Här har genom åren funnits allt möjligt. Gamla Lovisabor känner igen benämningen brandkårshuset. Men här fanns också biblioteket då jag var tonåring – oj, sådana minnen man har från den tiden!
Här är skolelever nu tillfälligt inhysta, här har funnits socialbyrå och i bortre kortändan har ortodoxa kyrkan ett litet utrymme. Jag kommer inte just nu ihåg vilka alla funktioner som funnits i huset, men fint är det!
Den här fina byggnaden har under många år varit ett trivsamt boende för äldre personer. Jag känner några som tyckte väldigt mycket om att bo här. de personerna finns dock inte mer i dag.
Lite synd att allt ska vara så tipptopp nuförtiden… minsta lilla sak som kan påpekas som ”skavank” leder till saneringsbehov och det blir för dyrt…
Nu står byggnaden tom… riktigt sorgligt… för såvitt jag vet fanns här inga mögelproblem.
Byggnaden får mig att tänka på mamma och framtida behov för alla som åldras.
Dessutom har jag nu till höger och vänster ute på stan berättat hur det är med mamma, så jag tycker att jag kan berätta även här. Jag vill att de som är intresserade av hur hon mår ska veta vad som hände på riktigt. Ingen ska behöva nöja sig med lösa rykten, för sådana finns det alltid gott om.
Mamma lever. Om någon hört något annat så dementeras det ryktet.
Hon åkte in på sjukhus på grund av högt blodtryck och ”lätt förvirrat tillstånd” den 12 augusti. Magnetröntgen visade att hon hade en godartad växt i huvudet. Hon hade ingen hjärnblödning, vilket misstänktes till en början, men växten hade börjat blöda.
Mamma opererades av en av Finlands främsta neurokirurger den 23 augusti. Efter det var hon några dagar på infektionsavdelningen i Borgå, men i det stora hela har hon återhämtat sig rasande fort.
Alldeles i dagarna ska hon få komma hem, och min syster och jag har fixat allt som behövs kring det.
Jag är trött men också mycket tacksam, och i morgon skriver jag i Nya Östis en kolumn om mina tankar kring vården.
Trött är jag också på att bita ihop, bara orka och hålla tyst.
Tusentals människor kämpar med samma ”problem”, det vill säga att orka med jobb, privatliv och att ta hand om släkt och vänner som blir äldre.
Varför vara tyst om det?
Det finns fler konstverk i Strandparken än det jag visade tidigare i dag.
Bland annat bänkar som målats med olika motiv!
I dag fick vi mamma tillbaka till sjukhuset i Lovisa. Hon opererades i torsdags av en av de bästa kirurgerna i Tölö. Jag känner stor tacksamhet för det och för att rehabiliteringen hittills gått bra.
Jag har även en del bekanta som ligger på sjukhus eller som av olika anledningar är krassliga.
Därför fortsätter jag öva på att visa och känna tacksamhet över små saker.
Det kan kännas ”jobbigt” att tömma diskmaskinen ibland, eller att hänga tvätt.
BLÄÄÄ för sådant vardagsslit…
Men om jag istället försöker tänka ”tack gode Gud för att jag KAN tömma diskmaskinen och tvättmaskinen själv”… ”tack för att jag KAN gå på mina ben, till och från ett jobb som jag tycker om” … då inser jag det stora i att jag faktiskt kan göra det.
Jag tycker det är roligt när folk är kreativa. Sedan går ju åsikterna alltid isär om sådant här. Är det fult? Är det vackert? Vad är konst? Och så vidare.
Det blir en hel massa bilder tagna under LHH-dagarna. Ett flertal sparas till Skyltsöndag, Hur galet som helst och till Glad måndag.
Enligt Accuweather på mobiltelefonen var chansen, eller risken, för regn hundra procent i dag. Tidigt i morse föll några droppar men efter klockan 9.50 sken solen, och även om det blev lite mulet mot eftermiddagen fick vi inget regn. Däremot lär det ha regnat i grannstaden Borgå…
Grundidén med evenemanget var och är att visa hur man renoverar och håller över hundra år gamla hus i bra skick, oftast med traditionella metoder.
Allt eftersom evenemanget vuxit, och då numera över 15 000 personer söker sig till Lovisa, har även antalet marknader blivit fler och pop-up-cafeterior finns här och där.
