oro

Nu kan vintern komma

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

… med buller och bång om den så vill. Jag vill ju helst inte ha vinter alls, men nu är jag förberedd, i alla fall vad gäller veden och värmen för min bostad.

Det var det här jag oroade mig för och jag vet nu också vad min oro delvis baserar sig på.

Fyra kubikmeter ved skulle ner till mitt källarförråd. En kbm mer än ifjol. Med ett svagt knä kunde jag inte själv göra mycket.

Bilden tog jag då mina fyra hjälpkarlar redan hade kånkat iväg en del av veden.
Jag anlitade Lovisa Tors innebandy, och hade på förhand kommit överens om vad jag betalar för det som hos föreningen är en talkoinsats. Pengarna går alltså till föreningen.

Det som jag kom underfund med igår är att om jag inte har full kontroll över vissa situationer blir jag orolig. Jag sover dåligt och grubblar.

I det här fallet blev det klart en dag innan veden kom
a) vilken tid den beräknas komma
b) att jag får minst tre killar som bär in veden. Så långt kändes allt ganska lugnt.

Ifjol dök det upp olika problem inför leveransen. Först blev leverantören sjuk, sedan var någon här hos oss sjuk. Leveransdatum flyttades framåt och jag var en orolig själ. Sedan gick leverantörens bil sönder.

Så vad som helst kan hända, saker jag inte kan påverka. Det stressar mig.

I år hände inget av det jag hade oroat mig för. Veden kom en kvar tidigare än utlovat och hjälpteamet bestod av fyra män. På en dryg timme var allt jobb klart och jag kunde sedan hjälpa grannen som hade fått en lika stor sats björkved.

Igår kollade jag också väderrapporten med ett par timmars intervaller. Det gällde att vara beredd att dra presenningen över veden om det skulle ösregna.
Det kom bara ett litet duggregn då veden anlände. Sedan sken solen då och då, annars var det mulet men inget regn.

I dag har jag också full rulle med sånt som mamma behöver hjälp med men det som jag känner mest är:
Tacksamhet 🙏
… och förstås… muskelvärk 😂💪

Oroar du dig för allt eller ingenting?

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Det är oroliga tider ute i stora världen, men också i mitt lilla liv. Jag återkommer senare till det, då jag tagit mig genom en del av allt.

Jag oroar mig tyvärr ofta i onödan, men att det var i onödan vet jag först efteråt. Att grubbla på natten leder ju ingen vart och jag försöker lära mig olika tekniker för att skuffa undan tankarna.

Små och stora problem har också en tendens att hopa sig, känns det som.

Jag bildsätter nu det här med en lugn bild från min vardag. Tog den under evenemanget Lovisa Historiska Hus. Råkade vara ganska lugnt på den här delen av Drottninggatan just då 🙂

Just nu följer jag av förekommen anledning foreca.fi och sajtens radar med regn som fallit och prognosen för det som ska komma.

Jag vill inget annat än känna tillit och lugn, och jag övar på det. Vissa dagar eller perioder i livet blir det ändå för mycket av allt möjligt, och hur man än vill leva ett behagligt liv som man styr själv, så är det inte alltid möjligt.

Har du knep, tips och råd att dela med dig av? De välkomnas såsom alltid. Blogglandia är en underbar plats med vänner, de flesta på distans, som engagerar sig.

Cellförändringar

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Ordet cellförändringar väcker troligen många känslor. Första tanken kanske går till cancer.

Själv har jag försökt tänka såhär: Så många vänner eller personer jag känner har drabbats av cancer.
Somliga har tillfrisknat, andra har inte gjort det. Någon har haft cancer två gånger, lever fortfarande men andra har gått bort.

Varför skulle det då vara så att just JAG inte skulle drabbas? Jag frågar mig inte ”varför just jag?”… utan istället ”varför inte även jag, då så många andra drabbas?”.

