ont_i_knäet

Glad måndag, trots allt!

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer

Här ska det piggas upp med en lite annorlunda lampa som finns i restaurang Kapellets bar här i Lovisa.

Igår behövde lampor tändas redan mitt på dagen och jag hade även då levande ljus eftersom det regnade och var mörkt som i en säck…

Idag också ösregn och det var en pärs att gå till affären med knäet som gav efter tre gånger på de 2 x 300 meter som jag behöver ta mig fram. Jag hade cykeln som stöd och grannen som sällskap.

Åt vädret kan man inget, så jag hade regnjacka, men visst blev jag lite blöt och det blev kassarna också. Det är ändå +15 grader så jag fryser inte.

Hinner vila hemma en timme innan det är dags att åter hjälpa mamma med besök på hälsocentralen. Vården där brukar numera kräva över en timme och den ska ske minst två gånger i veckan.

Problemet med knäet kräver många förberedelser av olika slag för att jag ska kunna jobba, och även hjälpa mamma, för vi får ingen hemsjukvård. Hon är i allt för bra form för det, men inte klarar hon sig ensam. Allt går väldigt långsamt för mig nu då jag åter är rörelsehämmad, men… en dag i taget och kanske solen nån dag skiner ner i rishögen också 😀

HGSH, galet gott, galet knä, galet trevligt!

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Hur galet som helst (HGSH) – en av mina kategorier här på bloggen.

Galet gott är det så gott som alltid på Café Favorit. Med det här firade jag syrrans födelsedag, hon åt annat, nyligen.

Hur galet som helst är det också då Tokmanni har erbjudanden som innebär att köper du t.ex. två kaffepaket får du dem i en röd hink med texten Tokmanni. Hinken (som även kallas ämbar i Svenskfinland, ämpäri på finska) kunde också innehålla allt möjligt annat.

Och du må tro att kunder gärna springer efter dessa erbjudanden. Du får produkter förmånligt och en hink på köpet 😀

Sedan då det också är fylla-på-hyllorna-dag i denna butik, och de som kör runt med maskin och tvättar golven är på plats, blir det extra kaotiskt och intressant 😀

Nu är det åter så att jag promenerar väldigt långsamt framåt. 100-åringar kanske springer förbi mig?

Men galet fin trottoarmålning på Alexandersgatan i Lovisa!

Mitt knä som hade varit bra i tio månader började bråka för ett par dagar sedan och nu är det inte tu tal om att promenera snabbt eller springa mellan butikshyllorna då jag handlar till mamma.

Nej, nu måste allt åter få ta lång tid, och jag får en del medlidsamma blickar. ”Är hon i är SÅDÄR dålig form”…

Utsikt från nya kyrkogården

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Åh, du härliga försommargrönska! Den här vyn har jag nog visat förr.
Vi trodde att vi skulle hitta penséerna på pappas grav helt uttorkade efter den varma veckan, lika väl som vi för några veckor sedan trodde de skulle ha dött av snö och kyla. Men fina var de efter kylan, och även solgasset hade de klarat. Vi plockade bort några torra blommor och det var allt.

Benet, knäet, en historia för sig själv. Tar jag en Burana 600 mg som jag ännu har recept för, då kan jag gå ganska bra. Men lämnar jag bort värkmedicinen, som jag inte vill ta egentligen för att jag inte har värk, då blir det problem… då kan jag inte gå så bra. Vilket frestar på höft och rygg.

Har nu telefontid till min läkare en bit in i juni, då har drygt tre månader gått efter smällen i knäet.

Räknar nu dagarna till det datum då jag ska kunna berätta lite mer om vad som sysselsatt mig de senaste veckorna. Jobbet tar ju sin tid förstås, och mycket tid egentligen – men här är även annat på gång.

Lyssnar på mitt hjärta ❤ Vill uppfylla drömmar, så länge jag orkar och kan ❤

Those were the days

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

… det kunde vara en ny kategori här på bloggen, men jag har redan ganska många så jag vet inte om det är så fiffigt att skapa en massa nya 🤣

Men det var ändå vad jag tänkte när jag såg de här beachvolleybollarna, som hade kunnat gå ut som Färgsprakande fredag-bidrag men jag tog bilden i dag.

Ja, det fanns en tid då jag spelade volleyboll, och ofta även beachvolleyboll. I dag skulle mitt knä inte palla för det, och inte för badminton heller, som är en nog så ryckig sport. Men det är ju fint att ha en massa trevliga minnen från tiderna av lagspel och allehanda upplevelser från härliga segrar till försmädliga förluster 🙂

Promenerade idag för första gången på länge 400 meter. Hade staven med som trygghet, och bra var det, för efter ett par hundra meter började det kännas i knäets bakre del, där vi har senor – ja, jag vet inte vad den delen av benet kallas 🙂

Så jag känner mig lite som en maskros. Envist stretar jag på, upp genom asfalten bara solen lyser tillräckligt länge på rätt ställe.

