innebandy

Första presskonferensen

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

Nåja,  så var den första presskonferensen på hemmaplan avklarad. Finska innebandyligan vill att alla lag efter matcherna arrangerar sådana. På så sätt får alla spelare – förutom de som valts till lagens bästa lirare, i lugn och ro varva ner. Förr sprang vi reportrar ut på den fina matchmattan i våra smutsiga skor och ryckte allt från spelare till tränare och lagledare i ärmen. Men nu är det slut på det.

Först tänkte vi samlade reporterligister måste vi faktiskt finna oss i detta? Våra frågor bandas dessutom och läggs ut på nätet.
Så i min fantasi tänkte jag att ett sätt att spoliera hela presskonferensen kunde vara att säga: – Carita från skvallerblaskan Seiska, hej. Jag undrar om du Ray Backman och Mika Ahonen använder samma frisör? Jag menar, det ser lite så ut.
Efter det skulle jag knappast få vara med på någon presskonferens mer.

(måste kanske förtydliga här att detta är min HUMORblogg, här odlar jag min satiriska och ironiska sida)

Bara tjugofem matcher kvar…

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Här såg jag ännu glad och tämligen oförstörd ut. Rynkor har man ju i den här åldern, men månne det inte kom några till då jag blev sur på domarduon. Hade dom inte godkänt 8-8 målet, som föregicks av att en Torspelare fälldes brutalt, kanske Tor hade vunnit matchen över Oilers.
Men idrottens värld är som den är – där lönar det sig inte att hänga sig upp på en massa kansken och om, ifall att – siffrorna på resultattavlan är de enda som räknas.

Med fem minuter kvar av tredje perioden låg Tor i ledningen 7-8. Laget hade gjort en suberb upphämtning från 5-2… så nog var det lite surt att slutligen förlora 9-8…

På arenan i Esbo finns ett hyfsat utrymme för reportrarna. Man ser inte hela planen men tillräckligt bra för att kunna följa matchen. Fördelarna med att ha ett bord och tillgång till elektricitet (som jag nu inte behövde) är många. På vissa arenor får man nöja sig med att ha datorn i famnen, och en del matcharrangörer har till och med glott misstänksamt på mig och frågat vad ska du med el till?

Första matchen av totalt tjugosex i innebandyligan spelades igår för Tors del. I våras då playoffsmatcherna var över tänkte jag, det blir rätt skönt med en paus på några månader. Då hade vi flängt land och rike runt, varit med laget i såväl uppförs- som nedförsbackar.
Det är alltid roligare att vinna än att förlora, men det roligaste av allt är den gemenskap som uppstår mellan fansen och lagets spelare. Vi är som en enda stor familj.
På bilden har Tor gjort mål och en del av fansen jublar i bakgrunden. Många av oss åker med på alla bortamatcher, till och med ända upp till Seinäjoki och i år även till Uleåborg.

Innebandy är en sport där det händer mycket. Spelet är fysiskt och fartfyllt. Ibland kan du få se fem mål på mindre än fem minuter.

Jag vill ändå här poängtera att då jag går som journalist på matcherna, då försöker jag vara så opartisk som möjligt. Klart att jag blir glad då Tor gör mål, men jag tjoar inte högt och jag skäller inte på domarna. Jag har helt enkelt fullt upp med att skriva och ”direktsända” på webben.
Men går jag på matcherna som privatperson brukar jag bete mig som största delen av supportrarna överlag 🙂 Ganska mycket gastande blir det.

Uddamålsförlust 9-8 blev det mot Oilers i säsongsöppningen, men Tor gjorde ingen dålig match. Niklas Andersson (98) gjorde fyra mål, Valtteri Etholén gjorde två mål och två assist. Kul är det också att Ville Lehkonen (18) nu gör comeback i laget.

Den här bilden är tagen klockan 21 på kvällen. Vi är på väg hem med supporterbussen. Jag ser att modellen på den heter Classic. Det finns också ett lag i ligan som heter Classic, så jag frågar chauffören om jag håller på att kliva på fel buss. Är vi är på väg mot Tammerfors? Jag är inte säker på att han förstod min ordvits.

