Den här väggen kunde jag ju inte bara gå förbi och låta bli att ta bild av då jag var i Helsingfors i lördags för en knapp vecka sedan.
Förra inlägget i serien hittas här. Vill du scrolla dig genom alla mina vackra väggar hittar du dem under Kategorier/Vacker vägg på startsidan.
Ja, precis så kunde man läsa på en skylt som fanns på en container på gamla busstationen i Helsingfors. Det som i dag kallas Glaspalatsets torg (Lasipalatsi Square).
Jag skyndade förbi men nyfikenheten hade väckts. Hade några ärenden att uträtta innan bussen skulle gå 18.15.
Men då jag var klar med mina ärenden var klockan bara 17.40. Alltså – det fanns ingen ursäkt att inte våga gå och kolla vad som hände i containern.
Jag bestämde mig för att det här får bli en dag då jag gör allt möjligt jag inte planerat göra, och att jag vågar gå utanför de så kallade bekvämlighetsramarna (the comfort zone).
För om jag inte hade gått in i containern hade jag resten av livet funderat på vad där fanns.
Inne i containern såg det ut så här.
En tjej som stod vid dörren sa att jag skulle gå bort mot kortändan. När jag såg de elektriska uttagen frågade jag ”kommer jag att få en stöt?”.
Jag såg framför mig hur allt jag sade och gjorde togs upp på ett band.
Men allt förlöpte lugnt. Jag antar att det här är något slag av modern konst.
Mer info om vad det handlar om finns här.
Det bästa med den här dagen (och mitt beslut om att gå in i containern) var ändå att jag gjorde ett par andra saker som jag normalt sett inte skulle ha gjort.
– trängde mig först i kön för att komma på bussen
– flyttade mig bort från en plats i bussen där jag ansåg mig bli störd av en person jag kände (han var helt trevlig men jag ville sitta helt för mig själv och hade möjlighet till det)
– beslöt mig för att härefter inte låta något begränsa mig
Se världen med nya ögon. Våga mera. Släpp barnet inom dig loss. Var galen.
I tisdags var jag i Stora Staden. Ni vet, där det vimlar av folk och bilar. Jag öppnade väskan för att lägga ner plånboken i den och samtidigt ta fram bussbiljetten. Jag stod ganska nära den där klockstapeln invid Glaspalatset.
Då kom en vindpust och for iväg med papperslappen!
Den flaxade i väg i hotfull fart mot Simonsgatan. Jag löpte förstås efter och ropade att alla skulle ta fast den flyende biljetten. Knuffade omkull en gammal gubbe, men hade inte tid att stanna och kolla och hur det gick med honom. Inget var viktigare än min biljett!
Tyvärr hann jag inte ifatt biljetten innan den var ute på spårvagnsspåret och där blev den sönderkörd. Jag viftade med knytnäven åt chauffören och skrek att han är skyldig mig 20 euro. Lite passade jag på att ljuga, för med pressrabatt hade jag bara betalt 14 euro för den.
Kan ni tänka er – karln vände inte ens på huvudet. Inte minsta lilla blick fick jag. Säkert bara för att jag är en medelålders tant. Hade jag varit en 19-åring i minikjol hade han nog dragit i nödbromsen på vagnen fortare än jag hade hunnit säga HEPP.
Moloken gick jag tillbaka till bänken där jag hade glömt väskan med 240 euro i plånboken. Tror ni den fanns kvar? Icke sa Nicke. Varken väska eller plånbok. Så då hade jag förlorat 254 euro + värdet för den fina Nike-bagen. Rätt åt mig, tänkte gubben som jag hade sprungit omkull.
Så här hade det kunnat gå. Om inte min fantasi hade kommit med i bilden. Det stämmer att biljetten blåste i väg, men jag lyckades få tag på den innan den hann flyga längre än två meter.
Men som sagt – allt det där andra hade KUNNAT hända.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 