ostbågar

Varför/därför i matbutiken

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Glömde nästan bort Varför-därför-utmaningen, men bra att det går att delta hela veckan 🙂
Konceptet för utmaningen är också generöst, vilket jag gillar. Basfrågorna ska vi hålla oss till, men vi kan ändra ”alltid” till ”aldrig” eller även på annat sätt vid behov modifiera frågorna.

Den här gången gäller frågorna våra vanor i mataffären.

Hittade heller ingen bra bild från någon mataffär och är inte på väg ut för att handla i dag, så det fick bli en bild från mappen ”Oanvända foton”.

Varför köper jag ibland chips?
Därför att jag älskar ostbågar. Sådana slinker ganska ofta med i köpvagnen. Vanliga potatischips går också an men sådana köper jag inte speciellt ofta.

Varför tycker jag bättre om mindre butiker än de megastora?
Därför att jag överlag vill gynna det lokala och små affärer. I de stora tvingas jag ibland leta länge för att hitta vad jag vill ha. Utbudet är större, men jag betalar också gärna lite mer för lokalt producerat eller sånt som säljs i mindre affärer än sådant som stora kedjor köpt in i mängder för att kunna pressa ner priserna.

Varför vill jag undvika att handla mat varje dag?
Därför att jag inte har bil, men då som jag samåker med syrran eller någon vän handlar vi alla mer på en gång.

Varför betalar jag ofta för en kasse att bära hem mina varor i?
Därför att jag ibland glömmer att ta med mig en annan kasse. Affärerna ska ta betalt för plastkassar, det är självklart och jag betalar gärna. Använder dem sedan som soppåsar eller påsar att samla tomflaskor/burkar i.

Varför kollar jag alltid bäst-före-datum på det jag ska köpa?
Därför att jag är singel och sällan hittar små förpackningar. Datumet måste vara bra för att jag ska kunna äta / använda det många dagar. Kan köpa varor med röda lappar till nedsatt pris, men bara då sånt som går att frysa in.

Varför betalar jag numera sällan mina matinköp kontant?
Jag har för det mesta kring 20–50 euro i papperspengar och slantar med mig. Men det är snabbt och bekvämt med kort, så mestadels använder jag bankkortet.

Att öva finmotoriken

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… kan aldrig vara fel tänkte vi med kompisen igår kväll. Vi spelar Wordfeud via iPad och telefon, men det här är ju något helt annat 🙂 Härligt!

När Facebook i dag plötsligt slutade funka vid 17.30-tiden tänkte jag ”bra att det inte hände mellan 10 och 17, för vi är många medarbetare som har kontakt via Messenger”. Vi är sårbara med all teknik, och det hemskt när telefonen behövs till allt. Till exempel för att sköta bankärenden. Och om mejlen strular eller internetkontakten överlag, då är vi i dagens samhälle i strilet.

Kvällens sista solstrålar letar sig in i mitt kök och julrosen ser inte längre ut som då jag köpte den. Men den lever och är fin ändå, så jag kastar den förstås inte.

Ute är nätterna kalla, bortåt -10 grader har vi haft. Men på dagen värmer solstrålarna fastän vi kanske inte hade mer än +4 idag. Vi behöver fortfarande sanda på mammas gård och förse fåglarna med mat, vilket vi gjorde i dag.

Fastekalendern säger i dag: Sätt din telefon och dig själv i flygplansläge. Vad hittar du, var svävar du?
Jag brukar sätta telefonen på tyst efter klockan 17 och då blir det tidningar, dagbok, teve, Wordfeud, bloggar. Och ikväll: Marko och Irma på Sveriges TV4 ❤

Orsakullan frågar: Ostbågens dag, vilken ostbåge tar du?
Jag åt en näve ostbågar i går och där finns kanske en näve kvar i påsen, Taffel snacks!

Våtservetter och ostbågar

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Adrian har varit hos mig… och det märks. En massa tokiga tankar och repliker snurrar runt i mitt huvud. Han pressar också på och förser mig med idéer till den fjärde boken.

