Det vackra är det enkla

Det finns inte så många blommor till salu nu – och då talar jag inte om snittblommor, utan växter som klarar sig på kyrkogården utan att man vattnar dem varje dag. Jag köpte idag från Dream Flower ett hjärta som är gjort av mossa och halm. Bad Nina sticka in något slag av blommor i dem och den här brudslöjan är ju vacker även efter att den har torkat.

Jag skulle så gärna ha gett det här hjärtat till min pappa på riktigt. Hade han funnits kvar bland oss skulle han den 25 augusti uppnå den aktningsvärda åldern 97 år ❤ Men nu är det olika blomsterarrangemang och ibland ljus som pryder hans grav och tankar som går till min ungdom och de femton år jag fick tillsammans med honom.

Hjärtat lade jag ner vid stenen där det sedan tidigare finns en murgröna och några tagetes som tillsvidare överlevt hettan och angrepp av nåt slags insekter som ätit delar av deras blad.

Midsommarkransen har jag låtit torka och jag tycker att även den är vacker. Den passade helt perfekt på en ytterkruka, ett slags gallerkruka.

Det vackra utgörs ofta av ganska enkla ting.

Shindo – vägen till hjärtat

Jag har googlat shindo, men inte hittat någon informativ sida om behandlingsformen. Här finns ändå en artikel om Elisabeth som jag är kund hos.

Dagens behandling var 75 minuter lång. Kunden ligger fullt påklädd i sina egna bekväma plagg på en ganska tunn madrass på golvet.

Elisabeth öppnar meridianerna med hjälp av sina händer, armbågar, knän och fötter.

Det ska bli spännande att se vad som händer med mig och min kropp under dagens och kvällens lopp. ”Behandlingen fortgår i kundens kropp även efter behandlingen, säger Elisabeth i artikeln. Egentligen är det kroppen själv som utför behandlingen, inte jag”.

Mina tårar började rinna under behandlingen och det kändes otroligt skönt. Jag hade också lika lätt för att skratta då vi åkte hem. Och tårarna som kom, de kom inte av sorg, och gråten var inte krampaktigt hulkande.

Tårarna rann helt varma ned för kinderna, mera som ett resultat av lättnad och glädje. Sådana tårar är helande.

Den pansar jag har byggt inne i min kropp, för att klara mig vidare efter olika svårigheter, den kan nu sakta börja brytas ner. Jag börjar härefter varva den klassiska massagen med shindo.

Ett ljus kan tändas även i de hjärtan som levt i mörker ett tag.

Vuxenmobbning

Det har varit en bra dag i dag. Vi har haft redaktionsmöte och vi har för första gången en prao på vår tidning.

Men av någon anledning funderade jag ändå på vuxenmobbning i morse. Den är ofta mycket mer utstuderad än mobbning mellan småbarn, fastän den kan vara grym den också.

Jag kom av mig i de sorgsna tankarna då jag skar upp frukostbrödet.

Brödet hade formen av ett hjärta, även om det inte syntes utanpå.

Och det är att varmt hjärta jag vill ha, även om det många gånger slutar med att jag blir utnyttjad.

Jag vet vad det innebär att bli utfryst, att behandlas som luft. Likaså vet jag hur det känns att bli utsatt för förtal. Man får verkligen ha tålamod och lita på att sanningen alltid kommer fram, men vägen fram till den dagen är ofta fylld av missmod, ibland även av tårar.

Jag försöker behandla andra såsom jag vill bli behandlad själv. Och varje gång då jag hör elaka kommentarer om andra frågar jag mig nuförtiden, stämmer det där verkligen, eller är det någon missunnsam, avundsjuk människa som har talat, eller ett rykte som har gått, ord som har ändrats på vägen.

Man kan inte älskas av alla – men ingen förtjänar att behandlas orättvist och fult av andra människor.
Alla gånger är det inte heller lätt att komma ihåg att den som mobbar är den som av någon anledning mår dåligt.
Mobbning och utfrysning går inte att rättfärdiga på nåt sätt.

Ett ensamt hjärta

Ett ensamt hjärta,
fladdrande längs tom gata,
på asfalt så hård och opersonlig.

Hade du rymt från någon?
Eller hade någon övergett dig?

Så lite vet jag om ensamma hjärtans historia.
Tacksam för att jag fick föreviga dig.
I nästa sekund var allting förbi. Ditt liv tog slut.
Kanske du mötte den sista vassa stenen i ditt liv.
Det sa bara PANG, och sedan var du en trasa.

Fångade hjärtat så länge det levde. Några sekunder senare hördes ett PANG!
Fångade hjärtat så länge det levde. Några sekunder senare hördes ett PANG!

Se upp Sverige, här kommer jag!

Men inte för att vifta med finska flaggan och fira VM-guldet 😉 Nä, här ska ingen salt strös i eventuella sår hos mina vänner.
Sverige är lite som mitt andra hemland. Jag är född i Finland och har bott här största delen av mitt liv, är finlandssvensk – vilket känns viktigt att upplysa människor om efter detta.

