Lovisabyggnader och allt möjligt annat

Nu ska jag plocka bilder ur arkivet – då jag bara suttit inomhus denna dag och slutspurtat med Nya Östis som kommer ut i morgon.

Slutspurten som jag kallar det innebär att man finns tillgänglig för allehanda frågor som har med innehållet att göra. Ibland blir det olika ”hål” på sidorna som behöver fyllas med texter av exakt anpassad längd och ett tema som lämpar sig för just den sidan.

Då vi jobbar på distans, såsom NÖ-gänget gjort sedan 2015 (inget nytt för oss), ställer det här krav på tillgänglighet vissa dagar för en del av gänget som sysslar med produktion.

Vårt fina apotek med Västra-Kymmene Andelsbank som granne till vänster.
Bilden togs igår.

Supergod pepparbiff på Degeri Sport Bar för några veckor sedan. Hoppas kunna njuta av en sådan snart igen. Matrestauranger stängs inte, tillsvidare, helt hos oss. Men vi får ta en tag i taget. Vi får se hur coronaläget utvecklar sig.

En bild som jag tog i somras. Nu blir det ju allt mer aktuellt att värma stugor och hem med ved.

Språk är bland det intressantaste jag vet!

Börjar med att lägga ut en detaljbild på kvällens pusselläge. Då jag länkar till mina inlägg på FB är det alltid sista bilden som kommer med. Har jag då rubriken SPRÅK ÄR… osv. blir det missvisande med en pusselbild 🙂

Har avancerat en hel del på vänsterkanten 🙂

I dag hade vi språkvårdskurs med Nya Östis. Elva medarbetare hade möjlighet att delta. Alla använde munskydd och vi hade hyrt en del av Lovisavikens skola. Där är högt till tak bokstavligt sett och vi kunde hålla rejäl distans då nästan alla hade ett eget bord att sitta vid.

Språk är intressant. Språk lever och utvecklas. Men vi som hör till en minoritet i Finland, alltså vi som lever och skriver på svenska har hela tiden mycket att kämpa med. Influenserna från finskan är stora, och engelskan trycker på.

Den fyra timmar långa kursen leddes av Anna Maria Gustafsson som jobbar på Institutet för de inhemska språken. Där är hon ledande språkvårdare för den svenska avdelningen med arbetsuppgifter inom mediespråkvård och nordiskt samarbete.

Det blev en givande dag. De fyra timmarna flög iväg. Såsom kanadagässen utanför fönstret då de lättade från Lovisaviken och flög in mot landet. Gässen syns inte på bilden, men visst är utsikten från Lovisavikens skolas matsal formidabel! Här syns bara en del av den.

Fina fönster, del 170

170 inlägg med Fina fönster, inte illa, fastän jag säger det själv.
Det här fönstret fotade jag i Ekenäs då jag semestrade tre dagar i augusti.

Den här dagen har gått i arbetets tecken som vanligt. Jag har haft tre telefoner åter en gång och det ringer rätt mycket på prenumerationsavdelningens telefon. Det är ofta adressändringar eller frågor om uteblivna tidningar. Ibland även nya prenumerationer.

Nya Östis har gått stadigt uppåt då det gäller antalet prenumerationer. Inte så att vi har tagit jättekliv, men i dessa coronatider känns det bra att vi inte tappat prenumeranter. Jag tror att den lokala tidningen behövs just nu mer än någonsin.

Människor har tid att läsa och de vill läsa om personer de känner. De vill också ha så kallade ”snälla vardagliga grejer” då media överlag svämmar över av hemskheter.

Skyltsöndag, den 21 juni 2020

Dagens lektion i finska för dem som gillar ”kurserna” här 🙂
Italialainen = italiensk. Vegaani = vegansk. Laktoositon = utan laktos.
Resten är ju italienska och engelska 🙂
Fler skyltar och skyltare hittas hos bloggaren BP.

Det vackra vädret fortsätter och jag njuter varje minut av att ha en minisemester. Det har hänt en olycka under midsommaren, tyvärr… men jag måste inte nu ta yttersta ansvaret för att vi ska få den texten fixad.