Min läkare talade om tre månaders tid för läkning, alltså tolv veckor. I dag har nio veckor gått. Och visst känner jag att jag är på rätt väg. Det har blivit bättre, inte sämre. Men helt friskt är benet inte ännu.

Färgsprakande fredag och även annars fartfyllt

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

En bild från Täby Centrum i norra Stockholm där jag var i slutet av mars.

Fartfyllt har det varit hela dagen, så fartfyllt som det nu kan vara då jag inte är snabb på benen med skadade knäet. Men! Nu har knäet faktiskt varit rätt bra och burit mig två dagar!

Jag har insett att det går bra så länge jag är hemma och kan sätta mig ner och vila ibland. Då vi gör turerna för att handla till mamma måste jag gå och stå ofta över en timme eller mer. Har kundvagnen som stöd och i dag klarade jag mig utan stödstav. Så det har skett vissa framsteg.

Ska se om Elisamatilda lägger ut Fem frågor imorgon eller om hon ännu är på semester. Men Färgsprakande fredag är LillaSysters tema.

Jobbat hela dagen från halv tio till klockan sex. Men däremellan var jag som vanligt och hjälpte mamma tillsammans med syrran. Så här rullar veckorna på. Man får ta till guldkorn längs vägen som att stanna upp vid ett café, köpa en liten bakelse, äta den på mammas gård i eftermiddagssolen och även se till att det finns örtscones och marmelad hemma för morgondagen.

Långsamhetens lov, tid att uppleva

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Kära vänner. Detta kan bli ett lite längre inlägg. Jag har nu kommit på att jag har tid att uppleva saker som sker i naturen, men även annat. Av den enkla orsaken att jag med mitt krånglande knä inte har minsta möjlighet att hasta framåt i livet.

På mammas gård i dag. Tog med gångstaven i handen en runda runt hennes liderbyggnad. Med ett friskt ben hade jag tagit mig runt lidret på en minut? I dag krävde minst tio minuter. Men se, hör och häpna. Jag kunde stanna upp. Höra humlornas surr, känna solen värma mina kinder. Se syrenbuskens knoppar och nunneörten som sprider sig mer på gräsmattan för vart år som går.

Då min syster hämtade mig med bilen väntade jag ute på gården och hann där tala med en granne som bott här typ ett år eller mer, men som jag egentligen inte kände. För att jag inte bara hastade vidare efter att ha ha sagt ”moi” (hej på svenska), pratade vi allt möjligt. Varifrån han är hemma, var han jobbat, varför han flyttade till det här huset. Allt började med att vi började prata om studentmössan jag hade på huvudet.

Ja, ser du, sa jag. Den här mössan har jag på huvet två dagar om året. Valborgsmässokvällen och första maj. Så hårt slet jag i gymnasiet för att få den, så två dagar ska den pryda mitt huvud 🙂

Så ja. Mycket positivt med detta att jag inte kan hasta mig fram 🙂

Väninnan Marina och jag. Sommarkläder i sommarväder och skumpa i glasen igår på valborgsmässoaftonen.

Och så månadsbilden förstås! Vi skriver nu första maj och vad är härligare än det? +17 grader, lite kall blåst här och där, men hittar du en plats där det inte blåser så visst är det underbart!

Muminfamiljen är ute på havet. Jag tror att det här kunde vara en illustration till ”Pappan och havet”. Den där fiskaren sade aldrig mycket. Men det måste man ju inte heller göra. Och då man väntar på napp ska man vara tyst 🙂

Bildlagret börjar sina, dags att komma ut!

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Ja, mitt bildarkiv krymper så jag hoppas nu att jag ska komma ut lite mer för att kunna ta nya foton. Dels så att knäet håller, vilket det hör och häpna gjorde i dag, jämfört med gårdagen då det inte bar mig alls. Dels även så att snön och isen försvinner så att jag kan röra mig lättare till fots, men också med cykel. Det ser jag fram emot!

Tar nu några bilder som jag tror att jag inte publicerat tidigare 🙂

Favorit från Lidls franska veckor. Brukar finnas bara en gång om året, typ.

Kvinnodagen i mars. Jag minns hur jag hade svårt att gå till och från träffen som OP-banken arrangerade ett par kvarter från mitt hem. Där fanns en återförsäljare med olika makeup-produkter och då tog jag den här bilden.

Skickade ett kort i postcrossingen i dag. Det skulle till Österrike. Hoppas mottagaren där gillar Muminfamiljen lika mycket som jag.

Annars då? Läget med knäet? Värkte faktiskt lite i natt så nu kör jag Burana 400 på kvällen/natten och Burana 600 på dagen som en kur. Och i dag har jag kunnat röra mig nästan normalt. Behövde handla lite basvaror till hemmet och fick det gjort.

Sista tidningen för april månad blev klar i dag. Nästa tidning kommer på grund av helgen ut fredagen den tredje maj. På fredag firar vi Nya Östis nio år med ett par timmars jippo i K-Supermarkets aula. Egentliga födelsedagen är på söndag.

