framtiden

Kan åter cykla och gå

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Det var mycket soligt och varmt igår den 15 augusti. Här står jag i skuggan på trottoaren utanför servicehuset Esplanad, där jag hade varit på massage. Väntar på att syrran ska hämta mig med bilen då vi ska handla till mamma.

Jag kan gå korta sträckor nu, sju månader efter att benet började krångla och fem månader efter att muskelfästet brast eller en muskel gick sönder. Läkaren som sa att skadan ska självläka hade rätt och han tippade att det kräver 3-6 månader.

Den här veckan har jag också cyklat korta sträckor och det har gått bra. Så nu ska jag fortsätta med detta, som sakta tränar upp benet, och jag ska ge akt på att jag går på rätt sätt också. Hittills har jag parerat på olika sätt då knäet gett efter, vilket lätt till att jag fått andra problem med kroppen.

Nu stundar några lediga dagar från jobbet och jag har börjat förbereda att ge över åt den nya chefredaktören. Skrivit långa listor som ska underlätta personens jobb. Jag känner lättnad då jag blir av med en hel del ansvar, men förstås utgör också framtiden ett frågetecken. Oskrivna blad i livet kan dock också vara trevliga och spännande!

Fem en fredag – FRAMTIDEN

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Jag har några påskbilder på lager. Ska använda dem i mina blogginlägg nu under helgen, då jag hinner skriva lite mer och också läsa bloggvänners bloggar. Två dagar ska jag försöka vara helt ledig, i dag och imorgon.

Börjar med att ta del av Elisamatildas Fem en fredag, där ledordet är FRAMTIDEN.

Vad kommer du göra om två timmar?
– Ingen aning, och det är det som känns bäst just nu. Inga måsten i dag, inga tider att passa. Jag ska snart börja med frukost och läsa några papperstidningar. Om två timmar kanske jag pusslar, kanske röjer lite lätt på balkongen. Solen lyser, himlen är blå ❤ Så jag ska ut också, men det sker inte om två timmar (skrivet kl. 9.16).

Till när i framtiden skulle du vilja hoppa?
– Jag försöker leva så fullständigt i nuet som jag kan. Men annars hoppar jag gärna till en tid då pandemin är över.

Hur tror du ditt liv har ändrats om fem år?
– Jag skulle vilja vara glad pensionär då. Jag hoppas att Nya Östis finns kvar och att jag kan bidra till att producera den. Inte som chefredaktör, men som skribent då och då.

Vad tror du att du har börjat med om ett år du inte gör idag?
– Kanske en ny spännande hobby, utan att ha en aning om vilken den kan vara 😀

Vad är något du vill göra när nuvarande restriktioner är borta?
– Krama människor, gå oftare ut med dem på trevliga matrestauranger, resa. Om inte längre så till Stockholm som jag saknat mycket.

Att vänta är väl att ha hopp för framtiden?

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Symbolbild. Tagen under Öppna Trädgårdar i juni.

Det talas mycket om att vi ska leva i nuet. Att göra det är en konst, och jag tror att jag har blivit allt bättre på att vara närvarande på många olika sätt.

Gårdagen är ett minne blott, om framtiden vet vi intet.
Men nog måste vi få drömma och planera. Det handlar ju om att ha framtidstro och just nu har jag det.
För tillfället väntar jag på en massa olika saker. Och då jag är en otålig person är denna påtvingade väntan, det vill saker som jag inte KAN forcera, säkert riktigt nyttig…

Jag väntar på
– att få nyckeln till nya bostaden så att jag kan ta mått på utrymmen och börja bära in en del små grejer där
– att äntligen blir klar med tömningen av några skåp här som jag nu bor, att få gamla pärmar ut och endast det mest viktiga från arkivet sparat
– att flyttföretagets bil kör mina saker till nya stället i slutet av augusti
– att få komma i väg till Moraitika på Corfu med en god vän