Vi jobbar ju inte heller som vanliga redaktioner. Vi har inga anställda, inte ens jag är anställd (mitt företag säljer tjänster). Då alla som jobbar för Nya Östis är frilansare, pensionärer eller studerande kan chefen inte ge order och säga ”nu lämnar du allt du håller på med och tar hand om detta”, såsom man gör på redaktioner med anställda. Vi som ansvarar för produktionen kan bara hoppas att någon har tid och kunskap att ta sig an nyheter.
Det här är något jag ofta får förklara, då läsare som inte känner till vårt arbetssätt kanske tycker att vi är tandlösa och rädda av oss, eller långsamma.
Vi gör så gott vi kan med de resurser vi har 🙂

Avancerar långsamt

… men det gör ingenting. Det betyder bara att vi har vackert väder. Sedan om det blir kallt och regnigt, blåsigt och busväder överlag – då har jag mer tid att pussla 🙂

Det har varit mest mulet i dag men ändå +17 – +19 grader. Inget regn över mitt hus, men hörde att det hade både regnat och haglat på andra håll inte långt från Lovisa.

I dag städade jag med en kollega vårt kontor, eller egentligen flyttade vi undan lådor så att städföretaget kommer åt att tvätta golvet. En chefredaktör och en annonschef gör alltså lite allt möjligt i ett litet företag. Ofta sitter jag och sprättar upp kuvert med fakturor och korsord också.
Då tänker jag ibland att skulle alla bara veta vad allt man gör, långt borta från chefsglamouren – om en sådan nu finns.

Och om någon undrar varför vi har fakturor på papper så är det för bokföringens skull… så det där med papperslöst samhälle tror jag inte riktigt på. Och inga digitala korsord heller för NÖ:s del, tack 😀
Sitt nu ute i solen och försök fylla i ett sådant på en surfplatta!

Annonschefen gav mig goda pizzasnurror ❤ Tyvärr åt jag upp dem så fort att jag inte kom ihåg att ta ett foto!

Som nån gång förr i tiden…

… kändes det då kollegan Nette och jag pilade iväg på utryckning i dag.
Alltså med förr i tiden menar jag, såsom det gick till då jag jobbade på tidningen Östra Nyland 1987-2014.

Man hör att sirenerna ylar. Det är brandkårer och ambulanser, och det slutar inte yla på några minuter. Då vet man att det är nåt större på gång. Kollar Tilannehuone, en sajt som listar en del av utryckningarna.

Rakennuspalo – Loviisa – keskisuuri (byggnadsbrand – Lovisa – medelstor).
Samtal till räddningscentralen, som kan ge en ungefärlig adress. Hoppa i Nettes bil och hon trampar på gasen. Femton kilometer senare ser vi de första brandbilarna som väntar vid huvudvägen. Föraren i en av dem säger längs vilken väg vi ska köra, ”men åk inte ända fram, det är smala vägar och trångt där”.

Bara ruiner återstår av uthusbyggnaden.

Ingen kom till skada i branden. Uthuset hade brunnit ner då vi hann fram. Eftersläckning pågår och en brandmästare ber oss att inte komma närmare för snart blir det nytt tryck i slangarna och brister nån av dem kan det gå illa för oss.

Det är kruttorrt i terrängen och här ligger sommarstugorna tätt. Många grannar är oroliga för det blåste också lite i dag.

Ganska trångt om saligheten i skogen på smala vägar.

Intervjuar några grannar. Talar med räddningspersonal på plats, de få som har tid med sånt och som dirigerar trafiken. Känner röklukten i mina kläder och jagar bort sommarens första myggor som verkar gilla mig.

Återvänder till staden, skriver artikeln. Sätter en länk till vår artikel på Tilannehuone.