Men många var vi nog också som inte förstod vad speakern på matchen sa. Han såg inte skillnad på bröderna Tommi och Juha Kivilehto. Han uttalade namnet Etholén fel (ÄT HÅLEN) och han körde fel spelare till utvisningsbåset…
Men man kan ju inte få allt perfekt serverat för sig i livet.

Och förresten – sådant som BARA kan hända mig är följande:
Innebandyligan öppnades med att en kvinna mycket vackert sjöng Vårt Land. Alla reste sig upp, förutom kanske någon funktionshindrad och jag…
Varför? Jo, för att min blus hade fastnat i stolen och jag ville inte riva sönder plagget…
Ridå.

Fem dagar kvar…

~ Carita Liljendahl ~ 3 kommentarer

I dag skriver Borgåbladet om min senaste bok, eller om att den ska komma ut. För att undvika missförstånd, som jag kanske skapat då jag sagt att det känns fantastiskt att hålla boken i sin hand – måste jag säga att Skuggor av svek på riktigt kommer ut först tisdagen den 25 september. Alltså om ungefär fem dagar.
På bilden håller jag i en annan bok, som stöd för den pärmbild jag låtit skriva ut för att använda i marknadsföringssyfte.

Till min glädje konstaterar jag också att Ingrid på Gotland nu börjat läsa min andra bok, Uppdrag Utrotning. Sedan någon månad tillbaka läser jag kontinuerligt hennes blogg, Livet efter 70. Det är en underbar, helt okonstlad vardagsblogg som du hittar här.

I kväll börjar för övrigt innebandyligan i Finland. Ni som följt min blogg en längre tid vet att mitt hjärta klappar varmt för Lovisa Tor. I dag åker vi till Esbo för att möta Oilers. På söndag spelar vi hemma mot fjolårets silverlag SSV. Ska försöka knäppa bilder och blogga lite om det också.

Dagens pryl!

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Hur har jag kunnat klara mig utan denna pryl i 49 år? En toalettstolssits och -lock med LED-belysning!
Här är det julstämning året om som gäller. Kanske man kan få en sits med inbyggd melodi också? Julmusik på julen och Små grodorna till midsommar?

Men innan jag rusar i väg och köper denna helt fantastiska pryl som ingen kan klara sig utan, ska jag fira att Lovisa Tor tog sig till slutspelet i innebandyligan. Maken sa för en vecka sedan, då läget såg kvistigt ut för Tor, att han bjuder mig på middag om det blir slutspel.
Återkommer med bilder från den senare!

Fem minuter som TV-stjärna

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer


Jag kastar mig alltid med hull och hår in i allt möjligt som jag tycker låter som bra idéer. Sedan undrar jag, nästan varje gång, varför jag gick med på än det ena och än det andra. För nog är jag igen en gång lite nervös inför morgondagens inlägg i ”Min morgon” som jag ska delta i. Lyckligtvis inte ensam den här gången.

Vi ska berätta lite om hur det är att vara supporter för det som vi tycker är världens bästa innebandylag, Lovisa Tor! Vill du se hur vi lyckas eller hur vi gör bort oss? Kolla FST5 ”Min Morgon” klockan 8.00. Eller om du missade det hittar du programmet, torsdag 12.1 senast på kvällen tror jag, också här. Tror att det ligger ute sju dagar, leta på programmets namn och välj det som visar hela sändningen. Är du av den otåliga sorten kan du spola fram från klockan 7.00 till 8.00

Programmet i sin helhet 12.1.2012
7.00 Torsdag med Bettina Sågbom & Henrik von Pfaler
7.05 BUU-morgon: Pipi, Pupu & Rosmari
7.12 Pressöversikt
7.15 Teknikdagarna öppna för alla! – Carl-Eric Wilén
7.25 TV-nytt
7.30 Designhuvudstadsåret har börjat! – Milla Visuri
7.40 Veckans konstnär: Guy Frisk
7.45 Katter är mitt liv: Bjarne Wikström
7.55 TV-nytt
8.00 Lovisa Tors innebandyanhängare ger järnet!
8.08 Design 200: Sparres stol 1898
8.10 Sportpanelen: Andrea, Bobi & Sören

