intervju

Lovisabild, en lekpark

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Lekparken börjar ta form.
Lekparken börjar ta form.

Den här lekparken, som ännu inte är helt klar, upprör känslorna i Lovisa. En del tycker den är på tok för dyr med miniatyrhus, staket, specialunderlag, gungor m.m.
Man frågar sig varför vi inte asfalterar gator som är i dåligt skick i stället, eller gör något åt sysselsättningsfrågor.

Andra tycker att parken behövs. Dels för alla barnfamiljer, dels för att den marknadsför staden och vi blir påminda om att filmen Onneli ja Anneli (Ada och Glada) filmades i vår stad. Del två, en uppföljning, ska också filmas här i vinter.

Min bild blev inte så bra. Det hade störtregnat just innan och vattnet strilade ännu ner samtidigt som åskan mullrade ovanför huvudet på mig. Så jag tog bilden från bilfönstret.

Den här dagen har känts ganska bra. Vi hade roligt på jobbet
Jag gjorde en personintervju med en poet och kände glädje då jag satt och skrev ut den.
Jag tycker ju väldigt mycket om mitt jobb, både som vikarierande nyhetschef  och som reporter.

Alla utmaningar jag har framför mig, både inom jobbet där vi har omstruktureringar, och inom privatlivet som ska byggas upp från scratch … de känns inte alls hotfulla. Något av det värsta har ju redan hänt – jag har förlorat min bästa vän, min make, till en annan kvinna.

Men jag håller på att vänja mig vid tankarna på att varje dag är ett nytt äventyr och att en prins kan stå och vänta på mig bakom följande krök på vägen 🙂

En liten flod

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

… blev det då vi spolade värsta dammet av terrassen och en del saker som hade stått i förrådet en vecka.

Bilen fick också en snabbspolning.

En liten flod rinner från terrassområdet mot stranden.
En liten flod rinner från terrassområdet mot stranden.

Det har ju inte regnat i Lovisa på flera veckor, det är kruttorrt i naturen.

Så det såg riktigt roligt ut då det bildades en liten flod från terrassområdet ner mot stranden.

I dag har det också kommit floder av tårar från mina ögon. Jag kan inte peka på något specifikt som hänt, det är bara så att vissa känslor rörs upp ibland och då biter jag inte ihop utan låter gråten komma.

Jag ska börja jobba i morgon och jag vill så gärna orka där. Men lite orolig är jag ändå. Visst kan jag sitta vid layouten och gråta om känslorna överrumplar mig, men hur ska jag klara att vara ute bland folk och göra intervjuer?

Kanske bäst att bara ta en timme eller en halv dag i taget.

BILDER från bokmässan

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

I strålande höstväder anlände jag i går till mässhallen i Helsingfors där bokmässan, och Mat & Vin-mässan arrangeras 25-28 oktober. Innanför dörrarna gick jag fram till disken med texten ”Esiintyjien kulkuluvat”. Där fick artisterna, föredragshållarna och gästerna sina passerkort. Det kändes roligare att få ett sådant kort att fästa på jackan än de där presskorten som jag annars får.

Så här såg borden med böckerna ut. Adrian låg bredvid boken om kollegan Burt Kobbat – ”Tenorens dotter”.

Före mig uppträdde bland andra Hbl-journalisten, Rysslandskännaren och författaren Anna-Lena Laurén, och Karl-Ove Knausgård (bilden). De hade minst tvåhundra åhörare, och en timme senare var det min tur. Då tunnades det ut i leden, men Adrian och jag tackar de cirka trettio som kom för att lyssna på oss.

Thomas Rosenberg intervjuade. Han har läst alla mina böcker och jag känner mig bekväm i hans sällskap. Att intervjua är en rätt svår konst. Själv är jag ofta rädd för att jag ska avslöja för mycket, till exempel om intrigen, så jag försöker att inte babbla på allt för mycket. Det är en balansgång och överlag gillar jag inte att uppträda, men det är ju en sak som hör till om man vill att böckerna ska bli lästa – och det vill man ju. Foto: Ann-Louise Laaksonen.

Jag signerade inte böcker i timmar men ganska många fler än i fjol, så det kändes kul! Foto: Ann-Louise Laaksonen.

Den enda boken jag själv köpte i år var Kaj Korkea-ahos ”Gräset är mörkare på andra sidan”. Och då jag råkade få syn på honom i vimlet ryckte jag honom i ärmen och fick en fin dedikation.

Började läsa boken i bussen på väg hem från mässan. Första kapitlet slutade så att det bådar gott för en spännande fortsättning.

Spontan konsert av X-Factor-Elias

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

I går kväll kom den här killen in på Ölvin med gitarren under armen. Han drog fram en barstol, satte sig på den och började spela och sjunga. En sådan inlevelse och en sådan röst, tänkte jag. Och så spontant gjort, för han var inte bokad av restaurangen – inte den här gången i alla fall. Men kanske han får återkomma som en sådan någon annan gång?

Jag erkänner direkt att jag inte visste vem han var. Av den orsaken att jag nästan aldrig sett på programmet X-Factor i finsk tv. Killen heter Elias Hämäläinen och han vann tävlingen i maj 2010.

Inget problem att få Elias att ställa upp på intervju. Det enda ”problemet” var att jag inte hade mina läsglasögon med mig och att det var så mörkt att jag inte såg vad jag skrev. Men en liten artikel ska det bli som publiceras inkommande vecka i Östra Nyland.

Mission impossible?

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

I dag ska jag bland annat intervjua mig själv. Mission impossible? Ska jag stå framför spegeln och ställa ledande och provokativa frågor åt mig själv?

Texten publiceras i en bilaga som kommer ut senare på hösten, men den har inget med min arbetsplats Östra Nyland att göra.

Ska också fila lite på några kapitel i slutet av boken. På torsdagen har jag tänkt laya sidorna, tanken är att få allt klart på söndag kväll och sedan är det tryckeriet-nästa.
Därifrån ska jag endera dagen per post få exempel, samples, som visar vilken papperskvalitet jag valt.

Har också en del andra projekt på G. Texter som ska till Lovisa Tors programblad inför innebandyns ligastart. Bilen ska på reparation (en lampa indikerar att det är något fel på bränsle- och avgasrenaren). Och nu blippar en av våra brandvarnare, vilket jag tror betyder att batteriet håller på att säga upp kontraktet.
Borde också beställa tid till frisören, skriva gratulationskort, skriva dagbok, rensa sms och mejl, kontakta en datorexpert eftersom mitt arbetsredskap tydligen behöver mer minne…
Får utan vidare hela arbetsdagar att gå utan att vara på jobb på riktigt. Det enda lilla minuset med allt jobb jag har att göra här hemma är att det inte ger mig någon lön.