Första arbetsdagen gick bra. Vi gjorde sexton sidor och då kan man ta det ganska lugnt.
De artiklar och notiser som inte skrivs av våra reportrar redigeras ut av nyhetschefen. På kvällen finns alltid en reporter som läser korrektur på de färdiga sidorna och som ger ut ytterligare material om det blir små ”hål” som måste fyllas.

Vi jobbar i InDesign och då sidorna är klara gör vi pdf-filer av dem. Sedan skickas de elektroniskt till tryckeriet som ligger i Kouvola.

Då jag jobbar tänker jag inte precis hela tiden på skilsmässan. Men klart att tankarna irrar hit och dit, så helt och hållet glömmer jag inte det som hänt.

När jag satte mig i bilen började jag gråta. Numera bryr jag mig inte fastän tårarna rinner, så länge jag ser vägen framför mig.

I dag tror jag det handlade om känslan av att vara helt övergiven.
Förr fanns det någon som tröstade mig, som uppmuntrade, som peppade och alltid trodde på mig. Någon som kallade mig solstrålen i hans liv, för jag var faktiskt så gott som alltid glad innan dråpslaget kom den här våren.

Nu saknar jag människan som alltid förr gav en kram då jag var nere, som sa att allt ordnar sig. Han som strök mig över håret och gav det där löftet om att det alltid skulle vara vi två.

Kanske inte så konstigt att man gråter över svikna löften.

Men hoppas det snart kommer en glad dag efter tre ganska sorgsna.