Att besöka husen kostar 18 euro, armbandet är i kraft två dagar och du kan titta in i nästan femtio hus om du bara orkar och hinner.
Det såg regnsjukt och mulet ut vid 8.30-tiden, men klockan 9.50, tio minuter innan evenemanget skulle börja, sprack molntäcket upp 🙂
Evenemanget Lovisa Historiska Hus arrangeras för fjortonde gången i år. Det mesta händer mellan klockan 10 och 17 både i dag och i morgon.
Själv är jag med på ett litet hörn som media ansvarig sedan 2016.
Två dagar kommer nu att vara späckade av jobb. Jag ska fotografera så mycket jag hinner och även försöka uppdatera bloggen såsom jag gjort under många år.
Ett av de nya objekten är Sjövalla på Varvsvägen i Köpbacka, några kilometer utanför Lovisa centrum.
Bilder av alla hus, information om hela programmet, mässtidningen med mera hittas HÄR.
I går var det ännu tyst och öde på gatorna, men biljettförsäljningsstånden hade ställts ut redan på eftermiddagen. Mot kvällen började försäljare och utställare anlända till parkerna och torgen i stan. Skyltarna som visar vilka hus som håller öppet för allmänheten kom upp. Tillfälliga trafikskyltar likaså.
För tio månader sedan började styrelsen och andra aktiva förbereda årets evenemang. I dag är det dags!
Det finns många olika minoriteter.
Vi finlandssvenskar utgör en av dem. Samer utgör en annan. Funktionshindrade en tredje. Bara för att ta några futtiga exempel.
Sedan finns det sexuella minoriteter, och folk som har en religiös övertygelse som är i minoritet.
Invandrare utgör alltid en utsatt minoritet i ett land som inte är deras hemland.
Ofta uppstår ”ett jäkla ståhej” då någon tar minoriteter i försvar.
De som motsätter sig minoriteters rätt till existens syns och hörs ofta tydligt i social media. De brukar visa sig med ARGA emojis eller fräna kommentarer.
När sedan minoriteten ryter ifrån och vill framföra sitt budskap säger den andra parten att minoriteterna skapar ”ett jäkla ståhej” kring ”en massa fenomen som inte fanns förr”. Som om det vore pop just nu att vara gay eller transsexuell.
Eller som om det vore ett nytt fenomen att fly krig och bli en asylsökande flykting.
Det har alltid funnits förtryckta minoriteter. Det är bara det att vi nu i större utsträckning vågat börja prata öppet om dem. Och därför uppstår ”ett jäkla ståhej”.
Jag kommer inte att vika en tum då det gäller mitt sätt att tänka.
Låt alla blommor blomma, kärlek kan inte vara fel. Behandla din nästa såsom du vill att hon eller han ska behandla dig. Med respekt.
Något så enkelt som en smörbulle gjorde mig glad i dag!
Jag har flera gånger under sommaren stuckit mig en på kaféet och velat köpa en sådan, men alla gånger har de varit slutsålda eller eventuellt inte bakats alls.
Jag förstår om någon tycker bullen ser anemisk ut, men den är en av mina absoluta favoriter 🙂
Jobbade på förmiddagen, hälsade sedan på mamma på sjukhuset. Fick de senaste rapporterna från två sjukhus. Har flera papper fulla med anteckningar över vad som sagts de senaste fem dagarna.
Jag är vid gott mod vad gäller mamma, men märker att jag på kvällarna är väldigt trött. Och i situationer som dessa blir jag glad av en enkel smörbulle!
För en vecka sedan firades en privat fest i Karlskronabulevardens park. Det var jättefestligt med många människor, olika maträtter och drycker och fina dekorationer på bordet. För att få göra så här måste man förstås ha tillstånd av staden. Nu undrar jag vad som ska hända med bordet. Det är ju stabilt värre. Men knappast kan det stå kvar nästa helg då lokala producenter säljer sina varor här i Delikatessernas park under Lovisa Historiska Hus-evenemanget.
Jag vill fortsätta vara en ambassadör för min fina hemstad och lottar därför ut en magnet som har Lovisas rådhus som motiv.
Gå in på bloggens startsida, klicka på utlottningsbilden till höger och följ direktiven 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 