller i glömska.

    Lucka 5, kan kärleken och freden segra?

    ~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

    Vem som helst av oss välkomnar säkert frid och fred på jorden. Det är ofattbart att det hela tiden ska krigas nånstans, utövas våld, förtryck, tortyr och andra hemskheter. Ondskan finns omkring oss, men så finns också kärleken. Så måtte den vinna, inom vilken tidsram det än handlar om.

    Imorgon firar vi självständighetsdag i Finland. Vi har delat upp jobbet på tidningen så alla inom hetsigaste produktionen inte ska behöva jobba hela den dagen, den är nämligen ”röd” i kalendern, en helgdag.

    Men tidningen ska ut ändå den åttonde december, så alla kan inte ta hela dagen ledigt.

    Jag har planerat att föra ljus till min morfars hjältegrav imorgon. I dessa tider känns den självständighet som vi vann 1917 och sedan även senare försvarade extra värdefull. Jag tror att Finland som har upplevt krig så sent som 1939–1944 känner något slag av brödraskap med Ukraina. Vi har kämpat, och de kämpar, mot samma fiende.

    Historien upprepar sig dessvärre. Varför lär sig människan ingenting? Finns det hopp för att det goda kan segra en dag?
    Jag vill tro det 🙏