Grovsortering innebär just detta. Bitar med tydliga ansiktsbilder landar i en låda, bitar med blommor och annat grön i en annan låda. Sedan finns det också bitar som bara läggs åt sidan och som sorteras under nästa omgång mer noggrant.
Kunde inte ta bild på motivet eftersom det finns på lådan där kantbitarna ligger. Får visa det en annan dag 😀
Den här skärbrädan gör mig glad. Köpte den i torsdags från Bistro Kronan där Vaja Finlands produkter säljs. Vaja Finland är ett företag som grundades i Lovisa men som sedan flyttade till Borgå för att där fanns mer ändamålsenliga produktionsutrymmen.
Mycket pusselbilder blir det här, men pusslen ger mig sådan avkoppling och glädje.
Har varit en hektisk dag. Ofta då jag förbereder mig för att gå ut, ta en paus helt enkelt, börjar telefonerna ringa och Messenger plinga. Det där med att bara låta allt vara, inte svara, kan ibland vara lösningen men oftast inte. Allt finns ju kvar ändå, på ett eller annat sätt. Att lämna saker ogjorda betyder inte att de går upp i rök.
Människor förväntar sig att jag ringer tillbaka på missade samtal.
Frågor som ställs via olika kanaler behöver svar, annars avancerar inte jobbet med tidningen.
Att hela tiden ha saker på hög, långa to-do-listor som aldrig blir kortare, mejl som väntar på svar, olika åtgärder som måste vidtas för att produktionen inte ska stanna upp… det är stundvis tärande och frustrerande. Men jag brukar tänka att det är så här bara tre dagar i veckan.
Varje dag delegerar jag numera något, prioriterar eller skippar. Ingen ska tro att jag ensam vill panta på allt, för det vill jag verkligen inte. Jag vill att allt fler lär sig hur tidningen kommer till och inser att det är ett enormt jobb att vecka ut och vecka in ge ut 32 sidor med lokalt material.
Är jobbet ändå roligt? Ja! Är det krävande? Ja! Är det belönande? Ja!
Sedan då jag svarar Nej på första eller sista frågan, då slutar jag 🙂
Känner att jobbpressen lättat något. Det är ju bara så att ibland har vi väldigt mycket omkring oss. Då är det viktigt att själv kunna sätta gränser och ännu viktigare just därför att vi är många som jobbar hemifrån, hela tiden på distans. Då är man rätt ensam. Därmed inte sagt att ingen arbetsgemenskap finns, men det finns ingen som direkt ser dig och hur du låter dig slukas helt av jobbet.
Nu känns det som att pusslet med det där ”hemliga projektet” också börjar bli klart. I lördags jobbade jag och en kollega fem timmar för att få presentationen klar. Ännu återstår en del finlir, men snart, snart ska allt vara klart.
Livet är ett pussel. Ibland faller bitarna på plats hur lätt som helst. Ibland får vi leta efter bitarna som saknas. Någon gång kan en bit försvinna och då är det definitivt något som fattas oss, men det går att leva vidare även efter det ❤
I bakgrunden ser ni eken Lukas. Två löv har börjat gulna lite. Men det är säkert också helt normalt för ett träd på hösten 🙂
Vi tycker ju ofta att vi ska orka, orka och orka lite till då det gäller både privatliv och jobb. Jag brukar säga rakt ut då det är så att det blir för mycket jobb, och just nu är jag inne i en sådan period. Jag har bett om hjälp och även fått sådan från olika håll, men arbetsbördan och ansvaret är ändå fortfarande stora.
Hoppas du som läser det här får en fin måndag ❤
Nästa månad är det oktober då vi gör Glad måndag-inlägg. Tiden rusar och vi med den, tydligen.
Måndag är ofta en ganska stressig dag för mig på jobbet. Eller vill jag använda ett annat ord, kan jag kalla dagen intensiv. Två telefoner ringer, mejl och Messenger plingar. Jag tolkar det som att Nya Östis behövs ❤
Sedan är det upp till mig att delegera och prioritera och skala bort vissa saker. Och framför allt, att hålla en paus. I dag satt jag en stund i Pias trädgård och där hade Bella löv i skägget 😂
Många andra är också med i denna bildutmaning som jag startade för ett antal år sedan. Finns ditt namn inte med på listan, låt mig få veta så länkar jag upp till din blogg där – om det är så att du är med i Glad måndag då och då 🙂
Måndagen har oförtjänt dåligt rykte, anser jag. Kom med och sprid måndagsglädje!
Snart har halva septembermånad gått. Helt otroligt hur dagarna och veckorna rusar. Kommer den långsamma tiden sedan då jag blir gammal och kanske ensam? Sniglar sig timmarna fram då?
Kanske inte värt att fundera allt för mycket på det i dag. Ingen vet vad morgondagen för med sig, och bra så!
Med dessa rönnbärsklasar från huset Maamolas gård, fotograferade sista veckoslutet i augusti, önskar jag alla en glad måndag!
I fredags hade vi ostbricka tillsammans med Inge-Maj och Bengt, mina svärföräldrar från tiden då jag var gift. Mycket tacksam för att vår över sexton år långa vänskap inte försvann och bleknade på något sätt. Vi har känt varandra 24 år nu och ses alltid då de kommer från Sverige till Lovisa. Tyvärr har jag inte kunnat besöka dem i Stockholm sedan pandemin bröt ut. Men, kanske det kommer en dag ännu då jag kan resa till Täby.
Minnen från Lovisa Historiska Hus 2021 ❤ En badhytt på Saltbodtorget, där man kunde sitta och lyssna på olika ljud från Lovisa.
