Interrail för 25 år sedan, del 4

Torsdagen den 5 juni 1986 tog vi tåget till Monaco. Här omkring Nice och Monaco är naturen storslagen, tåget går längs stranden, skriver jag.
Vi gjorde genast av med 42 F på vykort och frimärken. Här skulle det snobbas! Alla skulle få veta var vi var.
Vi tog en buss vars slutdestination var oklar för oss, men vi visste att den förde oss närmare Casinot. När vi hade fotograferat den sevärdheten började vi leta oss mot stranden. Vi fotograferade förstås också den berömda tunneln där Formel ett-bilarna en gång om året vrålar fram.

Ute på havet guppade ett par militärbåtar. Anne sa att dom försvarar nog Monaco, men senare visade det sig vara marin flotta från USA.
Vi tänkte att vi klarar nog att sova en natt på stranden i detta miljonärernas paradis. Men ganska snart fick vi höra att sådant förfarande är strängt förbjudet.

Dock hade vi tur och erbjöds sovplatser av två personer som jobbade i en Snackbar & Pizzeria på stranden. Vi fick låna små strandhytter med toalett och dusch. Annars hade vi aldrig haft råd att övernatta i Monaco.
Tillsammans med våra nyfunna vänner gick vi in till en bar i centrum för att se VM-fotbollsmatchen mellan Frankrike-Ryssland som slutade 1-1.

Fredag 6 juni 1986
Ingen skulle väl tro oss om vi berättade att vi övernattat gratis i Monte Carlo, skriver jag.
Hela dagen lapade vi sedan sol tills vi träffade två amerikaner från fartygen som låg utanför staden. Med dem umgicks vi tills det var dags för dem att återvända till the Navy job kring tiotiden på kvällen.

Lördag 7 juni 1986
På kvällen beslöt vi oss för att åka till Nice med våra franska vänner. Där besökte vi bland annat en jättesupermarket, men fattiga tågresenärer som vi var hade vi inte råd att köpa allt det vi hade velat köpa.
Kvällen tillbringades på olika barer i stan.

Söndag 8 juni 1986
Några av våra amerikanska vänner hade lovat att vi skulle få besöka Arkansas, en av amerikanska flottans båtar. Väl där ute blev vi nästan kroppsvisiterade, men sedan visades vi artigt runt av Robert och Vinny. Jag fick en Arkansas-keps. I dag undrar jag vart den tog vägen, hade glömt bort hela episoden.

Måndag 9 juni 1986
Jag hade vaknat på natten, gått ut och beskådat de amerikanska båtarna som upplysta lika två flytande cirkustält guppade på havet. På morgonen vid 8-tiden hördes signalerna då fartygen lämnade Monaco. Det var sorgligt. Vi hade ju lärt känna några riktigt trevliga människor från USA och nu skulle vi aldrig mer få se dem.

På dagen arrangerades något slags party på stranden. Kvinnliga fallskärmshoppare landade i en cirkel på stranden, eller så nära målet de kunde, och det firades med champagne. Vi som för en gångs skull hade bett om att få vatten av våra vänner fick inte det – bara champagne!

Vi dricker champagne i solen, skriver jag. En gumma snackar om Reagan och ryssar och liberalitet, och säger att vi inte borde dricka alkohol, men det är precis vad vi gör. Sedan går vi till en bistro för att se Frankrike-Ungern i VM-fotboll och vi, Frankrike, vinner 3-0. Papin är min favorit.

Interrail för 25 år sedan, del 3

Tisdag 3 juni 1986
Förbaskat kallt var det på natten, skriver jag om övernattningen på Bed & Breakfast-stället i Brighton. Och ännu lyser inte solen i det här landet. Frukosten bestod av bacon, ägg, tomat, toast, marmelad, te. En tjock katt svepte omkring i matsalen.

Innan vi lämnade Brighton fick vi till puben Argyle Lounge där Paul leende blandade vodkadrinkar åt oss.
Från Brighton tog vi oss tillbaka till London och där satte vi oss på ett tåg mot Paris. Efter att ha blivit dåligt behandlade av en konduktör kändes det ljuvligt att servitören på tåget glatt serverade Smirnoff, kallade oss loves och sa you are beautiful.
Situationen blev inte sämre då jag kom i samspråk med en snygg fransman. Att Bruno inte kunde många ord engelska och jag inte många franska gjorde ingenting. Plötsligt matade han mig med kex och chokladpinnar. Förblindad av hans skönhet hade jag inte en tanke på att det hade kunnat vara knark.

Onsdag 4 juni 1986
Vi hade övernattat på stationen. Jag med huvudet i Brunos famn och Anne endast måttligt förtjust över att bli ”par”  med hans kompis Vincent. Brunos och min ”romans” slutade lika fort som den hade börjat då killarna skulle på jobb och vi skulle dra vidare in i Paris.
Eftersom vi hade vaknat klockan sex på morgonen hann vi via Eiffeltornet innan vi återvände till Gare de Lyon och tog 11.23 tåget till Marseille.

Tåget var proppfullt, bland ockuperade en skolklass en hel vagn. De enda lediga platserna fanns i en rökkupé. Men landskapet i södra Frankrike imponerade på oss. Dock blev Marseille en besvikelse. Först var vi tvungna att ta taxi till ungdomshärbärget, det låg sex kilometer utanför centrum. Där fanns inga barer och inga butiker, och vid stranden fanns det bara vindsurfare för där blåste så fick vi sand i ögon och öron. Här kände jag första gången hemlängtan.

Men tillbaka i ungdomshärbärget var allt roligt igen. Sällskap fick av Randy, Sue Ellen och Steven från USA.

Torsdag 5 juni 1986
Vi sov som två små grisar till 7.30. Jag skrev i dagboken: Det är inte varje dag man delar frukostbord med sju superfräscha amerikanska killar.
Sedan skulle vi packa, vilket alltid var ett kapitel för sig. Mitt smör från Paris hade brett ut sig i kassen, kiva, kiva…

Hela tiden träffade vi nya människor, nu en kille från Kouvola som vi vandrade med till bussen som förde oss till metron som tog oss till St. Charles-stationen. Nästa anhalt var Nice. På tåget drack vi Smirre som Anne tyckte jag hade förstört med Brunos juice, men mig gav ju drycken enbart goda vibbar.

Från Nice drog vi direkt vidare till Monaco. Föga anade vi väl då att vi skulle komma att få bo gratis där nästan två veckor.