Sången kanske heter ”Sköna maj välkommen…” eller nåt sånt, men jag välkomnar särskilt nu i dag första maj!
Det var halvmulet och omväxlande väder när jag gick till torget för att lyssna bland annat på kören Fridolinarnas sång klockan 12. Men då som solen var framme värmde dess strålar underbart. Några små droppar regn föll över publikens huvuden, en del av prydda av studentmössor, andra av andra mössor eller inga mössor alls 😀
Det är trevligt med traditioner och synnerligen trevligt att den här kören återvände för att sjunga på torget.
Jag har alltid lite förundrat mig över att publiken håller så långt avstånd. I pandemitider var det ju annat, men avstånd till varandra har de ju ändå inte så det är inte orsaken här. Kanske kören hade kunnat förflytta sig tjugo meter närmare publiken, då hade sången hörts bättre för alla.
Men den hördes tillräckligt bra och stämmorna lät fina på alla sätt. Och huvudsaken såsom tidigare sagt: att traditioner lever vidare och att folk åter vågar komma samman ❤
På Nya Östis Facebook-sida finns ett videoklipp av körens framträdande.
Såsom av bilden synes. Sköna maj välkommen! 😀 Det var inte direkt varmt på terrassen vid Skeppsbron i dag. Men vi hade klätt oss varmt och med de här filtarna som extra värmare klarade vi oss bra en dryg timme utomhus.
Datum! Första maj! Vad göra då man har siffer- och datumminne? 😀 Jag sörjer ju inte mer. Men första maj är ändå alltid datumet jag förknippar med dagen då det gick upp för mig att min make, som jag hade varit gift med sexton år, hade en annan kvinna.
Nu har mitt liv gått vidare. Så otroligt mycket har hänt sedan dess. Jag har fått nya vänner, upplevt saker och förverkligat olika drömmar – sådant som kanske inte hade förverkligats om jag inte tvingats in i ett nytt liv som singel.
Men ja… alla dessa datum! Det finns dödsdagar man aldrig glömmer. Likaledes födelsedagar. Datum då man förlovat sig, gift sig, och datum då skilsmässan var ett faktum. Jag har inga barn, men många minns då deras barn föddes, då de började skolan, då de tog studenten, körkortet, då barnen fick barn… och så vidare.
Coronadatumet för mig är den 12 mars 2020. Bara nåt sådant, skulle ju kunna glömmas.
Men nej. Jag har sifferminne, datumminne.
Och väninnan som jag delade den här dagen med har också datum i sitt minne. Under en viss tid känns de här datumen svåra att genomleva. Då som alla minnen är färska, till exempel under det första sorgeåret. Sedan går livet långsamt vidare.
Vi ser och känner var vi har våra vänner. Vi klarar mer än vi tror att vi ska klara.
Jag tror att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv. Det är inte så att att jag VILL göra det. Men dessvärre har jag slutat hoppas och tro på det där med att ”han dyker upp då du minst anar det”. Kanske för att jag vet vad jag vill ha i mitt liv. Och då jag lever på en liten ort, i en stad som jag älskar, och då jag är en offentlig person… så… ja, ni förstår. Det är inte många män som klarar av att vara en del av det.
Däremot har jag vänner som vill vara en del av mitt liv. Nuförtiden är de vännerna också få och utvalda. Det är lite trist att tvingas medge att jag i många fall varit väldigt blåögd och trott gott om alla.
Troligen får jag även i framtiden ta emot käftsmällar, bli besviken på människor jag litat på. Men kanske det ändå är värt allt. Att man lär sig nånting, fram till den dag då man ska lämna jordelivet.
Med denna lilla anspråkslösa pärlhyacint önskar jag alla en glad första maj! Det är kallt ute men skam den som ger sig. Barbro och jag har tänkt kolla om det är något öppet på Skeppsbro-området. Men annars har man ju nog mousserat hemma också 🙂
Skriver eventuellt ett mer djupsinnigt inlägg i kväll, men då jag inte är helt säkert på när jag kommer hem gör jag det här inlägget nu.
Den här månadens bild ger ju hopp! April månads bildvar mer dyster, som om Mumindalen och kalenderproducenten hade känt till covid-19-eländet…
Men nu får samhället öppna upp sig lite. Att krama varandra såsom Mumin och Muminmamman gör rekommenderas ännu inte, men så småningom ska vi kanske få göra det också.
MM kan ju stå för Maj Månad eller Mumin Mamman, eller Mera Mys 😀
Distanskramar till alla mina vänner!
På valborgsmässoafton och på första maj brukar vi ha studentmössorna på huvet. Jag tycker att James Bond, Daniel Craig, kan få göra det här hemma hos mig.
Han brukar finna sig i det mesta. En gång bar han en tomteluva.
Här var det ännu sommarvärme klockan 16 i dag när Carita och Marina skålade in våren och sommaren. Foto: Veronica
Sedan våren 2015 är det en extra viktig tradition att möta upp på Saltbodan då restaurangen öppnar för säsongen. Här rådde riktig sommarvärme vid 16-tiden då bilden togs.
