känslor

Prata, prata, prata

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Helt underbara tapas bjöd min väninna på i går kväll.
Helt underbara tapas bjöd min väninna på i går kväll.

I går hade det gått tolv veckor sedan jag kom på att min man hade en annan kvinna. Tolv veckor är inte någon lång tid då det gäller sorgearbete. Men de här veckorna har ändå gjort sitt. Jag orkar åter, då och då, träffa vänner.

Och jag vill omge mig med de vänner som förstår hur jag känner. Som orkar prata, prata, prata och tillsammans med mig analysera det som hänt.

Jag har alltid varit av den åsikten att man måste kunna prata om allt. Man kanske inte kan förstå allt men jag vill försöka göra det genom att sätta ord på mina känslor. Och då det gäller känslor är allt tillåtet, också de fula och förbjudna känslorna. Men dem delar jag bara med de riktigt närmaste vännerna.

De närmaste vännerna ger inte heller upp i första taget. Tackar jag nej till en träff eller en utfärd gör de ett nytt försök en annan dag.

De bästa vännerna är inte rädda för min sorg, de säger inte att jag måste gaska upp mig, de drar sig inte undan med tanken ”jag orkar inte med den där ledsna människan”.

Några vänner säger i dag att jag ser fräsch ut, att jag är vacker och att de tycker att jag är stark. För två månader sedan såg man ju också på mitt yttre vad jag gick igenom. Så något måste ha hänt då tiden fått arbeta.

Jag vet att jag ännu har en lång väg att vandra. Den vägen går jag tillsammans med mina vänner IRL och med vännerna här på bloggen. Tack för att ni finns ❤

Åkte ner i svart hål

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Efter två dagar med mycket gråt, det vill säga en av svackorna jag alltjämt åker ner i, ska jag i dag åka på en liten utflykt till Malmgårds gårdsbutik i Pernå.

Just nu känns det som att jag inte skulle orka åka med, men så här är det ofta i mitt liv nu för tiden. Jag måste tvinga mig ut. Nästan ingenting känns roligt och gråten lurar bakom hörnet.

En bild från Malmgårds hemsida.
En bild från Malmgårds hemsida.

Tänk om jag bara kunde dra ut kontakten till de känslor som finns kvar för min man.Nog för att jag nu börjat bli rejält arg för det han gjorde, och för att jag var tvungen att upptäcka det själv. Men tanken på att sorgearbetet troligtvis tar ett år eller mer känns ofta outhärdlig och även orättvis. Han är lycklig och ser varje ny dag som ett äventyr, jag får kämpa för att överleva en timme i taget.

Det finns människor som säger att självömkan är det värsta. Sådant får man inte hänge sig åt. Av dem brukar jag fråga ”har du varit med om samma sak själv, då får du gärna ge råd”. Varenda gång har personen som kommit med de goda, ofta välmenande råden, tystnat.

För några dagar sedan kände jag dofter av blommor och grönska, jag hörde fåglar kvittra, kände solstrålarna på huden.
I går åkte jag ner i ett svart hål.
Det är ur den gropen jag försöker kravla mig upp nu.

 

Dialoger är kul

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Jag tycker om att läsa dialoger i andra författares böcker. En bok ska förstås inte i sin helhet bestå av sådana, det förstår väl var och en, men dialogerna gör läsningen lättare – anser jag.

Att skriva dialoger är också kul. Särskilt då mina käraste karaktärer kommer i farten. Adrians diskussioner med kollegan Lucas eller bästa vännen Anders är skojiga att skriva. Killarna har en lättsam jargong och svär ganska mycket.

Jag gillar också att skriva kapitel där Adrian är förbannad. Det är kanske ett sätt för mig att kanalisera egna undertryckta känslor, inte vet jag 🙂
Då han säger varför gör du satan ingenting själv eller be honom dra åt helvete eller jag bryr mig fan i vem som gör vad där hos er – så är det inte jag som säger det men jag kanske någon gång har haft lust att säga något nästan liknande.
Så det här är väl ändå ett sunt sätt att avreagera sig – genom att skriva dialoger 😀