förtal

Jag blir arg när…

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Det är dagens utmaning från Orsakullans blogg.
Egentligen skulle jag inte vilja fokusera på något negativt i dag, eftersom helgen var så jobbig. Så i kväll ska jag skriva ett nytt inlägg om saker som gjort mig glad, om sådant som inger hopp och om att det finns en viss beslutsamhet hos mig fastän någon kan tycka att jag bara ”gnäller och gråter”.

Jag blir arg när…
– människor sprider lögner och är falska så att oskyldiga drabbas på ett orättvist sätt
När jag blir arg börjar jag ofta gråta, vilket kanske inte ger ett så bra intryck. I stället för att genast slå näven i bordet eller sätta ner foten gråter jag och pratar med människor jag litar på om hur allting känns.

Jag hade tänkt ha den här skylten på en Skyltsöndag. Men den här hunden ser ju lagom arg ut och lite sur blev jag också då Tor förlorade mot SalBa för nån vecka sedan 😀

Jag blir egentligen ganska sällan arg, men när ilskan verkligen kommer är jag väldigt beslutsam. Som då mamma på sjukhuset efter sin stora operation blev tvungen att dela rum med en förvirrad tant som höll mamma vaken hela natten. Då blev jag arg! Min mamma behövde lugn och ro!
Vi tog ut henne i rullstol på promenad i solskenet och till sköterskorna sa jag att när vi återvänder ska mamma ha en ny plats. Hon kan dela rum med någon men inte med en som sover om dagarna och härjar om nätterna.

Jag var så arg att jag nästan skakade då.
Allting ordnade sig på bästa sätt och sköterskorna fick förstås det tack de förtjänade för att de hade agerat.

Om jag bara kunde…

~ Carita Liljendahl ~ 33 kommentarer
Ett minne från slutet av augusti då jag besökte kafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.
Ett minne från slutet av augusti då jag besökte kafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.

Jag önskar att det kommer en dag då jag helt öppet kan skriva om allt. Både om saker som gör att jag sprudlar av glädje och som sådant som gör att jag känner mig ledsen och nedtryckt.

Många av mina följare, speciellt läsare i Sverige, skriver ofta till mig ”det är din blogg, du skriver vad du vill, det har du rätt till, de som inte gillar dig kan sluta läsa”.

Ack om det vore så enkelt!
Hur jag än gör finns det alltid personer som kan uppfatta det jag skriver på fel sätt. Vilket får mig att undra om vi i lilla Svenskfinland är mer känsliga än andra? Och om ankdammen är så jäkla liten att det finns personer som tycker att de har makt tysta mig.

Jag har vägt mina ord här på guldvåg de senaste två åren, men ändå fått höra bland annat av före detta chefer att det inte passar sig att jag skriver si och så på min blogg. ”Folk tar åt sig” har jag fått höra, eller ”jag har fått reaktioner på ditt inlägg”.

Tar jag upp mobbning, avundsjuka, missunnsamhet, förtal och annat som jag upplever att jag har blivit utsatt för är det också känsligt.

Mest blir det så att jag visar fina fönster och vackra väggar, blommor och blader och vyer från Lovisa. Jag berättar om hur glad jag kände mig då jag körde hem från Liljendal i dag och såg tre svanar i skyn. De tog sannerligen fågelvägen mot Lovisaviken, för mig dröjde det längre att nå dit.

Jag fick höra ”Jotain niin oikeaa” på Radio Aalto och minnen från min härliga sommar väcktes. Det var första gången jag lyssnade på låten efter en fyra veckor lång paus.
Jag kände mig tacksam och lycklig.

Men ibland skulle jag också vilja skriva om så mycket annat.

Jag blir så trött…

~ Carita Liljendahl ~ 35 kommentarer
Med den är symboliska bilden vill jag säga att vi ska det vackra och kunna glädjas åt det, även om det ibland är någon annan som det går bra för.
Med den här symbolbilden vill jag säga att vi ska se det vackra och kunna glädjas åt det, även om det ibland är någon annan som det går bra för.

… på alla avundsjuka människor som det tycks finnas.
Jag blir så trött på dem som baktalar andra, som sprider falska rykten och som skapar intriger – ofta för egen vinnings skull.
Den som blir utsatt för förtal har svårt att värja sig. Det är ju omöjligt att ”springa runt på stan” och försöka rätta till saker och ting då du aldrig vet vem som sagt vad åt andra människor.
Jag brukar försöka lita på att det finns någon högre makt som ser till att sanningen alltid till slut kommer fram. Det måste finnas något slag av rättvisa i vår ofta så kaotiska värld.

Jag blir också trött på människor som inte kan tåla se andra lyckas. Om jag vet att jag är särskilt duktig på något och vill lyfta fram det, då önskar jag att andra människor också ska se det och stötta mig i min entusiasm. Så vill jag själv agera, jag vill uppmuntra och pusha andra så gott jag kan.

Endast genom att samarbeta och stödja varandra såväl på jobb som på fritid kan vi utvecklas och gå framåt.
Vem mår bra av att sätta krokben för andra eller av att sprida rykten som saboterar saker och ting för den som har modet att gå sin egen väg. Hur många entreprenörer finns det inte som tvingats se sina drömmars idéballonger pangas av avundsjuka rivaler?

Men skam den som ger sig.
Tack för ordet.