Solen har lite tittat fram, vi har haft +6 grader och jag har flyttat runt tomat- och smultronsådden här inomhus så att de fått lite värme 🙂

Jag önskar jag kunde skriva nåt mer engagerande, visa mer intressanta bilder 🙂 Men det här är en icke tillrättalagd vardagsblogg och just nu är mitt liv så här.

Husdjur och rejält bakslag

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Hos Nacka-Åke som håller i utmaningen ”Hoppa på tåget” är dagens ord HUSDJUR.
Jag letade och letade bland gamla bilder och hittade flera där min hund Rambo var med. Men på fotona fanns också människor. Dels sådana som inte längre lever i dag, dels sådana som av andra anledningar inte längre är aktivt delaktiga i mitt liv. Så det kändes lite fel att välja sådana fotona, utan att fråga dem som är med på bilderna om det är ok att den landar på bloggen och därmed på nätet.

Men här har vi mitt husdjur, som gick bort 1998, samma år som jag bodde i Sverige. Jag kom hem till Finland då för att vara med vid hans sista stund. Han bodde nämligen fem månader hos min mamma eftersom jag inte kunde ta hunden till Sverige på grund av makens allergi.

Men det passar ju bra med snö en dag som denna. För det här var väl ändå lite onödigt?

Våren tycks inte komma alls i år. Vi har haft vinter fem månader nu.
Det kalla vädret ska fortsätta med minusgrader om nätterna. Eventuellt har vi +8 om en vecka.

Att så tomatplantor eller smultron eller olika små blommor på balkongen är inte att tänka på ännu, så all slags skörd kommer sent igång, inte bara för mig.
Jag har inte kunnat sitta på balkongen alls i år, den har norrläge och där har inte den här ”våren” varit mer än +10 grader.

Mitt ben var ganska bra igår och den här dagen började hyfsat, men då jag var i affären gav knäet efter tre gånger. Att ha käpp eller gångstav är opraktiskt då jag handlar ensam och har två kassar. Bilen underlättar ändå mycket. Får börja fundera på ryggsäck i kombination med stav.

Då jag är hemma lever jag ett, i mina ögon sett, helt normalt liv. Här finns möbler och väggar att ta stöd av. Jag är långsam i allt, men livet är ändå bra. När jag har fått alla saker ”roudade” till en plats kan jag syssla med mycket där.

Blandade känslor, seger och segt

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Efter att ha legat under med 0–1 hemma mot Italien i EM-kvalet reste sig Finland igår på ett nästan ofattbart sätt till 2–1 seger. Jag ser sällan hela matcher, gör annat under tiden, följer lite med ett öga så att säga. Men nu blev det så att jag såg sista halvtimmen och extra spännande var det då det blev sju minuter tilläggstid… Men vi red ut stormen!

Idag var den en ganska tung dag på jobbet. Jag är inte längre i den här åldern så stresstålig då det gäller att bli avbruten stup i kvarten. Överlag är det nog ett dilemma för många i dagens värld. Det gäller att lära sig att ha fokus, att kunna stänga av vissa ”pling” för stunden, bara göra en sak i taget. Ibland går det bättre för mig, ibland sämre. Och den här dagen hörde till kategorin ”det gick lite sämre”.

Den svaga rörelseförmågan stressar ju också på olika vis. Allt tar lång tid och kräver planering. Här har jag varit ute med skräppåsen och stannar upp för att fånga nuet. Vackra blommor vid ingången till husets trappa.

Det har alltså varit lite trist och segt i dag, men ljusa kvällar med några solstrålar som visar sig nu klockan 19.15 och +8 grader ute gläder mig ändå.

Home sweet home

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Så står det på en ljushållare där jag kan ha värmeljus. Men den syns inte på den här bilden.

Tänkte ändå att jag ska visa en bild från mitt hem, inget är stajlat på minsta sätt. Fuktighetskrämer jag använder för benen om kvällarna står på bordet. En Året Runt-tidning. Mumin-kalendern där viktiga saker noteras.

Och just nu, lite annorlunda fixat med dynor att sitta på så att benet mår bra. Soffan har en lutning som gör att det är kämpigt att komma upp från den då lårmuskeln och knäet strejkar. Men skam den som ger sig. Man får ta till olika knep!

Ibland funderar jag på en ännu mer enhetlig inredning, men i dagsläget är jag inte den som släpar möbler. Varken in eller ut 🙂

Imorgon har jag telefontid med läkaren och ska då ställa några frågor som gäller värkmedicin och hur sådan kan påverka de inre blödningar jag haft. I dag väcktes också funderingar kring muskelfästen. Kan ett sådant ha gett efter, gått sönder? Uppstod knaket och blödningarna av det? Blir troligen magnetröntgen, men först nästa vecka. Har lite annat planerat för några lediga dagar från torsdag till lördag.