Det här med min kreativitet vad gäller att teckna går i vågor. Jag ser bilder i mitt inre, på något sätt helt levande framför mig. Katten Stig och många andra figurer och filurer har mycket att säga. Däremot är det inte sedan så lätt att till ett papper överföra det jag har i huvet. Igår föddes ändå denna teckning.
Den som inte vill stiga upp, kan sätta sig ner. Vi har fått nya parkbänkar i stan. Ser bekväma ut och är fina, tycker jag. Hoppas de hålls rena och fria från klotter och att de inte utsätts för ofog.
… fick jag höra i dag. Det är tecken på kreativitet, och såsom jag skrev igår… den har fått flöda de senaste månaderna. Jag skriver mer än förr, allt från artiklar till fler och ibland lite längre blogginlägg. Jag ritar mina underfundiga figurer och skriver ibland texter till dem.
Det kom kanske fem centimeter snö i natt och nu kan jag hålla med dem som säger att det vita gör allt vackrare och ljusare. Den nya snön äter upp den gamla, eller ännu såhär års täcker den i alla fall det smutsbruna. Och så länge som det inte häver ner 20–50 cm på en dag är det bra!
Det här är parkområdet utanför mitt hem.
Jag fortsätter med vardagssysslorna här hemma, eldar, kör en tvättmaskin och plockar bland grejer som ännu inte på sju månader hittat rätta platser i hemmet. Allt julpynt är nu borta och hyacinterna hade blommat ut så det åkte i sopcontainern igår. Har ofta lekt med tanken på att spara dem och plantera dem på våren och se om det kommer upp något ett år senare, men det har aldrig blivit av 🙂
Jag är tacksam för min blogg och alla vänner här som skriver stöttande kommentarer. Att få läsa att även andra fått ”skäll” för sina bloggar, att arbetsgivare eller andra lagt sig i, ifrågasatt texter osv. är ju inte KUL, men det som andra berättar visar åter en gång att jag inte är ensam.
Att bara strunta i att man blir ifrågasatt eller påhoppad är inte så lätt. För somliga kanske det är enkelt att bara skaka av sig allt, låta skiten rinna av en som vattnet rinner av en gås. Men jag tror att om man såsom jag blivit mobbad längs med åren, på olika sätt och i olika sammanhang, och mera ifrågasatt än uppmuntrad, då blir det så att man lite kryper längs väggen, tittar ner i marken och skrapar kanske försynt med foten där.
Men man fortsätter tjurigt ändå. Lite som ett envist barn. Ge dig inte. Stå på dig, säger rösten inom en. Och så kommer de där uppmuntrande orden ändå, eller texterna och samtalen av andra som gått igenom samma sak.
Då brukar jag tänka att det kanske är just det som allra mest retar ”våra motståndare och dem som inte gillar oss”. Att vi inte ger oss. Att vi som upplevs som ”udda och störande” fortsätter köra våra egna race.
Mina teckningar är naivistiska. Jag kommer inte att försöka sälja dem eftersom jag ibland ritar Muminliknande figurer. Men att bara teckna för sig själv och sedan skriva texter till, texter som är min personliga humor, med ordlekar och sånt, det är säkert ok.
Jag har ju varit så pass förföljd under åren då jag bloggat, att jag därför blivit helt överdrivet försiktig. Jag har omkring 10 000 läsare i månaden, men alla ger sig inte till känna med kommentarer. Det har ändå funnits tider då jag tvingats förklara för bland annat chefer vad jag menat med det jag skrivit, eftersom någon nagelfarit mina texter och känt sig träffade eller fel behandlade.
Egentligen är ju allt sånt här löjligt. Med tanke på vad människor tillåts skriva på sociala medier i dag, utan att bli tillrättavisade och ifrågasatta. Men den lilla staden och mitt ”kändisskap” här har bidragit till en del konsekvenser och krav. Tänk efter, vad skriver du och om vem, hur kan det tolkas… osv.
Jag känner ändå nu då jag återfått mer frihet genom att bara vara en frilansare bland många andra, utan chefsmantel över axlarna – att jag kanske åter kan börja skriva vad jag vill och rita vad jag vill. Sätta färg med färgpennor på mina teckningar, skriva noveller, böcker, vad som helst!
För länge sedan fick jag idén om att skriva ”Lilla kukboken” istället för ”Lilla kokboken”. Det fanns så många roliga historier om en snopp som tänkte och sa olika saker och jag såg alla teckningar av den framför mig. Det här skulle inte vara något sexistiskt, inte ens erotiskt i någon upphetsande grad, utan mer något som vilken vuxen som helst kunde skratta lite igenkännande åt.
Jag tänker ofta även på att skriva min fjärde roman. Adrian Debutsky finns kvar i mitt liv, vi umgås dagligen.
Någon gång i framtiden kommer också mina memoarer, en bok som handlar om mitt liv, hoppas jag. Livet har ju varit, och är faktiskt även just nu, mycket spännande. Fullt av människomöten. Möten jag alltid kommer att behandla respektfullt ❤
När jag såg den här ängeln på Skeppsbrons julmarknad visste jag att hon ville flytta hem till mig. Nu hänger hon på dörren till min lägenhet. Har hon inte en bra min? 😀 Här bor jag! Har du inget uppmuntrande att säga, kom inte och stör. Eller typ… jag har överseende och förlåter allt, hur mycket skit ni än slänger på mig.
