fotografier

Vacker minnesstund med utställning

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

I söndags arrangerades en postum utställning med konstverk av Robin Fröberg, en profil sedan många år tillbaka i Lovisa. Här fanns allt från målningar till skulpturer och några pärmar med fotografier han tagit under åren.

Utställningen pågick bara en dag och samtidigt var det en minnesstund över Robin som gick bort i början av februari.

Som konstnär var han självlärd men arkitektstudier hade tidigare i livet gett honom värdefull perspektivlära.

Han var mångsidig i valet av motiv. Han fotograferade också mycket under sina resor, inte minst under alla seglatser han gjorde. Många av dem som ensamseglare.

Jag hade förmånen att få segla med honom i juni 2016 under några dagars tid. Jag skrev om den resan på bloggen och i Nya Östis. Fick många oförglömliga minnen, allt från ett oväder som höll på att sluta dåligt till många givande samtal om kvällarna i ruffen.

Jag lärde mig också termer som hade med segling att göra, och naturupplevelserna överlag glömmer jag aldrig. Vi hade både medvind och motvind och stiltje under seglatsen, och besöket vid Söderskär fyr blev en extra fin upplevelse.

Ett av Robins många självporträtt syns här uppe till vänster.

Det blev några fina timmar där människor som mött och känt Robin genom åren träffades för att ta del av hans verk, och även prata om alla de minnen vi hade av honom.

Never say never

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Bäst att aldrig säga aldrig – för det var väl ungefär vad jag sade för sju år sedan då jag flyttade hit till Chiewitzgatan. Jag ska aldrig flytta mer…

Jag hade hittat en trevlig bostad i ett lugnt hus, centralt beläget, med mina färger (svart och grått och vitt) på väggarna och en inglasad balkong.

Till flyttföretaget så jag då nåt i stil med ”nu flyttar jag nog aldrig mer, ni får bära ut mig härifrån nästa gång det är dags” 🙂

Men nu har jag de här röda lådorna hos mig igen. Ett nytt företag har köpt upp före detta GP-Muutots lådor, och servicen var lika hurtig och god när de bars in till mig idag som för sju år sedan.

”Muista hymy” – kom ihåg leendet. Texten på ett av kuverten där fotografierna och negativen lades förr, då sådana fanns.

För mig blev det en nostalgitripp då jag städade bland cirka 500-700 pappersfotografier från 1950-talets svartvita till bilder från 1980-2000-talet. En del suddiga och från olika fester och resor slängde jag direkt. Men det fanns också riktiga godbitar som jag gärna sparar. Fick ändå ned antalet rejält.

Och nu är jag på väg till ett gammalt gult trähus. Väggarna är blå på ett ställe, vita på ett annat ställe, gröna på ett tredje och har mönstrade tapeter 🤣 Nu kan ingen komma och säga att allt är sterilt hos mig och att jag har fastnat i det svarta, grå, vita och bruna.

Jag är ju rätt långsam fortfarande med benet. Det har blivit bättre, men snabb och vig som en hind, en katt eller något annat smidigt djur är jag inte 🙂

När jag vattnade tomaterna i växthuset i dag och långsamt gick därifrån tänkte jag att jag aldrig mer vill ha bråttom. Jag vill inte stressa, jag vill inte vakna med rytmstörningar eller av oroliga tankar över allt jag borde hinna med. Jag vill bli en pelargon-mormor ❤

Jag vill vara omgiven av allehanda växter och sticklingar. Läs inte stickningar… för handarbete är nåt jag ALDRIG börjar med. Ja, du läste rätt. ALDRIG 😀

Jag vill återuppta skrivandet, dels det journalistiska men också det skönlitterära. Jag vill leva mitt slow-life.

Nostalgitripp, nio och tjugo år tillbaka i tiden

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Av olika anledningar, som jag skriver mer om senare, städar jag mer än vanligt just nu. Jag har ett arkiv av gamla tidningar och artiklar och jag tänkte att om jag inte kollat materialet allt för ofta under sju år kanske där finns urklipp jag kan slänga.

Och ja, det finns det sannerligen. Men det finns också klipp och minnen som jag absolut varken vill eller kan kasta. Jag stannar upp och läser nyheter från tiden då Östra Nyland och Borgåbladet slaktades och då föddes regiontidningen Östnyland. I dag är Östnyland åter Borgåbladet och Östra Nyland blev Nya Östis.

