ljung

Lika svårt som det är…

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

… att låta bli att köpa de första tulpanerna på vårvintern, eller penséer och pelargoner ju närmare sommaren vi kommer. Lika svårt är det för mig att låta bli att köpa ljung till hösten och vintern.

Jag sitter inte ute vid bordet så här års, så ljungen kan mycket väl dominera ytan.

En av orsakerna till att jag ”inte skulle ha ljung” den här hösten var att det rådde en liten oordning på balkongen. Men i affären talade ljungen till mig, den ville flytta in hos mig helt enkelt, och jag kunde inte motstå dess vädjan 🙂

Så egentligen var det ljungens förtjänst att jag på en knapp halvtimme fick ordning på balkongen. Trots att den är inglasad vistas jag inte så mycket där så här års. Men det känns trevligt att se den ståtliga växten då jag sitter i soffan vid teven inomhus.

Balkongen är väldigt rymlig och jag ser fram emot att få inreda den på våren. Under en stor del av året kan den utgöra ett extra rum i min bostad ❤

Höstens alla färger

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Ett litet startkit för min väninna Hanna och mig.
Ett litet startkit för min väninna Hanna och mig.

I dag åkte Hanna och jag till Robinhood i Forsby. Där köpte vi olika färger och penslar som vi ska använda på vår målerikurs. Vi hade paus i kursen förra veckan men från och med tisdag fortsätter vi med full fräs, det ska bli kul att förverkliga de idéer som tagit form i hjärnan.

Och så gick det nu så som det brukar gå då man är på ”Robban”. Det är ungefär som då man är på Ikea. Man hittar en massa andra bra grejer som man behöver.
Jag försöker ändå köpa bruksvaror, inte så mycket i prydnadsväg. Kom hem med ett par leggings, en blus, en dörrstopp och så några paket klistermärken, förstås.

Två krukor med ljung blev det också till balkongen – både prydnad och bruksvara 🙂

Här har vi alltså höstens alla färger!

Tycker det alltid är lika vackert med ljung till hösten på balkongen.
Tycker det alltid är lika vackert med ljung till hösten på balkongen.

Trettiotre år sedan pappa dog

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Det är trettiotre år, sex månader och fyra dagar sedan min pappa valde att göra slut på sitt liv. Jag skulle fylla sexton den våren.
I början, under flera års tid, tänkte jag på honom varje dag. På trettioårsdagen efter hans död grät jag massor. Som om sorgen, insikten om att han är borta för evigt, kom ikapp mig först då.
Jag har aldrig känt hat eller ilska över hans beslut. Men ledsen och besviken har jag varit. Det blev ju så många varför obesvarade.
Tiden läker väl inte alla sår, men minnen bleknar. Man lär sig leva med det som hänt och jag har ju många väldigt fina minnen kvar av pappa. De försvinner aldrig.
I dag gjorde mamma och jag hans grav höstfin. Jag tycker inte det spelar så stor roll när man går till gravarna. Man går då man känner för det. Inte för att andra ska se om där är blommor eller ljus.
Pelargonerna var ännu så pass fina att vi inte tog bort dem. Ljungen är ny. Och vem vet när snön kommer och täcker alltsammans.
Kyrkogårdar är fina. Jag tycker om att gå där, sådana dagar då jag inte har bråttom. Och jag pratar gärna om, samt med, min pappa. På det sättet lever han vidare.