När jag tog den här bilden tänkte jag inte direkt på cancer eller annan dramatik. Men det finns dramatik i bilden ändå. Jag tycker om dimman och de kala träden. Här står jag utanför postlådorna vid mitt hem och väntar på en skjuts. Det var igår. Skulle iväg på ett jobb.

Några dagar tidigare fick jag ett brev från HUS, som är Helsingfors universitets sjukhus, Helsingin yliopistollinen sairaala på finska.
Brevet kom från centralen för diagnostik.

Jag hade varit på papa-prov i november och nu visar provet att jag har en lindrig cellförändring som förutsätter fortsatt undersökning.

Brevet är kanske 2000 tecken långt. Jag blir inte speciellt orolig. Där står bland annat ”en cellförändring betyder inte cancer”. Väntetiden för denna typ av förändringar är cirka ett halvt år, eftersom förändringarna ofta läks av sig själva under väntetiden.

Jag tror att många får brev av det här slaget. Somliga blir oroliga, andra tar det lugnt.
”Slutligen konstateras cancer hos högst en kvinna per tiotusen screeningar” står det i brevet.

Jag kan ju vara en av dessa tiotusen. Eller så är jag inte det.

Men det är viktigt att skriva och tala om även det här. För det väcker känslor och tankar och sånt vill jag prata och skriva öppet om.

Den där boken där man ska fylla i ett slags testamente, eller skriva in hur man önskar att allt ordnas efter ens död, blev plötsligt aktuell att skaffa igen. Där kan man skriva in allt om var ens lösenord finns till allt det där, ni vet, som behövs i dag. Man kan skriva hur man vill att ens begravning ska vara, osv.

Men vi är ju inte där riktigt än för min del, hoppas jag 🙂
Å andra sidan. Vem vet när ens sista dag är kommen. Jag kan bli överkörd av en bil eller bara stupa av hjärtslag.
Att tänka på allt sånt här är inte hemskt tycker jag. Däremot ”hemskt” nödvändigt och nyttigt 😉

Tomatodlingen och ängsblommorna

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Från små frön som odlades i våningshuset i våras… till enorma plantor i växthuset. Och här kommer tomater i massor 🍅❣🙏 Tillsvidare alla gröna, men – tids nog!

Grannen Pia har låtit så blommor och de utgör en vacker liten äng i en odlingsspalt och därifrån kan vi plocka blommor då och då, när vi vill.

Jag ångrar inte för en endaste sekund det val jag gjorde, att flytta till det gamla huset.
Samtidigt känner jag oro inför framtiden, och det har inte med USA och presidentvalet där att göra. Inte med Ukraina heller. För det som händer där kan jag inte påverka.

Min oro handlar om mitt eget liv. Men jag tror att alla känner så någon gång då och då. Hur ska jag klara mig då jag blir äldre? Hur ska jag kunna och orka hjälpa nära och kära? Hur ska jag klara min ekonomi?

Jag försöker säga till mig själv, då jag grubblar över dessa frågor. Du har bara den här stunden, den här dagen. Gör det bästa du kan av det och strunta i alla veckor som ligger framöver.

Ökar oron med åldern?

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer
Jag tycker att jag har börjat oroa mig för allt mer ju äldre jag har blivit. Ändå har jag inte ens barn, och därmed inga barnbarn heller, och behöver inte känna oro för deras framtid. Det är ju så lätt att föreställa sig allt hemskt som kunde hända dem, från sjukdomar till övergrepp, olyckor och annat förfärligt.

Klimatångest har jag inte. Jag borde kanske ha, men nej – jag oroar mig för att möjligt annat. Tandläkarskräcken kom jag över lite för några år sedan. Men på grund av pandemin kunde jag inte gå dit då jag inte hade akuta problem och nu är skräcken tillbaka.

I dag ska jag till arbetshälsovården för att få blodtrycksmedicinen förnyad. Jag oroar mig också för det besöket 🙄

Om kvällar och nätter kan jag grubbla på allt möjligt, saker som jag ändå inte kan påverka och ändra.

