I morse hörde jag Tove Styrke sjunga Ted Gärdestads fina ”Himlen är oskyldigt blå” på radion.
Länkar här till originalet eftersom jag tycker den trots allt är bäst.
Så på konstkursen kändes det självklart att jag började måla en blå himmel.
Sedan målade jag något som liknade en strand, eller en öken. För lite av en ökenvandring har ju det senaste halvåret varit.
Längst nere på tavlan målade jag gräs som vajade i vinden.

När alla andra gick på fikapaus tog jag fram min stora nya Leonardopensel. Det var fullständigt stilla och tyst i salen.
Med stora svep ritade jag ett rött hjärta. Det växte fram ur sanden, sträckte sig mot himlen.
Sedan förvandlades gräset till något jag tyckte påminde om eld.
Så nu är det fritt fram för tolkningar.
Att konsten fungerar som terapi för mig, det vet jag.
Men varför jag målar som jag gör i dag, det vet jag inte.
Kanske jag har mist förståndet.