Mitt hjärta bankar ofta också för Sverige.
Mitt hjärta bankar ofta också för Sverige.

Men jag bodde i Sverige med ex-maken hela 1998 och jobbade också där på en nyhetsbyrå i Stockholm. Fortfarande har jag många vänner kvar där från den tiden, de bor på olika håll i Sverige, men Stockholm känns på något sätt fortfarande som min andra hemstad efter Lovisa.
Genom bloggen har jag sedan fått ytterligare nya bekanta från Sverige. Ännu har jag inte träffat någon av dem IRL, men jag hoppas det blir av någon dag.

Kommentera gärna flitigt som vanligt på mina inlägg – jag har gjort några förhandsinställda sådana. Men jag kan godkänna och svara på dem först måndagen den 11 januari.
Tills dess – ha varma hjärtan i vår sibiriska kyla ❤

Tillåtet att minnas

För en dryg månad sedan försökte två personer i rätt stränga ordalag diktera för mig vad jag får skriva på bloggen och vad jag inte får skriva här.
Gjorde jag inte som jag blev tillsagd skulle olika åtgärder vidtas, för att uttrycka det så neutralt som möjligt.

Indirekt handlade restriktionerna om att jag inte tilläts minnas det liv som varit. Eller att jag i alla fall inte skulle få skriva om det eller om känslor som rördes upp efter skilsmässan.

Ändå har jag inte skrivit något elakt här om människor som var en stor del av mitt liv under sjutton års tid.

För ett år sedan skrev jag nästan dagligen om min sorg.
I dag har mycket nytt kommit in i mitt liv och jag vill inte tillbaka till det gamla.
Men att komma ihåg sådant som hänt, att se tillbaka och minnas det fina, att vårda just DE minnena – det kan inte vara fel.

Gåva fick vi på 10-års bröllopsdagen.
En vas med ett hjärta, en gåva fick vi på 10-års bröllopsdagen.

Så jag fortsätter skriva om de minnena då och då.
Ett av dem är en vacker vas vi fick då vi hade varit tio år gifta.

Någon kanske skulle ha slängt den i golvet och stampat sönder den i små smulor efter skilsmässan. Eller vägrat att ha den i sitt nya hem. Men sådan är inte jag.

Jag använder vasen och tänker på festen då och då. Men nu symboliserar hjärtat inte den eviga kärlek jag trodde på då. Nu kan hjärtat påminna mig om det nya liv jag fick och alla de vänner jag har. Och kanske öppningen kan vara en symbol för en väg som finns in till ett nytt hjärta – vem vet.

Jag ska inte tro att jag har några riktiga vänner

Den här bloggen handlar väldigt långt om mitt liv. Min vardag med alla upp- och nedförsbackar som hör därtill.

Sedan juni 2014 har jag skrivit rätt mycket om hur det kändes att bli övergiven efter sexton års äktenskap. Stundvis mådde jag riktigt dåligt. Jag försökte berätta hur det kändes och varför.

Med tiden blev inläggen mindre ledsna, helt enkelt för att jag själv blev både starkare och gladare. Livet är mycket positivare i dag än för ett knappt år sedan, och jag kan tänka mig att många tycker att det nu är dags att fokusera endast på det positiva.

Men skriver jag inget om ”eländet” i mitt liv är den här bloggen inte ärlig.

Från den här hyllan i K-Supermarket hade jag velat köpa alla blommor!
Från den här hyllan i K-Supermarket hade jag velat köpa alla blommor!

Om jag hade haft möjlighet att få med mig alla de här blommorna från affären och om jag hade kunnat dela ut dem alla på en och samma dag, så är ni många som hade fått blommor. Jag tror att ni alla som varit med på min lilla helvetiska resa och som stöttat mig känner igen er. Vare sig ni gjort det i verkliga livet, via Facebook eller bloggen. Så de här blommorna är till er ❤

Bara två ögon och en ledsen mun fattas från den här moppen. Då hade den beskrivit hur jag kände mig i går.
Bara två ögon och en ledsen mun fattas från den här moppen. Då hade den beskrivit hur jag kände mig i går.

För ni ska veta att det ännu finns dagar då jag känner mig som den här moppen.
Till först av allt måste jag ändå förtydliga att min ex-make inte är den skyldige då jag berättar vad som senast gjorde mig ledsen.

Via FB fick jag häromdagen ett meddelande som i sin korthet lät så här:
Jag har inte i denna dag hört ett enda positivt ord om dej. Tänk på det. Inte ett enda.

Jag har också fått höra att jag inte ska tro att jag har några riktiga vänner. Sådana får man inte via bloggar.

Eller att de flesta lär ha tröttnat på mitt skilsmässopladder och helst vill springa sin kos då de ser mig.

Jag vore väl inte en människa om jag inte blev ledsen för de här påhoppen.
Fastän jag vet att personer som skriver så här har det jobbigt själva.