Jag försöker såhär: ”Ansvaret för hela världen, eller för tidningen jag jobbar på, vilar inte på mina ensamma axlar”.

Sinnesrobönen är också full av visdom. ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”.

Ta en dag i taget, varför oroa sig nu för det som ännu inte hänt?
Men vet ni, det är lättare sagt än gjort 😄
Ge mig gärna tips hur jag ska få en mer bekymmerslös tillvaro. Kunna rycka på axlarna och gå vidare.

Bilden tog jag under min promenad igår kväll. Klockan var halv sju och himlen var så här vacker.

Ett slags coronamätare

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer
Det här är mina dagböcker som jag skrivit sedan mars 2020. Underst ligger den nyaste och utanpå den sex andra. I snitt fyller jag ett häfte på tre månader, alltså fyra i året. Beror lite på hur mycket tid jag har att skriva och hur tjocka häftena är.

Jag ska så småningom städa alla mina skåp i hallen. I ett av dem finns alla mina dagböcker från 1976 fram till dags dato. När jag sorterade lite bland dem slog det mig att det är så här länge som vi kämpat med coronapandemin. Det var intressant att läsa lite här och där vad jag skrivit. Vilka funderingar hade vi våren 2020? Ja, vi trodde ju att vi bara skulle behöva härda ut över sommaren. I dag vet vi bättre.

Mycket känns tröstlöst nu. Så många som insjuknar och samhällsfunktioner som sätts på prov. Företag som har det kämpigt, kanske går i konkurs. Folk blir deprimerade, pessimismen frodas och det europeiska säkerhetsläget känns instabilt.

Jag vill inte att detta ska vara en depp-blogg, men det finns ju vissa realiteter som man inte kan bortse från.

Den här våren får vi verkligen hoppas att coronan lugnar ner sig och att vi får en härlig sommar. Det behöver vi alla ❤ Sänder styrkekramar till er som läser min blogg. Kramar behöver vi också 🤗

Skyltsöndag, den 18 oktober 2020

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Det här får bli ett lite annorlunda skyltsöndagsbidrag. Jag vill också ta ställning till det som många kallar corona-hysteri. Antalet smittade ökar också här som vi bor och det är klart att man ska vara mycket försiktig. Men jag anser att livet inte helt kan stanna upp. Jag vill inte lägga mig ner och dra ett täcke över huvudet. Jag kan inte heller ligga på det sättet overksam tills sommaren kommer.

Så här såg det ut på vårdcentralen i Lovisa den 13 mars 2020. Då visste vi inte ännu vad vi hade framför oss.

I går var jag på innebandymatch i Kuopio med fjorton andra supportrar. Vi hade en stor buss, alla hade således egna säten. Många hade ansiktsskydd på i bussen, men absolut senast då vi gick ut och åt och då vi var i den här jättestora hallen där publiken på Tors match uppgick till cirka 50 personer.

Kuopiohallen är enorm. Vår match spelades på planen längst borta på bilden.

Jag tog nyss bort en bild från Facebook, från min egen sida, där jag poserade med tre vänner, av vilka jag och en annan bar ansiktsskydd. De två andra hade nyss ätit och använde inte just då skydd. Vi stod intill varandra ungefär femton sekunder då bilden togs.

Vi var glada för att vi hade vunnit en tuff match, men det kom kommentarer på bilden. Man frågade ”hur är det med distansen” och även på tidningens FB-sida fick jag frågan hur jag kan åka på match och stå bredvid två personer som saknar ansiktsskydd.

Jag tog bort bilden mest för de tre andra personernas skull, fastän vi i går var överens om att bilden får publiceras på FB.

Lagets buss i förgrunden, supportrarnas i bakgrunden.

