Det är nästan så jag glömt hur det känns. Att träffa människor och att intervjua någon nästan face to face. Det mesta har ju skett på distans den senaste tiden. Att kunna dela bord med andra konstvänner på ett vernissage i ett hemgalleri. Och sådan servering! Alltid lika vackert ❤

Att känna sig välkommen, att få diskutera allt från situationen i världen (hur ska det gå i Ukraina), till mer vardagliga saker som återanvändning av kläder, och minnen om hur några av oss sågs för första gången för trettio år sedan och vad som hänt efter det. Ja, det allt går ju inte att avhandla på en och en halv timme. Men mycket hann vi lufta 🙂