Kreativiteten kommer långsamt tillbaka

Mina teckningar är naivistiska. Jag kommer inte att försöka sälja dem eftersom jag ibland ritar Muminliknande figurer. Men att bara teckna för sig själv och sedan skriva texter till, texter som är min personliga humor, med ordlekar och sånt, det är säkert ok.

Jag har ju varit så pass förföljd under åren då jag bloggat, att jag därför blivit helt överdrivet försiktig. Jag har omkring 10 000 läsare i månaden, men alla ger sig inte till känna med kommentarer. Det har ändå funnits tider då jag tvingats förklara för bland annat chefer vad jag menat med det jag skrivit, eftersom någon nagelfarit mina texter och känt sig träffade eller fel behandlade.

Egentligen är ju allt sånt här löjligt. Med tanke på vad människor tillåts skriva på sociala medier i dag, utan att bli tillrättavisade och ifrågasatta. Men den lilla staden och mitt ”kändisskap” här har bidragit till en del konsekvenser och krav. Tänk efter, vad skriver du och om vem, hur kan det tolkas… osv.

Jag känner ändå nu då jag återfått mer frihet genom att bara vara en frilansare bland många andra, utan chefsmantel över axlarna – att jag kanske åter kan börja skriva vad jag vill och rita vad jag vill. Sätta färg med färgpennor på mina teckningar, skriva noveller, böcker, vad som helst!

För länge sedan fick jag idén om att skriva ”Lilla kukboken” istället för ”Lilla kokboken”. Det fanns så många roliga historier om en snopp som tänkte och sa olika saker och jag såg alla teckningar av den framför mig. Det här skulle inte vara något sexistiskt, inte ens erotiskt i någon upphetsande grad, utan mer något som vilken vuxen som helst kunde skratta lite igenkännande åt.

Jag tänker ofta även på att skriva min fjärde roman. Adrian Debutsky finns kvar i mitt liv, vi umgås dagligen.

Någon gång i framtiden kommer också mina memoarer, en bok som handlar om mitt liv, hoppas jag. Livet har ju varit, och är faktiskt även just nu, mycket spännande. Fullt av människomöten. Möten jag alltid kommer att behandla respektfullt ❤

Nästan ledig dag

… trodde jag att jag skulle kunna ha 🙂
Men då man är frilans, med alla arbetsredskap hemma, är det en konst att stänga av allt och inte jobba alls. En konst jag håller på att lära mig, för nu under våren lämnar jag ett par uppdrag som tagit rätt mycket tid.

I tidningen Unelmien Talo & Koti (fritt översatt Drömmarnas Hus & Hem) finns tio sidor om ett hem som är med i Lovisa Historiska Hus, där Roberta bor med sin familj. Huset vid ån – Talo joen varrella.

I dag har jag skrivit en inbjudan till ett årsmöte, ett föreningsjobb jag ska sluta med. Jag har kollat och svarat på e-post för Nya Östis och gjort några små jobb för Lovisa Historiska Hus.

Hemma finns det också alltid något att göra. Dammsuga, plocka undan ren tvätt, sortera tidningar och reklamblad som ska slängas. De sistnämnda går nog nästan direkt till pappersåtervinningen.

I kväll Happy Hour med än god vän. Lördag och söndag innebandy, dock ingen längre resa än till Helsingfors i morgon. Heja Tor ❤

Vacker vägg, del 73

Bilden är tagen med mobilen och blev lite suddig.

En så här vacker tavla finns i en trappuppgång i Västerås i Sverige. Det är inte någon liten tavla, om jag minns rätt är den minst två meter bred. Mera sådant!

I dag lyser solen och jag känner att orken börjar återvända. Jag skrev klart ett uppdrag i morse. Intervjun gjordes mellan Lovisa och Vasa i går kväll, genomläsningen för godkännandet i Paris i dag – internationellt värre 🙂

Snart redaktionsmöte. Alltid lika kul att träffa andra människor, för visst är frilansjobbet ensamt ibland. Men jag har valt det själv och ångrar inte en sekund att jag lämnade regiontidningen och arbetsresorna bakom mig.
Jag får inte längre en viss summa på kontot varje månad, men jag har klarat mig hyfsat ändå. I dag är det på dagen nio månader sedan jag sade upp mig.

Utanför mitt fönster…

… i köket brummar och bullrar det. Överlag verkar många korsningar i vår stad få ny asfaltsbeläggning just nu.
När jag flyttade in här sista dagen i augusti såg jag bara en vägg av gröna löv. Snart ser jag lite mer. Men där händer inte så mycket, mest är det bilar som kör förbi nere på gatan eller uppe på infartsbron.

Asfalteringsarbeten på gång.
Asfalteringsarbeten på gång. Men som betraktare får man gissa sig till vad som finns bakom löv- och grenverket.

Dagen började med ett tre timmars pass med olika texter hemma vid datorn. Jag trivs så otroligt bra med det här sättet att jobba. Känner mig privilegierad och inte ensam alls.

Jag skulle gärna visa bilder från mina olika arbetsuppdrag, men av olika anledningar är det för det mesta inte möjligt. Jag tycker att texterna och bilderna ska komma i tidningen först. Ibland jobbar jag också med annonsörer och då är det ännu viktigare att allt går korrekt till.

Mitt på dagen strövade jag i lugn och ro, mestadels tillsammans med pensionärer, i mataffären. Träffade terapeuten jag gick hos för ett och ett halvt år sedan och kunde med gott samvete svara på frågan om hur jag mår att jag mår toppen.

Detsamma svarade jag åt en annan bekant på stan som frågade ”Hur känns frilanslivet?” ”Härligt” svarade jag.