När jag kollar bilderna i mobiltelefonen (tog övriga med systemkamera) har jag tagit även den här. En slangorm 🙂

Vi är inte ensamma om att vara ensamma

Temat i kvällens ”Efter nio” på Yle fem var osynlighet. Det var ett intressant program. Osynlig kan man känna sig då man är ensam, men i programmet intervjuades också en kvinna som i 28 års ålder fick veta att hon var adopterad. Programmet avrundades med trollerikonster.

Två intervjuer gjordes på distans, det som blivit allt mer vanligt i dag. En svensk psykolog (på skärmbilden) hade mycket intressant att säga. ”Vi är inte ensamma om att känna oss ensamma i dag” – om vi gör det. Alla känner sig inte ensamma, och en del är mer vana vid att vara det än vad andra är.

Att vara socialt isolerad någon vecka eller någon månad är inte farligt. Det är ok så länge ensamheten inte puttrar på för länge, sade psykologen.

Pågår isoleringen länge löper ändå många risk för att bli nedstämda, irriterade, orkeslösa och att drabbas av sömnstörningar. Därför är det viktigt att ha vissa rutiner.

Rutiner är således inte enbart av ondo, något trist. Fastän jag ibland tänker att många av mina dagar ser lika ut då jag jobbar från 9 till 17 eller ännu längre, måndag-tisdag-onsdag… för att få Nya Östis klar, varje vecka. Och då torsdagen kommer och tidningen ges ut, börjar samma procedur på nytt. Följande tidning ska planeras och produceras 😀

Men – jag tycker om mitt jobb. Jag är tacksam för att Lovisa har en superlokal tidning som kommer ut på svenska. I morgon fyller tidningen fem år! Det firas i jobbets tecken, men ett stort tack sänder jag redan nu till ALLA som var med om att se till att Nya Östis blev verklighet ❤

Nu är jag riktigt glad…

Sol, ett par minusgrader, klarblå himmel. Eller nej, vad då klarblå? Där finns ju ett vitt streck! Just därför tog jag bilden.

… för det har hänt så många bra saker.
Om vi glömmer Coronaviruset och alla dess eventuella följder, så har det på mikronivå i mitt liv hänt sådant jag glädjer mig över.

Jag har inte längre ont i ljumsken. Jag kan gå normalt, lite längre sträckor varje dag. Magen som krånglade en tid gör det inte lika ofta längre. Jag sover bra om nätterna, förutsatt att jag håller samma rytm och inte vakar till tre på natten 😀

Saker går sakta framåt också på jobbet. Nya Östis koncept är unikt, det är en understödsförening som ger ut tidningen. Vi utgör ingen vanlig arbetsplats som till exempel kan erbjuda alla sociala förmåner. Det skapar allehanda utmaningar.
Men alla som börjar jobba hos oss vet vad de ger sig in på. En del är företagare, andra frilansare.

Och vi har hittills lyckats engagera bra medarbetare. Många säger att de vill jobba för bygden, för Lovisa, för det totalt och lilla lokala som alla vill läsa om. Det värmer mitt hjärta ❤

Nya medarbetare behövs då och då eftersom det finns äldre som vill trappa ner och även unga som lämnar Lovisa för att studera på annan ort eller utomlands.

På kvällarna brukar jag försöka släppa oro och bekymmer och grubblerier. Jag kan ändå inte lösa problem under natten.
I morgon är en ny dag och jag har inte ensam ansvar för allt.

Det lokala lockar

… är rubriken till den här artikeln som nyligen publicerades i Medborgarbladet. Tidningen är språkrör för Svenska folkpartiet och reportern Viktor Grandell var för en tid sedan i Lovisa för att intervjua mig.

Första uppslaget om Nya Östis.
Andra uppslaget om NÖ.

Det är alltid trevligt med PR för tidningen. Den är ju rätt unik då den ges ut av en understödsförening och utkommer en gång i veckan, med undantag för sista veckan i år då vi gjorde ett dubbelnummer på grund av julhelgen.

Tidningen har inga anställda, alla jobbar som frilansare eller via egna företag, såsom till exempel jag gör.

Den som är intresserad av att veta mer om NÖ torde kunna läsa artikeln via mina foton här 🙂

Glad juldag!