Hur som helst… det är så otroligt skönt att få egen prägel på hemmet.
Jag är inte den som har bästa tålamodet… därför kånkade jag upp arbetsbordet till tredje våningen och tänkte att om jag inte lyckas få hjälp i dag så banne mig skruvar jag ihop det själv 🙂
Precis så maskulint och fritt från rysch-pysch-romantik som jag vill ha det 😀 Bara bordet är nytt, allt annat fanns sedan tidigare, och den fina sekretären som hittills utgjort tillfällig lösning för arbetsbord syns utanför sovrumsdörren. Fortfarande på tillfällig plats, men … allt artar sig!
Men lyckligtvis fick jag hjälp en timme och slapp en massa onödiga svordomar och ännu fler grå hårstrån…
Och om nu någon tycker att det är konstigt att det inte finns spetsar, gardiner, kuddar eller annat mys & pys i min sterila lägenhet, så kan jag trösta er… lite romantisk är ändå nya lampan i taket i sovrummet – hahaa 😀
En lampkupa av spetstyg – det är ungefär så långt jag kan sträcka mig 🙂
Det är ett tag sedan jag lade ut bilder från mitt nya hem.
För visst kan man kalla det nytt fortfarande, jag har ju bara bott här fem veckor.
Men nästan alla saker har hittat sin plats. Fyra lådor är ännu ouppackade men jag vet exakt vad som finns i dem.
Mitt mål var att hålla skrubben i ordning och där är fortfarande ingen trängsel (Adrian nickar gillande).
Finskans ”olohuone” beskriver det här rummet bäst. Ett-rum-att-vara-i. Kallar det ibland sal, ibland vardagsrum.
Adrian har också funnit sig i att det är Daniel Craig som blickar ut över både sal och sovrum.
Visst har jag ännu att pyssla med. Bland annat ska hyllorna i arbetsrummet städas, klädskåpen likaså.
I köket ska en stor klocka komma upp på väggen men i det stora hela är allt klart där.
Här är allt inte heller klart, men bit för bit blir det bättre.
Sängen ska troligen flyttas en decimeter till bort från fönstret. Men jag har sovit utomordentligt bra här.
Möjligtvis skaffar jag ett överkast (redigerat, skrev dagtäcke innan och blev en del kommentarer, vilket jag tycker är kul – ord är intressanta!). Det ska i så fall vara tungt och enfärgat mörkbrunt.
Hade många krukor i olika färger och format med mig då jag flyttade. En del korgar också.
Det här är en gammal korg som man plockade potatis i på stället där min mamma bodde då hon var liten. I gamla lägenheten har jag ännu en kälke som man drog mjölkkannor på förr – den ska jag också ta hit och hitta en plats för.
I det senaste numret av den finska månadstidningen Unelmien Talo & Koti (ung. Drömmarnas Hus & Hem) fanns det en liten artikel om bloggaren Anne. Hennes sajt hittar du här.
Anne bor i Pernå som är en del av Lovisa och jag läser hennes blogg då och då. Bilderna ger inspiration. Här finns mycket prylar och färger och olika mönster.
Själv vill jag inreda mitt nya hem minimalistiskt och maskulint. Jag kan tänka mig blanda mycket modernt (närmast då elektronik) med gamla saker som jag ärvt eller fyndat på loppis.
Vi får se hur det blir – och så som jag skrev i förra inlägget, så ser jag fram emot att få flytta och börja inreda.
Jag ser också fram emot att få visa bilder på mitt hem, då det äntligen någon gång i framtiden blir ett sådant.
För nu har jag bott över två månader i en bostad som inte längre kan kallas hem – jag har ena foten på åsen och den andra är på väg in mot centrum.
Tidningen Unelmien Talo & Koti har skrivit om Annes inredningsblogg Koti Kolmelle.
Omöblerat tillsvidare men det här ska bli mitt arbetsrum.
I det här rummet kommer jag att sitta och blogga i framtiden. Via min nya dator som jag köpt från Sverige och som anländer nästa vecka.
Här kommer ett matsalsbord, sex stolar, en soffa och en tv och that´s it.
Ni får tänka bort de möbler ni ser på bilden för de är inte mina. Balkongdörren och alla fönster förnyas innan jag flyttar in. Bostaden är 73,5 kvadratmeter stor.
Den ska inredas i maskulin stil. Troligtvis inga gardiner, inget blommigt, inga pasteller, inte rysch och pysch. Avskalat och enkelt.
Bilder av sovrummet och köket kommer senare!
Här blev jag väl omhändertagen.
Fastän nya bostaden gör mig förhoppningsfull och jag ser fram emot att få inreda den helt i egen stil blev jag ledsen på eftermiddagen. Tårarna bara kommer. Terapeuten säger att det är helt normalt, det behövs inga särskilda anledningar till gråt. Ingen som säger något elakt.
Blotta insikten om att livet förändrats, att det jag trodde på inte längre finns, att den jag litade på svek mig.
Det har sagts till mig att jag inte ska gråta över ett ”karlskrälle” som gjort mig så illa.
För det första tycker jag inte om att man kallar mitt livs största kärlek ”karlskrälle” och för det andra är det lättare sagt än gjort att stänga av känslor.
På släktens sommarställe fick jag gråta och där fanns människor som tröstade mig.
En prydnad på gården.Sommarens första nypotatis avnjöts i dag.Och grillad lax till.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 