… så finns det mycket att känna skam för i dag.
Tillåt mig raljera lite om ett allvarligt ämne.
Barnskam. Första gången jag läste ordet var i dagens ledartext i Hufvudstadsbladet. Nå väl, jag känner ingen sådan då jag inte har satt barn till världen.

Här tas även upp flygskam. Ja, sådan får jag känna då jag flyger iväg på läsarresa den 29 september.
Köttskam. Det får jag också känna då jag äter kött i någon form nästan varje dag. Men jag äter också tomater, varje dag, av förekommen anledning.

Båtskam, bilskam, prylskam.
Har ingen båt, har ingen bil och gör mig dagligen av med prylar (fastän nya kommer in då och då).

På Facebook skrev en kollega i dag ”Ibland är det bästa en kan göra för att minska sitt kolavtryck att hålla käften” (Jan-Erik Andelin).

Någon miljöbov tycker jag inte att jag är. Jag sorterar kartong, papper och plast. Jag har ett kärl för bio-avfall hemma. Jag returnerar tomma flaskor och burkar.

Närmast anser jag att de som tycker att andra ska känna skam för ditt och datt själva borde skämmas för det.
Jag lanserar det nya ordet sprida-skamkänsla-skam!

Detta betyder ändå inte att jag förringar  Greta Thunbergs insatser. Jag är ju inte en gammal gubbe som är rädd för sanningar som unga kvinnor säger.