No-waste-plate och allhelgonatraditioner

I går åt jag på Lovisas prisbelönta veganrestaurang. Första gången det som på listan heter Zero Waste tapastallrik. Man får då ett ”hopkok” av olika råvaror som kocken råkar ha i köket. I går fick vi bland annat bröd, oliver, inlagd gurka, paprika, sallad, tofu, rödbeta m.m.

Restaurangen strävar till att inte slänga bort något överhuvudtaget. Men det som vi inte orkade äta från Zero waste återanvänds inte i nån annan portion 🙂

Morotsbrödet som toppas med något som liknar, och även smakar, rökt lax, men som är morot – det är också vackert att titta på.

I dag är det alla helgons dag, och för mig betyder det att vi kommer ihåg nära och kära som gått bort. Min syster och jag förde ljus till gravar på två kyrkogårdar.

Det är liksom inte så mycket Halloween-ståhej, men allt mer har sådant också kommit till Finland. Särskilt daghem och skolor brukar ha kul kring Halloween. En del privata fester arrangeras nog också, och många satsar rejält på att spöka ut sig.

Mitt bidrag till Halloween är en ögonvita som redan under några veckor varit rött och ser skrämmande ut. Lyckligtvis har jag inte ont i ögat. Ögondroppar hjälper på sikt.

Att sitta mycket vid datorn bidrar till att ögonen blir torra, och all luftkonditionering jag utsattes för under Spanien-resan gjorde säkert också sitt.

Ett ljus på min pappas grav. Det är 40 år sedan han gick bort.
Gamla kyrkogården i Lovisa.
Också ett gammalt träkors kan tröttna och ramla omkull. Den gamla mossiga muren är fin.

Inte för att jag gillar flygfän…

… men det här betyder ju att våren är här.

Surr surr! Och godis för min flygande "vän".
Surr surr! Och godis för min flygande ”vän”.
I går var det 38 år sedan min pappa gick bort. Jag var femton år gammal då. I dag är jag lika gammal som han var 1978. Man får lite perspektiv på tillvaron då man räknar åren. Det här är min blomma till honom den här våren.
I går var det 38 år sedan min pappa gick bort. Jag var femton år gammal då. I dag är jag lika gammal som han var 1978. Man får lite perspektiv på tillvaron då man räknar åren. Det här är min blomma till honom den här våren på hans grav.

Trettiotre år sedan pappa dog

Det är trettiotre år, sex månader och fyra dagar sedan min pappa valde att göra slut på sitt liv. Jag skulle fylla sexton den våren.
I början, under flera års tid, tänkte jag på honom varje dag. På trettioårsdagen efter hans död grät jag massor. Som om sorgen, insikten om att han är borta för evigt, kom ikapp mig först då.
Jag har aldrig känt hat eller ilska över hans beslut. Men ledsen och besviken har jag varit. Det blev ju så många varför obesvarade.
Tiden läker väl inte alla sår, men minnen bleknar. Man lär sig leva med det som hänt och jag har ju många väldigt fina minnen kvar av pappa. De försvinner aldrig.
I dag gjorde mamma och jag hans grav höstfin. Jag tycker inte det spelar så stor roll när man går till gravarna. Man går då man känner för det. Inte för att andra ska se om där är blommor eller ljus.
Pelargonerna var ännu så pass fina att vi inte tog bort dem. Ljungen är ny. Och vem vet när snön kommer och täcker alltsammans.
Kyrkogårdar är fina. Jag tycker om att gå där, sådana dagar då jag inte har bråttom. Och jag pratar gärna om, samt med, min pappa. På det sättet lever han vidare.