Det sägs ju att man lätt blir blind för allt det vackra i ens näromgivning. När jag tänker efter har Lovisa rätt många parkområden.
Den på bilden är en av fyra som finns mitt mellan Mannerheimgatan och Brandensteinsgatan. Längs österut ligger Tranbrunnsparken, sedan kommer den här vars namn jag inte känner till. Lite längre fram, intill torget, ligger följande park som ibland kallas Ankarparken för att där finns ett stort ankare. Längst borta, där vi kan ana kyrkan på den här bilden, ligger kyrkparken.
En massa andra parker och grönområden, som kanske nu på hösten borde kallas gulrödoranga områden 🙂 finns det gott om i vår fina lilla stad.
Här är det lätt att andas, så det är väl inte så konstigt att man talar om städernas lungor då man talar om parkerna.
I Lovisa finns det en ganska stor ås som sträcker sig från kyrkan i centrum mot Södra åsen där vi bor. Ett fint område för naturvänner att strosa runt på.
Det blev en del klättrande på söndagspromenaden i dag, men upp i vattentornet tog jag mig ändå inte 🙂 Det rivs förmodligen snart eftersom det är i dåligt skick.
Det fanns en gång då man planerade göra en klättervägg här. Idéer om en fullständig renovering med cafeteria och utsiktsplattform där uppe har också funnits.På åsen finns massor av stenar och åtminstone på en av dem finns en bänk. Att ta sig upp dit var inte så lätt… Avståndet från lilla stenen till den stora var rätt stort och så skulle jag ju ännu uppåt!Utsikten ned mot gamla kyrkogården är fin. Hur jag tog mig ned från stenen är sedan en annan historia som ni inte får se bilder på 🙂
Följande klätterprojekt blev att ta sig upp till utsiktstornet Kuckustenen. Tornet uppfördes i gjutjärn 1906 på stenen som mig veterligen redan innan hade det roliga namnet.
Kuckustenens utsiktstorn har nyligen renoverats.På första avsatsen av tre ser utsikten ut så här.Här är vi redan på tredje avsatsen. Smidet är vackert, här pryds räcket av fåglar. Trappan till andra avsatsen pryds av harar. Tror där finns ekorrar också.Från tredje våningen ser man ut över Lovisaviken. Till höger syns kärnkraftverket, ön till vänster är Dunkahäll.På väg nedåt från Kuckustenen.
Det var åter en härlig höstsöndag, som varmast kring fjorton plusgrader! Sjätte oktober, helt otroligt!
I samband med ett fotouppdrag i den här parken passade jag på att ta några bilder som visar vår fina stad. Förenade alltså nytta (jobb) med nöje (blogg).
Den här samlingen av stenar bildar en labyrint som i Finland kallas jungfrudans på svenska, och jatulintarha på finska . I Lovisa har vi en sådan i Strandparken. Hur parken ska se ut i framtiden, vad annat där kunde placeras, diskuteras just nu. Hundpark, en utvidgad stenpark, en temapark?
Onni är ett finskt ord, betyder lycka. Den här båten finns i Strandparken som ett monument över en del av Lovisas sjöfartshistoria.Strandparken i Lovisa är stor och fin. Utöver jungfrudansen och Onni finns här en fyr. Den är bara en marin prydnad men jag tycker den passar i miljön. Följer man cykelvägen mot vänster på bilden kommer man till en liten rosenpark.Den här bilden har inget med Strandparken att göra. Kunde ändå inte låta bli att fotografera redaktionernas (Östra Nyland-Loviisan Sanomat) gård i höstskrud. Den är ju inte pjåkig alls!
Polisbilen på Sugudden.Kanske polisen har läst min blogg och insett att här finns något att undersöka!
Men okay – jag vill inte lura mina läsare.
Så här gick det till i verkligheten.
Polisen råkade göra en tur till Sågudden i går då jag var där. Och Sugudden är ju namnet jag använder så att läsarna ska förstå att det jag skriver bara är fantasier.
Men en gång hände det faktiskt på riktigt att polisen kom till SÅGudden då maken och jag smög där i buskarna.
Nej, nej – vi var inte där för att pussas. Vi gjorde ett reportage om vad som händer i Lovisa sena kvällar och nätter. Bland annat hade vi hört om ungdomar som brukade busköra där.
Just den kvällen fick vi inte syn på några unga som körde för fort. I stället kom polisbilen. Och när vi hukade i gräset föll strålkastarna från deras bil på oss. Vilket ledde till att de körde fram till den plats där vi gömde oss och frågade vad vi höll på med.
Lyckligtvis trodde de på oss – i småstaden känner ju alla varandra.
Och den här storyn är sann.
Min fantasi började skena då jag såg de här containrarna på Sågudden.
Adrian påstår att jag läst för många deckare. Ska han säga, som är orsaken till att jag skriver böcker.
Jag föreställde mig att de här lådorna innehöll knark, för det är precis på ett sådant här ställe man ska förvara sådant. Sedan ska så mycket som möjligt av den skumma businessen försiggå mitt på ljusa dagen, inte i skydd av nattens mörker.
Vid en stor brygga, som sett sina bästa dagar, ligger ett litet fartyg som också sett sina bästa dagar.
