företagsamhet

Skuggspel, vinterns första tulpaner och en Lovisavy

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Hade tre fotouppdrag i dag och under ett av dem fick jag syn på den här fina lampan och skuggan som den kastade på tegelväggen. Således var det här en ”arbetsvy” i dag 🙂

Vi har haft plusgrader och jag är SÅ glad för det. Kan hoppa över eldandet i dag. Inte för att jag är lat, eller för att jag inte skulle ha tid. Mest för att jag försöker spara ved för kommande kalla dagar och nätter, för jag tror inte vintern är slut riktigt än. Ändå är det jätteskönt när snön smälter. Lite halt här och där, men jag har mina icebugs!

Jag borde kanske känna till det här husets historia, finns på Mariegatan mittemot gamla lekskolan. Men nej, jag vet inte så mycket om byggnaden. Tycker dock den är vacker och har säkert haft foton av samma hus här tidigare. I dag tänkte jag också på trädet. Så ståtligt det är!

Köpte tulpaner i fredags, tog bilden då. De står sig ännu rätt fina.

I dag är det Lerin på äldreboendet som gäller, troligen via SVT Play för då kan jag se det i etapper, trycka på paus om jag vill.

När jag städade dagboksskåpet (nej, allt är inte i ordning där ännu) blev det ju helt klart så att jag började läsa lite här och där. Otrolig känsla ibland att slungas tillbaka i tiden. Vissa saker minns jag väl, annat hade jag glömt, både från ungdom och vuxenliv. Många aha-upplevelser, en del skratt, inga tårar direkt, men visst känns en del saker lite kämpiga att återuppleva.

Dagböckerna är nog en otrolig skatt ❤ De fick mig att inse, då jag kollade de senaste åtta åren sådär flyktigt bara – att jag som ensamföretagare och singel jobbat galet mycket… Jag var ofta stressad och trött de senaste åren, så även om företagandet gett mig massor och jag har lärt mig om både jobbet och livet – så var det dags nu att börja varva ner.

De jobbuppdrag jag nu får tycker jag om, och jag är tacksam för dem. Men då jag inte har mitt företag kvar jobbar jag inte längre sex långa dagar i veckan.

Företagardagen, grattis även till mig!

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

I dag firas företagardagen i Finland. Mitt företag fyllde sex år i juli i år, vilket jag glömde uppmärksamma så jag får göra det nu i stället 🙂 Hurraaaa för Carita Liljendahls mediabyrå! Hurraaaa för mig som vågade starta eget då jag var 54 år gammal! Hurraaaa för att jag tillsvidare överlevt från dag till dag, kunnat betala hyra och mina fakturor!

Rosenknopparna fotade jag i Rosenstrandens park den 18 augusti, de kommer väl till pass här.

Men visst är det ofta ett slit att vara egenföretagare, och ensam med alla utgifter. Så fort jag har en vecka ledigt eller två syns det i plånboken. Inte i form av pengar utan i avsaknad av dem. Nåväl, vi gör ju numera mestadels inköp med olika kort, så det är mera bildligt det där att tala om tunna eller tjocka plånböcker.

Måndagar och tisdagar är mest hektiska. Jag hinner inte tänka mycket då. Tog en språngmarsch för att få frisk luft. Förde mitt företags papper till bokföringen och inhandlade ett presentkort från en affär till den som vann i augustikrysset i vår tidning. Det var bara +9 grader så det blev en rejäl dos frisk luft, vilket behövs då jag annars sitter mycket vid datorn.

Jag skulle ändå inte längre i den här åldern vilja vara anställd och inte få bestämma själv vad jag skriver om. Så även om det ofta blir långa och ensamma dagar som företagare är det värt det och jag hoppas orka de år som krävs tills jag kan få pension och kanske lite trappa ner.

Om längtan tillbaka till en vanlig vardag

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Jag minns knappt hur det känns att vara utomhus. Har inte varit det på fem dygn. Har inte orkat, och har inte velat utsätta mig för att bli ännu mer sjuk än jag är.

Ett isolerat liv är ett märkligt liv. Har varit helt ensam många dagar, men fått värdefull hjälp av min syster och av vännen Pia. De har sett till att jag fått hem lite mat och annat jag behövt.

Jag försöker lära mig något av det här. Att inte ta normal hälsa för given. Allt det där som man orkar i normala fall. Gå till affären, duscha, städa, träffa vänner, sköta sitt jobb. Den triviala vardagen känner jag längtan efter.

Nu har jag ju privilegiet att kunna jobba hemifrån och som privatföretagare försöker jag orka så gott det går. Jag kan sköta mejlen, redigera texter, ha kontakt med frilansare, ta emot anmälningar till läsarresan – som för övrigt nästan är fullsatt redan efter fem dygn!

San Remo är ett av utflyktsmålen under läsarresan i höst.

En privatföretagare har ingen betald semester och ingen möjlighet att bara ringa en chef och säga ”jag är sjuk”, lämna in ett läkarintyg och vila upp sig (med lön) tills allt känns bra.

Men – jag ångrar fortfarande inte mitt val att bli min egen chef. Att via mitt företag få jobba med lokaljournalistik på ett unikt och nytt sätt var något jag bara drömde om 2015.
Sedan blev drömmen sann, och det är DET jag är tacksam för varje dag.

Ett frågeformulär av en studerande på Södertörn i Stockholm.

Jag SKA tillbaka på banan igen. Känner att jag har mycket att ge sedan då orken återkommer.
I dag fick jag ett frågeformulär av en studerande  vid avdelningen för journalistik vid Södertörns högskola. Tänk att personen hittade Nya Östis och vill att vi ska svara på frågor! Toppen! Det ska jag göra i morgon eller på fredag.