Så i dag beslöt jag mig för att berätta hur det känns ibland. Inte ofta men fortfarande då och då.
Och de här skoporna av ”ovett och sanningar” får jag kanske just för att jag är öppen om allt, för att jag inte ”har vett att hålla tyst om mitt liv”.

Det finns alltså människor som inte tycker om
– att jag vågar säga att jag är stolt för att jag åter är på benen
– att jag ids och täcks berätta att jag träffat nya män som är yngre än jag själv
– att jag berättar att min blogg har hundratals och ibland över tusen läsare varje dag
– att jag skriver hur jag genom terapin lärt mig förlåta och därmed även med handen på hjärtat önskar min make och hans nya allt gott.

Till råga på allt vågar jag kalla mig själv storsint och påstå att jag har ett gott hjärta 🙂

Att dejta på nätet, del 1

Kan kärlek uppstå via nätet?
Kan kärlek uppstå via nätet?

Finns väldigt mycket jag vill säga och skriva om att dejta på nätet. Så jag tänkte köra i gång en liten serie.
Ni läsare får fråga vad ni vill i kommentarsfältet och så svarar jag efter bästa förmåga i de följande inläggen.

Så här till att börja med kan jag kanske säga att nätdejtingsvärlden ungefär ser ut som bilden av klisterbildsarket.
En del personer är med hela sitt stora hjärta ärliga där på nätet. Andra har inte samma helhjärtade engagemang. Tyvärr saknar en del gott hjärta också. Vissa kan ha hjärtat upptaget på annat håll men ändå jaga nya hjärtan = hemliga äventyr.

Fick en väldigt rak fråga av en kollega i går. Jag uppskattar sådana. De känns mycket bättre än gissningar och skvaller. Han frågade om jag hittat en ny man och jag svarade ”ja, men få nu se vad det blir, vi bor ganska långt från varandra”. Jag kan inte säga att den här nya mannen och jag har ett förhållande. Så snabbt går det sällan till, och kanske det är helt bra så.

Kollegan började humma lite för sig själv när jag sa att jag träffat en kille via nätet. Han förstod att det är tidens melodi, men hade ändå på något sätt tänkt att det kunde gå till så som det gick till förr.
Att man träffades och förälskade sig i varandra på en keramikkurs 🙂

Ja, det kan väl gå till så. Jag kan väl också träffa prinsen i supermarketen. Men lika sannolikt som att jag gör det är det att jag missar honom med samma bråkdel av sekund som hade krävts för den unika träffen.

I den här serien ska det bli både fördelar och nackdelar med att nätdejta, och jag ska försöka ha glimten i ögat hela vägen 🙂
Och för säkerhets skull bör jag väl tillägga att jag aldrig röjer mina nätkontakters identitet. Det vore ju bara dumt. Då skulle nog ingen våga ta kontakt med mig härefter 🙂

Himlen är oskyldigt blå…

I morse hörde jag Tove Styrke sjunga Ted Gärdestads fina ”Himlen är oskyldigt blå” på radion.
Länkar här till originalet eftersom jag tycker den trots allt är bäst.

Så på konstkursen kändes det självklart att jag började måla en blå himmel.
Sedan målade jag något som liknade en strand, eller en öken. För lite av en ökenvandring har ju det senaste halvåret varit.
Längst nere på tavlan målade jag gräs som vajade i vinden.

Himlen är oskyldigt blå.
Himlen är oskyldigt blå.

När alla andra gick på fikapaus tog jag fram min stora nya Leonardopensel. Det var fullständigt stilla och tyst i salen.

Med stora svep ritade jag ett rött hjärta. Det växte fram ur sanden, sträckte sig mot himlen.
Sedan förvandlades gräset till något jag tyckte påminde om eld.

Så nu är det fritt fram för tolkningar.
Att konsten fungerar som terapi för mig, det vet jag.

Men varför jag målar som jag gör i dag, det vet jag inte.
Kanske jag har mist förståndet.

Kontraster

Har glömt att visa vilka fina gåvor jag fick av min syster här om dagen.

Jag gillar svart och vitt, kontraster helt enkelt.

Servetter, strumpor och ett fint ljus.
Servetter, strumpor och ett fint ljus.

Gillar också de kontraster jag ser i mitt nya hem.

Vill inte ha så många saker längs väggarna för jag tycker att de vita ytorna är fina. De ser olika ut olika tider på dygnet, beroende på hur solen eller dagsljuset faller in.

Vägg i köket klockan 8.30 på morgonen.
Vägg i köket klockan 8.30 på morgonen.

Sovrummet ungefär samma tidpunkt. Mönstret blir olika om jag justerar persiennen.
Sovrummet ungefär samma tidpunkt. Mönstret blir olika om jag justerar persiennen.

Metall, korgmaterial, glas, keramik, svart, vitt, olika nyanser av brunt.
Metall, korgmaterial, glas, keramik, svart, vitt, olika nyanser av brunt.