Sågudden är en vacker plats i Lovisa, ett rekreationsställe som många vill bevara som sådant. Andra vill bygga hotell och casinon här.
På udden fanns ett sågverk för cirka femtio år sedan, därav namnet.
Men att jag skrev Sugudden i rubriken har med ett minne från jobbet att göra. Vår förre redaktionssekreterare var snabb på tangentbordet men skrev därmed också lite fel ibland. Sågudden blev Sugudden och ett kaolinlager i hamnen höll på att bli ett kokainlager. Det felet upptäcktes innan tidningen gick i tryck, men jag vill minnas att det stått Sugudden i tidningen någon gång.
Den här stugan längst ute på udden har också sett sina bästa dagar. Men den används av föreningsfolk, bland annat fiskare.Udden i sin helhet har inte alltid funnits här. Området fylldes ut då sågen byggdes. Till höger ses en del av Lovisaviken.Utsikten från västra halvan av udden söderut.Fastän jag bor bara en halv kilometer från udden tänker jag sällan på hur stor den är. Och att här finns ett par lummiga dungar som liknar små alléer upptäckte jag, skam att säga, först i dag.Från östra stranden leder den här allén till mitten av udden. Där finns en väg längs vilken fordon kan ta sig till och från udden. Vackert, eller hur?
Tycker löven kan vara riktigt fulsnygga ibland.Karaktärshusen på Ekuddens campingplats. Här kan man hyra rum.Kretsgången där den börjar. Längst borta på bilden kröker den sig tvärt mot vänster. Och längst borta i ändan av den vägsträckan finns släktens sommarställe.Den här vyn har jag visat ett antal gånger förr. Badstranden Plagen. Och säg mig, så höst som det är i dag ser det ut som om det var full sommar här. Älskar den här platsen.Men sitter man på terrassen och blickar ut över strandparken ser man ju nog att hösten kommit också hit. Fastän gräset ännu är hur grönt som helst.Gamla kyrkogården är fin i Lovisa. Och den här muren har ju sett ett som annat.Från gamla kyrkogården har man den här vyn över Lovisaviken.I norra ändan av gamla kyrkogården finns en trätrappa som leder upp mot Kvarnåsen.Det lär vara hälsosamt att krama träd.
Promenader i naturen gör susen. Man får perspektiv på saker och ting. Nu har det varit fint väder de två senaste söndagarna då jag gått en fotograferingsrunda. Men jag lovar, jag ska promenera och fotografera i regn och rusk, slask och snö också!
Den gamla kartongfabriken i Lovisa får inte rivas, och bra är väl det!
Jag tror jag har visat bild på det här huset en gång tidigare här i bloggen. Men jag tar den ändå i repris.
Eftersom jag förra helgen visade bilder från gamla fina hus, som var renoverade eller under renovering, visar jag nu ett där det tyvärr inte hänt något på länge.
Visst är det ett möjligheternas hus? Hallå, Ernst Kirchsteiger! Jag vet att du läser min blogg så var snäll och kom till Lovisa nästa gång du vill förvandla ett ruckel till ett palats.
Tror det här är årets sista deltävling i seglingstävlingen Saltkoppen.
Men visst är det fint, en sensommarkväll i Lovisa. Starten har nyss gått i en seglingstävling. Det är nästan vindstilla. Jag knäpper två bilder, med mobiltelefonen. En av dem är jag nöjd med och då kan jag gå tillbaka till glaset med det mousserade vinet 🙂
När jag läser andra bloggar fascineras jag mest av vardagliga bilder. Sådana som knäppts rakt av. Bilder som beskriver något bloggaren fått syn på . Ett djur, en vacker vy i naturen, färger, speglingar, något lustigt eller olustigt, något överraskande, något viktigt eller något trivialt.
Septembernumret av Unelmien Talo & Koti skriver om Saara och Niklas Nordman i Lovisa.
Nu blev det lite inredningsstuk över den här bloggen i alla fall… jag som i går mopsade upp mig och sa att jag är minsann en amatör som skriver om allt mellan himmel och jord och inte bara om inredning…
Men måste bara säga att septembernumret av den finska månadstidningen Unelmien Talo & Koti skriver om ett av de hus som var öppet på Lovisa Historiska Hus. Nordmans Villa Helmi, även kallat Schildts hus för att författaren Runar Schildts mormors torp en gång funnits på samma plats.
Gillar tidningen för att den kommer ut bara en gång i månaden. Den är inte heller överdrivet tjock. Man orkar och vill läsa ALLT.
Och så tar vi som avslutning ett par ord på finska. Tidning = LEHTI. Men löv och buskars blad är också LEHTI. Vänder man ett BLAD i en bok är det samma som att vända en sida = SIVU.
Genial idé att beskriva Lovisa, som Lov is a – Love is a – kärleken är – något. Kanske Lovisa 🙂 Vem var det som kom på den här ordleken?
Så här i efterdyningarna av Lovisa Historiska Hus måste jag visa sötsaken jag fick i går. Det var Lovisas namnsdag 25 augusti och utanför stadens tält på Saltbodtorg delade anställda ut de här sötsakerna.
Så här såg sötsaken ut på baksidan. Kostar säkert inte mycket men gjorde antagligen många glada på LHH:s andra soliga dag. Tack tack!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 