Tack vare stöd av några nära vänner samt av nära och kära, är jag åter på banan efter det skäll jag råkade ut för nyligen.
Jag känner att kreativiteten återvänder. Jag har många idéer för min blogg och har planerat flera kommande inlägg.
Jag fick också ny ork i jobbet efter en svacka på ett och ett halv dygn. Under några mörka stunder tänkte jag att vad är meningen med att ta en massa skit då man gör sitt bästa hela tiden… men vännerna fick mig som sagt på banan igen.
Och även ni som kommenterar på min blogg – varmt tack för ert engagemang ❤ Många av er känner inte mig personligen, vet inget om mitt förflutna. Ni låter er inte färgas av, och nås inte av rykten.
Ni som följt min blogg länge torde ha en ganska riktig bild av mig eftersom jag skrivit här om både medgångar och motgångar, vardaglig glädje och sorg.
Lovisaviken. En båt har tagit sig ut från Skeppsbron efter att inre viken frusit till.
Skeppsbrons julmarknad var välbesökt.
Jag är måhända överambitiös men jag har så många julbilder nu att jag senare i dag ska fortsätta med serien ”Nedräkning till jul” som jag hade i fjol.
Flyttade på några växter för att frigöra ytor att jobba på.
Underrubriken på den här bloggen är ju ”inne i huvudet på en författare”. Så mycket om författarskapet har det inte handlat om på senaste tid.
Ändå är det helt möjligt att jag skriver en fjärde bok i serien om nyhetschefen Adrian Debutsky. Men jag skapar ingen stress för mig själv med det. Kreativitet går inte att mana fram.
Förra hösten och vintern målade jag på kurs. I den helt fria processen, där vi inte var tvungna att skapa något på förhand bestämt, bearbetades många känslor.
På ett och ett halvt år har jag ändå inte haft ork att skriva skönlitterärt. Den sorg som skilsmässan innebär slukade största delen av min energi. Resten gick åt till jobbet, som också kräver kreativitet.
Nu börjar jag så småningom känna att jag åter vill skapa något. Därför frigör jag ytor på bordet i vardagsrummet. Det har ju nästan sett ut som en djungel med alla mina växter.
Ni kan säkert räkna ut att jag inte behöver utrymmet för att skriva böcker. Bilder på det jag ska pyssla med visar jag den dag det finns något konkret att visa.
Alla grödor har varit sena i år på grund av kalla juni. Nu börjar de blommor som såddes från frön visa sig i bänken på sommarstället. Eller ja, kanske det är en höstblomma, jag vet inte 😀
De kom inga pumpor i år på sommarstället och luktärterna blev, så som jag redan skrev, mycket skrala jämför med i fjol.
Det var ju kallt och regnade mycket, rentav snöade, i juni – så vi tror att många grödor därför blev sena eller inte klarade sig alls.
Mycket har varit konstigt den här sommaren – till exempel mitt liv. Men sakta ska väl allting vända, och så som en vän skrev till mig – när det är som värst kan det bara bli bättre. Kloka ord.
Och om jag inte hade skrivit så öppet här om mina känslor hade jag aldrig hittat alla de medsystrar, eller ödessystrar som jag också kallar dem. Till och med några män har hört av sig och berättat om sina motgångar, om känslorna av hopplöshet, tomhet… men också om hur allting sedan en dag vänt och blivit bättre.
Den här markkryparen sådde jag på sommarstället ifjol. Den klarade vintern bra och har vuxit lite i år.
Glädje och sinnesro finner jag på släktens sommarställe och där har jag lov att tillbringa tid fortfarande fastän maken och jag separerat.
Ekorrarna, hackspetten och en del små fåglar gillar att vi lägger ut nötter på fågelbrädet. Har tänkt fortsätta göra det hela hösten, vintern och våren fastän jag flyttar in till stan.
Tredje dagen på jobbet gick bra. Jag var ansvarig för layouten och vi gjorde tjugo sidor. Reportagen är roliga att laya, speciellt då det finns många och bra bilder att välja bland.
På eftermiddagen hade vi idémöte och jag kände bara hur skallen var tom. Jag vet att kollegorna förstår om det inte just nu kommer så mycket kreativt ur min hjärna, jag har mycket annat att tänka på för att få vardagen fixad.
Men plötsligt dök ett par idéer upp! Kanske det beror på att man är i en kreativ omgivning och har inspirerande kollegor! Hurraaa för dem!
Jag är lättrörd och de här raderna fick mina tårar att strömma.
Har en nära vän som är väldigt duktig på allt möjligt som kräver tålamod och fingerfärdighet. Hon är en av de mest kreativa jag mött.
Då hon fick höra om sorgen som drabbat mig knåpade hon ihop det här vackra kortet. Dikten har jag läst flera gånger och den ger mig varje gång lite ny styrka.
Personen som gett mig kortet har också gett sitt tillstånd för att jag visar upp det här. Hon är en fin och empatisk människa och fastän jag redan tackat henne mycket vill jag tacka henne också här ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 