För er som inte följt min blogg så länge måste jag kanske ge en kort förklaring. Adrian är huvudpersonen i de tre böcker jag skrivit sedan 2007. Alltså är han en fiktiv person, men för mig finns han i allra högsta grad.

Vi pratar rätt mycket med varandra. Jag kan förstå att det här är ett beteende som ter sig konstigt för människor som inte har livlig fantasi eller som inte har skrivit romaner.

Lyckligtvis är det både vettiga och roliga saker han säger, annars vete fåglarna vad jag skulle göra med honom 🙂 För det går inte längre att skapa om honom. Han är vad han är efter alla år.

Något jag inte köper varje dag.
Något jag inte köper varje dag.

I dag hämtade vi min cykel från lokala sportaffären där den varit på vårservice. På väg mot affären var jag tvungen att mumla för mig själv ”våtservetter, ostbågar” upprepade gånger eftersom det inte är sådant jag köper alla dagar.

Adrian hörde ju det där och visste också att jag kände mig lite vinglig på cykeln då jag inte åkt den på flera månader.

– Så när ambulansförarna lyckas väcka dig när du ramlat och slagit skallen har dom nåt att fundera på då dom får svar på frågan om hur du mår. Våtservetter och ostbågar.

Hoppa, hoppa lilla gumma om du vill ha snacks!

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Behövde hjälp också den här gången för att nå snacksen i K-Supermarket.
Behövde hjälp också den här gången för att nå snacksen i K-Supermarket.

För knappt tre år sedan skrev jag det här inlägget.

Nu är jag ju en människa som har humor och jag tror mig veta att köpmannen i K-Supermarket också har det. Så jag tänker skicka länken till det här inlägget åt honom.

Jag hade tänkt säga till i kassan i dag, att snacksen ligger så högt uppe att jag inte når dem. Men när jag kom fram till kassan hade jag glömt mitt ärende.

Jag gillar K-Supermarket i Lovisa och har inte så mycket att anmärka på men varje gång då jag ska köpa den lilla påsen med ostbågar måste jag be om hjälp. För den här gången hittade jag inte ens hjälpmedel i stil med bajsspade-för-katter i närheten.

Slutligen kom en bekant man som är närmare två meter lång och hjälpte mig.

Jag kollade inte om det fanns en stege eller en pall i närheten av snacksen, men jag tycker inte heller att en dam i min ålder ska behöva klättra för att nå dem.

För mig själv tänkte jag nog fortfarande att ”den som är så kort – 168 cm – som jag, och inte särskilt mager, ska inte äta ostbågar, punkt, slut”.

Men så där riktigt på riktigt vill jag inte tro att det är därför affären placerat en del av snackslådorna så att en rätt normallång människa inte kan nå dem.
Jag vill tro att jag genom detta inlägg kan få en ändring till stånd.

Kort i rocken – men inte rådlös

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I går skulle jag köpa en påse ostbågar. Men jag vet inte vad köpmannen i affären egentligen hade tänkt. Kanske att korta tjocka tanter inte  ska nå dessa frestelser?

Med klackskor var jag 173 cm lång men jag kunde ändå inte nå översta hyllan med snacks där bågarna fanns.
Skam den som ger sig, tänkte jag. Förr har jag bett om hjälp av långa karlar på samma plats.
Jag spanade mellan hyllorna. Men inte en lång själ så långt ögat kunde nå. Ej heller något biträde jag kunde be om hjälp.
Bredvid snackshyllorna finns hyllorna med olika produkter för husdjur. Bland annat en liten spade som man ska plocka kattbajs med. Jag tog den i handen och nådde snackspåsen, men förstås var den ordentligt instucken i papplådan. Jag fick INTE ner påsen.
Lyckligtvis (eller pinsamt nog) dök en bekant kille upp. Han hade helt tydligt svårt att hålla sig för skratt när han såg mig med kattspaden i högsta hugg. På tal om desperata tanter som gör vad som helst för att få sin snackspåse.
Han fick ner påsen, jag sa tack-tack och jag bjöd dig åtminstone på dagens skratt, och sedan cyklade jag (just det – MOTIONERADE) i väg till sommarstället där jag med gott samvete började knapra i mig bågarna.