Jag fick äran att skriva en kolumn i det sista numret av Östra Nyland den 10 januari 2015. Allt det här hände för nio år sedan. Men för mig känns det som att det var minst 15–20 år sedan. Jag vet inte varför, men så är det. Gulnade urklipp. Så mycket som har hänt sedan dess.

I dag tittade vi också med mamma ute på hennes gård på gamla fotografier. Vissa var från 1970- och 1980-talet. Andra från 1998–1999. Det var en nostalgitripp som hette duga. Några få foton som inte väckte några minnen hos någon av oss slängde vi. Det var okända personer på olika fester och evenemang.

Men resten sparades. Åtminstone för en tid framöver. Och samma gäller här hemma hos mig. Vissa urklipp, de som har med min livshistoria att göra, sparar jag, tillsvidare.

Glad måndag! 17-04-2017

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Blommor gör mig glad! Det här är mina påskhelgsdekorationer på balkongen.

Jag vill inte samla på mig saker, nej. Men blommor är en annan sak. De gör mig glad. En del håller längre, andra en kortare tid.

Och det här med prylar handlar också om det, att om jag till exempel sparar något gammalt – fotografier, saker – då vill jag ta fram dem ibland, titta på dem, väga dem i handen, ha någon att PRATA om alla minnen med. DÅ fyller ett album med gamla fotografier, eller en minnespryl, en funktion.

Det här med prylar

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

… är en ganska svår nöt att knäcka. Vad behöver man och varför?
Jag har ett arkiv över allt jag skrivit i olika tidningar under trettio år. Ni må tro att det handlar om ett antal pärmar… ska jag slänga dem?

Mina dagböcker och riktigt gamla fotografier kan jag inte kasta. Jag känner att jag blir helt historielös utan dem.

Stina Linds tavla "Kevät syntyy" - våren föds.
Stina Linds tavla ”Kevät syntyy” – våren föds.

Har varit på en konstutställning i dag, ett jobb för tidningen Nya Östis. Jag tycker om då Galleri Theodor har så låg tröskel, där får allt från amatörer till etablerade konstnärer visa sina alster.

Jag får lite lust att börja måla igen när jag ser andras alster. Men så dyker tanken upp igen. Vad gör jag med alla teckningar och tavlor jag skapar då jag inte kan räkna med att någon vill köpa dem? 😀

Under flytten slängde jag bort största delen av de arbeten jag hade skapat på kursen för två år sedan. Många av dem var sorgearbeten efter skilsmässan och börjar känna att jag nu är klar med det mesta som hade med den att göra.

Nu har jag andra frågor att ta itu med.
Men de får ta den tid de kräver.

Hurraaa – 101 flaggor!

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Ni som följt mig en längre tid vet ju att det bor en liten statistiker i mig.
På bloggen har jag haft Flag Counter några år och i morse fick jag den 101:a flaggan i samlingen. Någon i Pakistan hade läst min blogg, eller kanske av en slump kommit in på den.

Intressant statistik.
Intressant statistik.

Det är väldigt fascinerande att då och då gå in och titta från vilka städer, delstater, provinser eller län läsarna kommer, vilka operativsystem de har, vilka bläddrare de använder, vilka inlägg de läst osv.

Jag betalar en liten avgift om året för att se lite mer än enbart flaggorna. Summan är inte stor och den känns definitivt värd att lägga ut.

I kväll ska jag på Damernas afton i köpcentret Galleria. I första hand är jag på jobb där som reporter, men hittar antagligen något att köpa till mig själv också, kanske från bokhandeln.

Snart ska jag också börja bläddra genom ett stort antal fotoalbum. De har hittills funnits lagrade hos ex-maken, men nu känner jag mig redo att göra den resa som en sortering av bilderna kommer att innebära.

Somliga kanske slänger bilder från gamla förhållanden, eller bränner upp dem på ett rituellt bål 🙂 Jag vill behålla en del av dem, bilderna är en del av min livshistoria.

Albumen innehåller ju inte bara bilder på honom och mig. Där finns fotografier av släkt, vänner och bekanta. Minnen från resor, högtider, fester.
Dags att skapa några nya album av dem.

Spännande tider!

