Det är en komplex fråga, och jag har fått den ibland. Till exempel har svenskar från Sverige bett mig förklara närmare, definiera, kanske argumentera.
Därför var den här essän i dagens Hufvudstadsbladet extra intressant.
Rubriken är fyndig och texten bjöd på tuggmotstånd.
Jag är faktiskt inte så insatt i allt det man behöver veta om Finlands historia för att kunna slå fast vem som verkligen är en äkta finlandssvensk. Jag har inte heller sysslat med släktforskning mer än att jag vet att i min släkt finns många finlandssvenskar i rakt nedstigande led.
Att jag föddes i Finland och bara talade svenska som barn ser jag också som en definition på att jag är finlandssvensk. Finska lärde jag mig först som 15-åring då det var ett måste i skolan och då jag hade min första finskspråkiga pojkvän.
Sedan gifte jag mig med en ”purfinne” då jag var 25. Vi fick inga barn och vi skilde oss ett år senare. Då jag var 35 gifte jag mig med en man som var född i Sverige, men som hade finlandssvenska föräldrar. Vi fick inte heller barn.
Men om jag hade fått barn med någon av mina ex-män vet jag inte ”vad det skulle ha blivit av dem” 😀











