… att jag var stark och glad ramlade jag ner i en svacka. Jag hörde låten ”Aldrig ska jag sluta älska dig” och det gjorde väldigt ont inom mig. För det var ju så jag resonerade då. Jag skulle alltid älska honom, och om tvivlet av någon anledning hade överrumplat mig, skulle jag ha kämpat för att allt skulle bli bra igen. För jag hade lovat att älska tills döden skilde oss åt.
Nåja… men kanske det ändå är så enkelt att utan svackorna och stunderna av vemod och sorg… utan dem skulle man inte kunna känna glädje och styrka, veta när man är uppe på en topp igen…
Och vad skulle jag göra utan mina vänner – både dem jag träffar IRL och dem jag lärt mig känna på nätet. Ni är MÅNGA som stöttat mig över ett år redan och jag behöver er fortfarande – ja, jag behöver er ALLTID ❤
Av en vän i Sverige fick jag länken till den här låten och även om tårarna rinner när jag hör den så ger låten mig också styrka.
… som man av olika anledningar minns.
Man kan minnas dem med glädje, ha något att fira. Men datum kan också innebära sorg eller vemod.
Med det här inlägget vill jag visa att det finns en allvarligare sida hos mig än den jag av olika orsaker visat upp här på bloggen under de senaste veckorna.
Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var – från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.
Den här våren och sommaren har några personer jag känt gått bort. Med mitt utpräglade sifferminne minns jag säkert deras dödsdatum rätt länge.
Och jag tänker på deras anhöriga. Säger inte att jag förstår vad de känner och går igenom, för varje sorg är unik. Men vet att också de för evigt kommer att ha vissa datum ristade i sina minnen.
I sorgen gäller det att ta en sekund i taget, sedan tar man en minut i taget, sedan en timme och så småningom klarar man en dag, en vecka, en månad.
Snart har det för min del gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade bedragit mig. Den första dagen i varje månad räknar jag fortfarande som en månadsdag, men jag gråter inte alls lika mycket som förra sommaren. Månadsdagen har på något sätt också blivit en segerdag som visar att livet har gått vidare, trots allt.
Det första sorgeåret ligger bakom mig. Och det är väl något sådant jag önskade jag kunde förmedla till dem som får sorg i dag, vare sig det är en skilsmässa eller någon kär som avlidit… att det är så viktigt att tillåta sig sörja en stor förlust.
Våga tala om den du mist, eller skriv ner dina känslor.
Det kan finnas stunder då du av olika anledningar bara måste bita ihop för att klara vardagen. Men försök inte sopa sorgen och de ledsna känslor under mattan. De försvinner ingenstans innan du bearbetat varje molekyl av dem.
Processen med att ”fejsa eländet” är sällan lätt, men det lönar sig att ta fajten.
Våga gå i terapi, du har allt att vinna på det.
Det här inlägget skrev jag för att ni som läser min blogg inte ska tro att varje dag är en tjohejsan-dag för mig även om livet är lättare nu än för ett drygt år sedan.
Jag har ju lovat att vara ärlig och mig själv här. Så långt det är möjligt, utan att såra utomstående.
Efter den första september som är månadsdag sedan dagen-då-jag-fick-veta-allt kommer den 3 september som är bloggens 6-års dag! Och den 4 september är det ett år sedan jag flyttade till mitt nya hem inne i stan. De dagarna ska firas ❤ 🙂
Vädret har ju inte precis gynnat företagarna i turismbranschen. Speciellt tufft är det för den som driver en kiosk vid badstranden. Havsvattnet har inte varit mer än +16 de senaste dagarna, och en dag som inte börjar med värme och sol blir inte någon stranddag 😦
Så här fin är ändå utsikten från kiosken där jag jobbade ännu i fjol. Utmanar alla som inte varit där på kaffe och glass i år att ge sig tid för åtminstone ETT besök i sommar.
Utsikten från kioskens terrass.
Själv har jag besökt kiosken fyra, fem gånger den här sommaren. Alltid tillsammans med släktingar eller vänner. Vill inte att någon ens i misstag ska tro att jag är ute för att trakassera den som jobbar där 🙂
Jag önskar företagaren all framgång och tycker att inredningen och andra små förnyelser som gjorts är riktigt lyckade.
Har funderat rätt mycket på det där hotet jag utsattes för i torsdags för en dryg vecka sedan. Slutar du inte skriva om ex-maken på bloggen, så...
Vad är det som driver en person att säga så? Lyckligtvis hade jag goda vänner med mig den där kvällen, som såg och hörde påhoppet.
Och OBS åter en gång- så att inga missförstånd uppstår. Det var INTE min förra mans nuvarande som hotade.
