Efter två dagar med mycket gråt, det vill säga en av svackorna jag alltjämt åker ner i, ska jag i dag åka på en liten utflykt till Malmgårds gårdsbutik i Pernå.

Just nu känns det som att jag inte skulle orka åka med, men så här är det ofta i mitt liv nu för tiden. Jag måste tvinga mig ut. Nästan ingenting känns roligt och gråten lurar bakom hörnet.

Tänk om jag bara kunde dra ut kontakten till de känslor som finns kvar för min man.Nog för att jag nu börjat bli rejält arg för det han gjorde, och för att jag var tvungen att upptäcka det själv. Men tanken på att sorgearbetet troligtvis tar ett år eller mer känns ofta outhärdlig och även orättvis. Han är lycklig och ser varje ny dag som ett äventyr, jag får kämpa för att överleva en timme i taget.

Det finns människor som säger att självömkan är det värsta. Sådant får man inte hänge sig åt. Av dem brukar jag fråga ”har du varit med om samma sak själv, då får du gärna ge råd”. Varenda gång har personen som kommit med de goda, ofta välmenande råden, tystnat.

För några dagar sedan kände jag dofter av blommor och grönska, jag hörde fåglar kvittra, kände solstrålarna på huden.
I går åkte jag ner i ett svart hål.
Det är ur den gropen jag försöker kravla mig upp nu.