Vår lägenhet är ingen vacker syn just nu. Första flyttlasset ska gå fjärde augusti och jag har den här veckan på mig att få allt klart.

Det har varit årets mest svettiga veckor och att bära lådorna från ett rum till ett annat har varit tungt. Att föra ut sopsäckar med sådant som ska slängas likaså. Under två veckors tid har jag fört saker till loppiset, tiden för bordet där tog slut igår. Med pengarna som kom in finansierar jag kanske en fjärdedel av vad flyttkalaset kostar.

Jag känner i alla fall att jag gjorde en miljögärning då jag inte kastade allt det jag inte behöver i soporna. Jag har sorterat och donerat men onekligen blir det ändå en del över.

För att ingen ska tänka att min man är en slöfock som inte hjälper till vill jag i ärlighetens namn säga att han lovat hjälpa mig bära ut en del av det som ska till välgörenhetsaffärer, till skräpcontainern och till sorteringskärl.

Det där med att dementera hör ihop med en annan blogg. Jag lägger inte ut länken till den här och jag nämner inte personens namn. Jag sprider inget på Facebook heller, bara länken till min egen blogg.

Men jag måste förstås säga att bloggtexten jag nu nämner handlar om mig och att det är min mans nya kärlek som skrivit inlägget.
Jag hade bestämt mig själv för att inte läsa hennes blogg, men en väninna berättade för mig att där bland annat står ”She constantly reports where we have been spotted together”. Med she menar hon mig.

Ni som läst min blogg sedan 18 juni då jag första gången berättade om skilsmässan vet att jag inte konstant rapporterar om var maken och hon befinner sig. Så det vara bara det jag ville dementera.

Att jag aldrig någonsin skulle kunna skriva om min man eller hans nya kärlek, för att vara rädd för att stämplas för att skriva något fult – det går ju inte om jag vill skriva om min stora sorg, och det vill jag.
Jag har försökt förhålla mig sakligt från början till slut och gör det även nu.

I kväll har jag tänkt gå på trav med en vän, ska försöka komma ihåg att ta bilder där!

Kramar till er alla ❤