Jag skriver sannerligen inget elakt om honom, och jag nämner honom inte varje dag. Jag har ett nytt liv som jag är nöjd med. Men faktum att han var en del av mitt liv i nästan sjutton år kommer vi inte ifrån. Jag kan ju liksom inte bara låtsas som om han inte fanns, som om jag inte varit med om en smärtsam skilsmässa. Till den återkommer jag då och då, men inte alls lika ofta som i fjol somras.
Eller vad tycker ni som följer min blogg? Har jag inte skrivit en hel massa annat än om skilsmässan på senaste tiden? Och har jag måhända inte rätt att skriva om både glädje och sorg här? Om det som är MITT liv.
… handlar inte om några stora saker för mig numera.
Jag ansvarar själv för mitt liv, hur jag lever det och hur jag mår.
Jag är ingen motionsfantast, ingen hälsofreak – men dör jag i morgon på grund av det så har jag i alla fall levt mitt liv på det sätt jag själv ville.
När det soliga vädret från i går svängde om till blåst och regn på eftermiddagen i dag mulnade jag inte till. Vädret är något jag inte rår på.
Tidningar ger mig gott sällskap, inspiration, ibland glädje, ibland aha-upplevelser.
I dag har jag kört en tvättmaskin, tagit en kort cykeltur och gjort en enkel lunch åt mig själv. I morgon ska jag åter på jobb efter att ha haft en och en halv vecka vintersemester (nåt jag förstått att inte finns i Sverige).
Kalla det prutthurtighet om ni vill men i dag gläds jag åt
– att vi fått bostaden vi äger uthyrd åt en underbar familj.
– att jag vet vad jag ska göra på jobbet i morgon, och att jag har ett litet spänningsmoment efter jobbet också.
– att jag är finaste jag, och att jag har överlevt det jag trodde jag inte skulle överleva – att min make dumpade mig efter nästan sjutton gemensamma år.
Jag gläds således åt att jag kan känna glädje, att jag åter vågar göra allt möjligt, att jag kan hålla huvudet högt, att jag antar nya utmaningar och att jag insett att det är jag, och bara jag, som styr över mitt liv.
Ps. Det har tagit tid och krafter att komma så här långt, det är inte mycket man får gratis i livet, men ibland måste man vandra de där snåriga stigarna också, för att förstå att man har det ganska bra – trots allt.
I det här inlägget lovade jag återkomma om jag skulle hitta Nicholas Anelkas autograf. Jag hade inte stora förhoppningar om att hitta häftet, men då jag gick igenom innehållet i en av de lådor jag hade kvar efter flytten hittade jag faktiskt matchprogrammet.
Att det blev bråttom med att öppna häftet där på parkeringen i Manchester ser man ju då jag tvingat honom att skriva på en sidan där bilden föreställer Trevor Sinclair. Tänk att Nicholas inte vägrade skriva där 🙂
För övrigt jättefina matchprogram dom hade, 76 sidor och i fyrfärg!
Programblad för Lovisa Tors innebandy.
Helt dåligt är inte heller Lovisa Tors programblad för innebandyn i stan. Det sträcker sig i och för sig över en hel säsong, inte bara över en match 🙂
De här intervjuerna har jag gjort och Benny har fotograferat. Lite surt känns det att våra namn glömdes bort, för vi gjorde jobbet gratis och det enda vi begärde var att våra namn skulle komma med.
Men… det är peanuts i jämförelse med större problem som råder i världen.
I kväll är jag tacksam för att jag fått ha Inge-Maj, Bengt, FasterAster, min mor och min syster på besök. Vi tittade bland annat på gamla fotografier och skrattade gott åt en del av dem. Är det där jag? Är det där han?
När jag vinkade adjö från fönstret kände jag både glädje och vemod. Man vet ju aldrig när det är sista gången man ses. Därför är det viktigt att göra det bästa av de stunder man har tillsammans. Inte gnälla i onödan, inte gräla.
Och så tänker jag så här: en sådan himla tur att jag har känslor, att jag kan skratta och gråta, sörja och glädjas, och att jag för det mesta klarar av att visa vad jag känner.
Så här ser det ut hos oss inför semifinalmatchen i hockey-VM. Jag hejar på Finland och maken på Sverige. För mig gör det inget om Sverige vinner. Kanske det beror på att jag bott i Sverige själv, har en svensk man, svenska släktingar och många vänner där.
Om Finland vinner i dag känns det inte så där helt okay att leva ut min glädje, för jag vet ju att maken inte tycker det är kul om Finland vinner.
Det är nämligen inte lätt att vara svensk i ett Finland som på olika sätt har mindervärdeskomplex. Ni vet det där i sportsammanhang med ”det gör inget om vi förlorar mot alla andra bara vi besegrar Sverige”… Svenskar i Finland blir mer retade om Sverige förlorar än finländare blir i Sverige om Finland förlorar, tror jag.
Men OM Finland går till final och där tar guld, DÅ kan jag slå hur många frivolter jag vill här hemma 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 