Sista söndagen i april. Här går det undan!
Här är det blandspråk som gäller.
Limu säger vi på finlandssvenska och menar lemonad, läskdryck.
Lounas = lunch. Lehtipihvi = lövbiff. Kastike = sås.
Kermainen lohikeitto = Gräddig laxsoppa.
2 täytettä = två fyllningar.
Fler skyltare hittas via BPs blogg.
I går var det ruskigt, blött, dystert, grått.
I dag återvände sommaren med +23 grader. Kanske för att säga adjö för den här gången.
Jag åt lunch utomhus på Café Favorit med min syster och hon fick en present av mig 🙂
Omgivningen är lummig och fortfarande rätt grön. Här finns äppelträd som inte syns på bilden, men höstens färger har inte ännu tagit över.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja bo på sydligare breddgrader 4–5 månader om året. Men sedan undrar jag om livet skulle förändras till det bättre bara genom flytt till sol och värme. Tänk om där är olidligt hett ibland. Och jag kanske skulle känna mig ensam, inte kunna göra mig förstådd till hundra procent. Spanskan och franskan är inte SÅ starka, och med italienskan är det ännu sämre ställt 😀
Nä, gräset är inte alltid grönare på andra sidan staketet. Jag får nog bara hitta på något sätt att klara höstens mörker, rusk och väta och vinterns kyla.
… är lätta att ta. Jag vill inte avge stora löften som att NU ska jag börja träna, NU ska jag sluta dricka vin, NU ska det bli bara grönsaker på bordet 😀
Det är liksom ingen vits med sånt. Vi människor stressar i onödan kring allt det där, vad är hälsosamt, vad inte. I det stora hela torde väl devisen ”lagom är bäst” vara gångbar.
Var inte för sträng mot dig själv.
Så jag tänker numera så här. Ät en frukt ibland, försök få i dig en portion varm mat då och då, fixa till en enkel lunch – det tar inte många minuter. Och så är jag nöjd med det och prisar mig själv 🙂
Skulle det ännu finnas mindre förpackningar med vindruvor, eller sådana i lösvikt, vore allt perfekt.
Dagen började med frissa klockan 10. Fick lite ny färg i hårbottnen och trevliga lockar. Försökte ta några selfies men blir så förvrängd på dem att jag hoppas någon annan någon gång kan ta en lite bättre bild på mig.
Tog en cykeltur eftersom jag hade en timme ledigt mellan frissan och följande möte. Små pauser är bättre än ingenting, för det här verkar bli en hektisk vecka. Mycket har hopat sig och jag inser att jag borde ha tackat nej till ett jobb. Samtidigt är det svårt att göra det då man vill behålla sina fina kontakter och få pengar så att alla fakturor kan betalas.
Det dammar och bullrar mycket där nu, men det värsta ska väl vara förbi inom en vecka. Tycker lite synd om krögaren vars matgäster inte kan sitta ute och äta då jobben pågår.
I kväll ska jag ännu på innebandyns pressinfo, som representant för Lovisa Tor, bland annat för att bilder till hemsidan.
Så just nu, kära bloggvänner, hinner jag inte läsa och kommentera så mycket hos er – men jag hoppas att nästa vecka är lugnare!
… överräcka vinsten, en handduk från Marimekko, till Inge.
Men så kommer hon med en fin kasse till mig. Den innehåller ett vackert doftljus och klistermärken som hon råkar veta att jag gillar.
Där stod jag med min bloggvinst i en helt vanlig liten plastkasse till henne…
Ridå!
Men kanske man inte ska fokusera så mycket på sina egna tillkortakommanden. Lunchen var god och vi hade en del intressant att prata om, till exempel bloggar 🙂
… få njuta av en lunch som den här!
Ska efter lunchen skriva ut en personintervju med en kvinna som för sju år sedan flyttade från Tyskland till Finland.
Hon fick ett projektjobb i Lovisa och fann kärleken här. När jobbet tog slut beslöt hon sig för att stanna i den lilla staden hon lärt sig älska.
I kväll är det åter målerikurs. Få se om jag äntligen ska lyckas få fram Adrians ögon, näsa och mun…
Lunchen intogs på Saltbodans café och till restaurangen ska jag också ikväll med Lovisa svenska lärdomsskolas elevförbund som firar sommarfest.
Jag har under de senaste dagarna funderat mycket på makens och mina gemensamma minnen. Hur många gånger har vi inte suttit just här, på Saltbodan? Vi har kollat på fotboll, vi har varit ute med släkt och vänner, vi har ätit mat eller smaskiga tårtbitar, druckit något glas gott – för min del ofta mousserat.
Minnen finns i form av alla våra fotoalbum som vi på något sätt ska dela. För vem kastar bort gamla foton?
Och minnen finns i mina dagböcker där jag skrivit om precis allt vi gjort, från det intimaste till det mest vardagliga. Här finns detaljerade beskrivningar om våra resor, som brukade bli tre, fyra, fem om året.
Jag har funderat om jag kanske borde skriva om de här minnena här på bloggen också, för här bearbetar jag allting bäst då jag får kommentarer av mina vänner.
I början av augusti, efter avslutad kioskperiod, brukade vi alltid resa utomlands. Ofta till Grekland.
Också i år har många kunder frågat mig vart vi ska resa i år, ”för det ska ni väl som vanligt”.
Svar: nej, det ska vi inte – ja, maken kanske reser nånstans, jag vet inte… men inte med mig i alla fall.
Visst känns det sorgligt, och hela året jag har framför mig är fyllt av högtidsdagar och andra dagar då vi brukade göra det-och-det.
Så jag ska fundera på det där med att skriva om de bästa minnena, för dem vill jag vårda.Just nu gör de flesta minnena ont, men en vacker dag ska jag med glädje kunna titta tillbaka på våra sjutton gemensamma år.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 