Jag har respekt för människors olika tankesätt och även förståelse för att många är rädda nu. Men vi kan inte isolera oss helt eller gräva oss ner i nåt slags skyddsgravar. Man kan bli smittad var som helst. Då man går till affären eller apoteket, till en kurs, till ett bibliotek, om man äter på restaurang, sitter på café osv.

Det viktigaste är att använda ansiktsskydd alltid då man kan. Även handskar om det känns tryggt. Att försöka hålla avstånd och att tvätta händerna, ibland räcker tvål och vatten men även handsprit finns nu så gott som överallt att tillgå. Dessutom ska man självklart hålla sig hemma om man har förkylningssymtom. Mer än det här kan vi inte göra.

Och jo, jag vet… det kan bli ett abrupt slut på matcher och träningar också. Den dagen när de besluten kommer måste vi acceptera de.

Nu är jag riktigt glad…

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Sol, ett par minusgrader, klarblå himmel. Eller nej, vad då klarblå? Där finns ju ett vitt streck! Just därför tog jag bilden.

… för det har hänt så många bra saker.
Om vi glömmer Coronaviruset och alla dess eventuella följder, så har det på mikronivå i mitt liv hänt sådant jag glädjer mig över.

Jag har inte längre ont i ljumsken. Jag kan gå normalt, lite längre sträckor varje dag. Magen som krånglade en tid gör det inte lika ofta längre. Jag sover bra om nätterna, förutsatt att jag håller samma rytm och inte vakar till tre på natten 😀

Saker går sakta framåt också på jobbet. Nya Östis koncept är unikt, det är en understödsförening som ger ut tidningen. Vi utgör ingen vanlig arbetsplats som till exempel kan erbjuda alla sociala förmåner. Det skapar allehanda utmaningar.
Men alla som börjar jobba hos oss vet vad de ger sig in på. En del är företagare, andra frilansare.

Och vi har hittills lyckats engagera bra medarbetare. Många säger att de vill jobba för bygden, för Lovisa, för det totalt och lilla lokala som alla vill läsa om. Det värmer mitt hjärta ❤

Nya medarbetare behövs då och då eftersom det finns äldre som vill trappa ner och även unga som lämnar Lovisa för att studera på annan ort eller utomlands.

På kvällarna brukar jag försöka släppa oro och bekymmer och grubblerier. Jag kan ändå inte lösa problem under natten.
I morgon är en ny dag och jag har inte ensam ansvar för allt.

Jag skulle inte få skriva…

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Symbolbild. Sol i sommargrönska gör mig glad.
Symbolbild. Sol i sommargrönska gör mig glad.

… att jag ibland mått dåligt i privatlivet eller att jag också gjort det på olika jobb jag har haft. Jag får rådet att hålla inne med allt det här, att inte älta mina bekymmer offentligt.

Men hur skulle jag må om jag inte hade delat mina känslor här? Ändå har jag ju inte på långt och när skrivit allt. Klart att även jag förstår att det finns mycket man inte ventilerar på en blogg.

Här får jag ovärderligt stöd av en massa kloka och insiktsfulla personer som träffar helt rätt i sina kommentarer. Bland annat därför väljer jag att skriva av mig vissa saker här.

Då jag på senaste tid skrivit att jag mår bra i det jobb jag har i dag har det tolkats som att jag rackar ner på de gamla jobben. Men det är inte arbetsplatserna det varit fel på. Jag har bara valt att göra det som känns mer meningsfullt för mig personligen i dag.

Och om nu någon vill veta så inte mår jag toppen alla dagar fastän jag försöker hålla en positiv stil här.
Jag bär på oro och bekymmer för framtiden jag också.
Jag måste tvinga mig att leva i nuet, att se nya möjligheter, att känna tillit för att allt ska ordna sig.
Men jag gråter jag också. Senast i går gjorde jag det.
Så fastän jag för det mesta ger en positiv bild av mitt liv här, för att jag VILL och önskar att allt ska ordna sig, känner även jag stor vanmakt då och då.
Jag är bara en människa, precis som du.