Det blev betydligt kallare två timmar senare. Jag hade själv vinterstövlar och vinterkappa (kände mig fånig då jag anlände) men de kom väl till pass då vindarna vände. Då vaknade också mannen Adrian i mig och jag kutade direkt efter en filt till Marina som inte hade vinterkläder med sig 😀
Maj = 31 dagar, juni = 30 dagar, juli = 31 dagar, augusti = 31 dagar. 123 dagar minst har vi på oss att besöka Skeppsbro-området, restaurangerna, butikerna och museet där.
Låt oss göra det!
Äntligen sol och även lite värme! Studentmössan på huvet, cykeltur till mor. Där satt vi på gården och pratade, det var så varmt mot liderväggen att jag inte behövde vinterjackan. Däremot behövdes den ännu under cykelturen längs Lovisaviken.
Men först en bild från torget.
Klarblå himmel, ballonger, människor i rörelse. Första maj!
Från mor i Garnison cyklade jag längs Lovisaviken mot Skeppsbron.
Mycket folk också där.
Där uppträdde Fridolins sångare. Nu har våren välkomnats!
I Sverige tänder man majbrasa på valborg. Har minnen från det, en kall valborg 1998 i Täby, Stockholm 🙂
Jag har hört till dem som ifrågasatt kutymen att man i Sverige använder ordet ”själv” då man menar att man är ensam. Där säger man ”Jag är själv hemma” istället för ”jag är ensam hemma”. Rätta mig kära svenska vänner om jag missförstått något.
Men sedan jag fick höra glåpord från vissa håll om att jag är en ENSAM människa som inte har annat att göra än att sitta hemma och blogga om min ointressanta vardag… hur kan jag liksom tro att någon är intresserad av den?! … så tycker jag att ordet ensam känns fel då jag berättar här att jag firar valborgsafton ensam.
Jag firar den SJÄLV 🙂 Och det är SJÄLV-valt. För morgondagen har jag andra planer, men idag har jag jobbat bland annat med översättningar. Dessutom har jag fått sov- och arbetsrummet nästan klart. Endast några få prylar ligger kvar på golvet och väntar på sina nya platser.
I kväll har jag haft chattkontakt med vänner via Messenger. Jag har kollat valborgsfirandet i Sverige och då Brahe Djäknar sjöng in våren på Vårdberget i Åbo. Jag har haft min studentmössa på huvudet och druckit några glas vin.
Och helt ensam, helt själv, har jag haft det riktigt bra ❤
Så säger man inte i Sverige, tror jag. Och där firar man inte annars heller på riktigt samma sätt som vi i Finland.
I Sverige är majbrasor vanliga. Hos oss tänds brasorna till midsommar och vid villaavslutningarna och på forneldarnas natt i augusti.
En affär i gamla stan i Borgå. Ballonger och serpentiner är en del av rekvisitan många har då det firar valborg och första maj i Finland.
Jag följer inte längre så väldigt många traditioner kring första maj. Men eftersom jag fick kämpa ganska hårt för att få vita mössan (=klara studentskrivningarna) brukar jag ha mössan på huvet åtminstone på första maj, ibland även på valborgsmässoafton.
Därvid stannar det ungefär. Jag har ätit flera struvor redan innan den här dagen, men mjöd dricker jag inte. Det blir skumpa och vitt vin i stället.
Ballonger blåser jag inte heller upp. Ska kolla om jag har några gamla serpentiner på lager 🙂
Men det är fint med traditioner och kul att se att många ännu förvaltar dem. Till exempel att man sjunger in våren på olika håll i landet – på torg, i parker där folk har picknick och i festlokaler.
Har kommit på flera sätt att samtidigt som jag bearbetar saker som ännu gör ont efter skilsmässan, också kunna fokusera på de framsteg jag faktiskt gjort.
I morse hörde jag på radion två vackra sånger. ”First of may” med Weeping Willows och ”Always on my mind” i en svensk version.
För ett år sedan hade jag varit tvungen att stänga av radion för att jag inte klarade av att lyssna utan att det kändes som om någon slet hjärtat ur mitt bröst.
I dag kan jag lyssna på låtarna. Jag känner lite vemod, kan bli lite ledsen. Men jag bryter inte ihop.
Packning pågår.
I dag fokuserar jag dels på att packa, dels på mors dag. Tidigt i morgon bitti tar bussen läsarresans resenärer till flygfältet i Vanda och därifrån bär det av mot Nederländerna.
Och varje gång jag tänker på de krafter som motarbetar mig, som säger att jag inte har ett gott hjärta, att jag är rasist (härstammar från ett enda inlägghär på bloggen om chokladkyssar), att jag inte har riktiga vänner, att jag är jobbig som skriver och talar så mycket mina känslor och så vidare.
Varje gång säger jag till mig själv. De människor som rackar ner på mig har problem själva, de mår väldigt dåligt. Dessutom känner de här människorna inte mig. En del är nyinflyttade, andra är bara obestämda troll på nätet.
Mina riktiga vänner och en hel drös av bekanta känner mig på riktigt sedan femtio år tillbaka. Jag har bott hela livet i Lovisa, på några få år av undantag då jag bodde i Helsingfors och i Stockholm.
De som känner mig på riktigt vet vilka värderingar jag har i livet.
Mer än det behöver jag inte tänka på för att åter ha en positiv kurs i livet.
Så visst har jag gjort framsteg sedan första maj 2014?
Kramar till er alla fina vänner ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 