… och jag tror att de flesta av er förstår det. Det har inte varit av rädsla för att få provsvaret, utan för att själva provtagningen inte var särskilt angenäm att tänka på om jag säger det diplomatiskt.
Jag är tacksam för att screening för tarmcancer möjliggörs. Den är gratis vartannat år för oss alla som fyllt 60 år.
Men det var en hel del att läsa, papper att fylla i och instruktioner att förstå.
För att inte tala om själva förverkligandet 🙄😱💩
Jag hade tid på mig att lämna in provstickan till den 31 mars. Fick det här brevet på fjolårssidan. Men alltså… hallå! Hur roligt kan detta vara på en skala från noll till tio?
Nu är bajsprovet på väg till ett laboratorium i Helsingfors, i ett pappkuvert, inkapslat i ett plaströr och i en plastpåse där det även finns en absorberingsduk. Troligen för alla eventualiteters skull.
Vi är många som har fått det här testpaketet, men inte har jag sett många skriva om det, än mindre visa bilder 😂 Med några vänner har vi pratat om det här. ”Ja, jag borde göra det, det är ju så bra att vi får göra det gratis… men…”
Det här var väl ett skitroligt eller skithemskt inlägg?
… då jag nu öppet berättat för nära och kära, vänner och arbetskamrater att jag fått en kallelse till fortsatta undersökningar efter mammografin.
Först hade jag tänkt att jag skriver om det här först efter att resultatet av lördagens undersökning kommit, det vill säga om ett par veckor.
Men sedan insåg jag hur fort ryktena går. Och då talar jag om rykten, det vill säga om hur ord jag sagt eller skrivit ner förändras på vägen och börjar leva sina egna liv.
Plötsligt tror någon att jag verkligen är illa däran. Jag kanske redan är dödssjuk i någons fantasi.
Min spetsgardin får bli symbolbild den här gången. Men jag känner igen sorg, så det här är inget sorgflor 🙂
I fredags fick jag ett telefonsamtal med besked om att jag ska in på nya undersökningar eftersom mammografin hade pekat på något som var avvikande.
Ultraljudsundersökning gjordes direkt på lördag, i Lovisa dessutom – fin service då radiologens bil finns på plats – och samtidigt togs under lokalbedövning en provbit. Både läkare och röntgenskötare var trevliga och sakliga.
Humor vill jag ha så jag säger att det, utgående från ljudet jag hörde, kändes som om en häftapparat gjorde jobbet då snittet sattes och provbiten togs.
Jag har ju alltid talat och skrivit om att det är bäst att vara öppen kring allt. Också lovat mig själv att om jag blir allvarligt sjuk så skriver jag om det här på bloggen, även om jag vet att många nyfikna läser och aldrig kommenterar. De kloka svar jag får här om andras erfarenheter, all tröst och uppmuntran – de uppväger allt.
Jag har redan fått massor av gensvar av andra som varit med om liknande upplevelser, då jag berättat om det här för närstående, vänner och bekanta.
Många säger att de kalkbildningar jag verkar ha är jättevanliga, och att en läkare inte säger NÅT överhuvudtaget om resultatet från en ultraljudsundersökning om det är så att han misstänker cancertumör.
Jag är vid gott mod. Resultatet av provtagningen kommer om två veckor. Och vilket det än är, så är det något jag inte kan påverka.
En direkt ”konsekvens” av undersökningarna och alla tankar kring dem är att jag slutar med vissa uppdrag och koncentrerar mig på tidningen Nya Östis. Vissa andra saker hinner jag också med, men jag behöver tid att planera och vill inte längre ha jobb som kräver att jag gör allt på stubinen, eller helst så att jobbet var gjort i går 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 