Alla bongar vi nånting i livet

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Det kom ett program på TV i dag. En fågelvän berättade hur han är på resande fot 200 dagar per år för att bonga fåglar.
– Jahaaa, tänkte jag. Det är ungefär som jag då jag reser land och rike runt för att se innebandymatcher.
Mannen i tv-programmet sa att han och vännerna ofta frågar sig ”ska vi åka eller ska vi inte åka?”. Medvetna om att det kan bli en resa då man inte bongar ett enda nytt fjäderfä. Jag kan ställa mig samma fråga, väl medveten om att det kanske inte blir någon seger.
Fågelgubben reser när som helst, utan att blinka, 600 kilometer för att kanske kunna bonga en fågel. Carita reser när som helst, utan att blinka, från Lovisa till Seinäjoki, Uleåborg eller Haukipudas… för att få se sextio minuter innebandy.

Från det ena till det andra. I samma tv-program sade fågelgubben att han sett en bergandshona para sig med en vigg. ”Få se hurudana ungar det blir”, sa han.
Där ser man! Det är inte alltid ”folk och fä av samma ras” på naturlig väg parar sig med varandra.

Och har du åsikter om luciatradtionen – är det bara kvinnor och flickor förunnat att uppträda som lucia? Då ska du läsa min andra blogg HÄR!

Min nya telefon saknar knockouthandske och stekmätare för julskinkan

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Huh-huh! Inte visste jag att den nya familjemedlemmen Nokia E7-00 skulle vara SÅ krävande. Den har pockat på min uppmärksamhet hela dagen. Blipp och blopp säger min lilla bebis. Den pensionerade telefonen ligger bredvid bebisen på arbetsbordet och suckar lite i stil med vad-var-det-jag-sa, allt nytt är inte bättre.

Men jag ser nog också att gamlingen är nöjd. Och jag tog det som ett rop på hjälp av kommunikatorn att den ville gå i pension då displayen sade upp kontraktet.

Jag kom slutligen i kväll på att det går att stänga av bebisen, lika väl som det går att ringa och skicka sms med den nya telefonen. Allt det där med videoeditering, redigering av bilder (ni vet, man kan sätta in pratbubblor, förvränga nunorna på dem man fotograferat osv.) är ju helt kul. Att ringsignalerna är uppdelade i mapparnas mappar var också häftigt men utbudet var så enormt att jag inte orkade traggla mig genom det.
Det enda jag saknar hos bebisen är: bankomatfunktioner (t.ex. sedeluttag), promillemätare, digital stekmätare för julskinkan, blodtrycksmätare, stegmätare, elvisp och en liten knockouthandske som jag i ett oövervakat ögonblick skulle kunna rikta mot usla domare i Tors innebandymatcher.

Fram med supporterhalsduken!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Det är inte lätt att fota sig själv i supporterhalsduk. Bokstaven R i TOR syns ju inte.
I dag har Lovisa Tor sin första match för säsongen i ligan och två timmar innan matchstart kom jag ihåg HALSDUKEN!
Panik, panik… var finns den? Efter att jag grävt lite här och där hittades den. Nog för att den luktar skåp, men säsongen är lång så halsduken kommer nog att luftas.
Två timmar efter att det här inlägget skrivits sitter jag i idrottshallen och ropar TOOORI… och slår händerna mot varandra… klapklapklap!

Vilse i ryggsäcken

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Den här fina Fat Pipe-ryggsäcken vann jag på lotteriet då Lovisa Tors innebandy firade 20-års jubileum. Jag vann inte en Skoda för en helg, inte heller en platt-TV att hänga på väggen. Men vad gör det – jag vann en ryggsäck och ni ska veta att den är enorm.
Jag har inte lyckats räkna antal fack. Men det största sväljer utan svårighet en kameraväska och en påse med fyra halvliters flaskor. Och då är facket inte ens halvfullt.
I går hade jag med ryggsäcken på utfärden till Ekenäs. Jag hittade aldrig med första försöket rätt då jag letade efter något. Vare sig det var nycklar, papper, penna, pocketkamera, batteri, systemkamera, dryck eller något annat intressant.

Och vet ni vad ryggsäcken också har? Jo, ett fack för en iPhone. I facket finns ett hål varifrån sladden till hörlurarna ska gå in och ut.
Så nu är det bara iPhonen och hörlurarna som fattas.