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Nu händer det åter så mycket i mitt liv att jag inte riktigt hänger med.
Jag kan inte ens lista allting här för då blir inlägget för långt.
Men någon gång nästa månad hoppas jag kunna berätta nåt riktigt kul åt er alla som följer mig här. För en gångs skull ska jag försöka hålla allt hemligt så långt det går – jag som brukar vara usel på sånt 🙂

Dagen började på konstutställning i Almska Gården. Lovisa kameraklubb ställer ut verk.
Hade kvällstur på jobbet och inledde dagen tidig eftermiddag på konstutställning i Almska Gården där fjorton fotografer från Lovisa kameraklubb ställer ut verk.

Efter konstutställningen åkte jag några timmar med bokbussen.
Efter konstutställningen åkte jag några timmar med bokbussen.

Texterna om utställningen och bokbussen går ut senare under veckan.
Jag älskar att skriva reportage där jag får beskriva stämningar. Om allt från vad folk säger i en bokbuss till känslan då man åker tre kilometer på en mörk skogsväg. När isiga grenar skrapar mot bokbussens fönster så det låter som kritor mot griffeltavlan. Och när bussen stannar, totalt mörker råder utanför men jag vet att vi som sitter där inne syns. Tänk om nån står i skogen och iakttar oss, eller om jag plötsligt får se två gula ögon lysa där ute och sedan ylar vargen 🙂

Alla minnen

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Vår vän från Sverige bjöd på den här lätta lunchen i dag, tack tack!
Vår vän från Sverige bjöd på den här lätta lunchen i dag, tack tack!

Lunchen intogs på Saltbodans café och till restaurangen ska jag också ikväll med Lovisa svenska lärdomsskolas elevförbund som firar sommarfest.

Jag har under de senaste dagarna funderat mycket på makens och mina gemensamma minnen. Hur många gånger har vi inte suttit just här, på Saltbodan? Vi har kollat på fotboll, vi har varit ute med släkt och vänner, vi har ätit mat eller smaskiga tårtbitar, druckit något glas gott – för min del ofta mousserat.

Minnen finns i form av alla våra fotoalbum som vi på något sätt ska dela. För vem kastar bort gamla foton?

Och minnen finns i mina dagböcker där jag skrivit om precis allt vi gjort, från det intimaste till det mest vardagliga. Här finns detaljerade beskrivningar om våra resor, som brukade bli tre, fyra, fem om året.

Jag har funderat om jag kanske borde skriva om de här minnena här på bloggen också, för här bearbetar jag allting bäst då jag får kommentarer av mina vänner.

I början av augusti, efter avslutad kioskperiod, brukade vi alltid resa utomlands. Ofta till Grekland.

Också i år har många kunder frågat mig vart vi ska resa i år, ”för det ska ni väl som vanligt”.
Svar: nej, det ska vi inte – ja, maken kanske reser nånstans, jag vet inte… men inte med mig i alla fall.

Visst känns det sorgligt, och hela året jag har framför mig är fyllt av högtidsdagar och andra dagar då vi brukade göra det-och-det.

Så jag ska fundera på det där med att skriva om de bästa minnena, för dem vill jag vårda.Just nu gör de flesta minnena ont, men en vacker dag ska jag med glädje kunna titta tillbaka på våra sjutton gemensamma år.

Saldo från samlarmässa

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Från samlarmässan fick jag med mig de här grejerna. Ett uppförstorat foto på mig själv och några kamrater samt tyska klisterbilder.
Från samlarmässan fick jag med mig de här grejerna. Ett uppförstorat foto på mig själv och några kamrater samt tyska klisterbilder.

Samlarmässan arrangeras i Lovisa två gånger per år. Den här bilden publicerades en gång i tidningen Östra Nyland, under vinjetten ”Aatos okända”. Lovisabon Aatos Åkerblom lever inte längre men på sin tid var han ett byoriginal. Han vandrade och cyklade runt och fotograferade människor, landskap och byggnader i trakten.

De bilderna, av vilka många bara fanns som gamla negativ, har räddats av en annan Lovisabo, Eddie Bruce. Han har också räddat gamla smalfilmer, vykort, kvitton från affärer – för att nämna en bråkdel av hans kulturgärning.

Jag kände igen mig själv på bilden i tidningen och nu hittade jag det uppförstorade originalet på samlarmässan. Det är jag som har den roliga ljusbruna mössan 🙂 Trädet fanns nära mitt barndomshem och jag klättrade ofta där med mina kompisar.